den 4 mars 2009, kl 18:45
Jag hade bestämt mig i ett tidigt skede att inte skriva något om den, av hänsyn till Carolins och Alldéns anhöriga, som finns inom denna läsarkrets. Men nu tar jag bladet från munnen, det finns anledning till det.
Diagnosen, Maladaptiv stress, är den som Alldén nu rider på, i hopp om att naturligtvis inte behöva svara på besvärande frågor. Det är ett naturligt försvar när man vill förtränga, eller inte vill vidgå vad man egentligen ställt till med. Alldén har inte erkänt något överhuvudtaget förrän han varit överbevisad om saken, det tillhör bilden och är också det som framkommit i media av förhören. Orsakerna till ett dylikt agerande hos Alldén får man söka i den tidigare biografin. Men det är något som förhoppnings psykiatrin kommer att kunna gå in med sedan väl rättegången är över, det handlar trots allt om att skaffa sig riktiga styrmedel i framtiden, alltså kognitiv psykoterapi. Det här är en man vars tidigare upplevelser i livet hunnit ikapp honom och det i sig är djupt tragiskt. Sedan får väl psykiatrin och Socialstyrelsen göra sina egna bedömningar. En vapenlicens torde i alla fall inte vara riktigt att han fått behålla, lika lite som han hade beviljats en ny sådan, eftersom kontakter inom psykiatrin etablerats.
Det jag reagerat över är den kritik, som nu framförts mot åklagarna. Man hjälper inte någon genom att inte inse grundproblematiken, eller bli kvar i ett "tycka synd om tillstånd". Det finns ALLTID en lång historia och en större anledning till att människor inte fått rätta styrmedel med sig i livet, speciellt när det fått dessa konsekvenser som det nu fått dvs. man riktar våld mot en annan människa. Förhoppningsvis skall kriminalvårdens kognitiva och alltför FÅ behandlingsformer ge honom dessa styrmedel, eller så får han helt enkelt ta del av det ute i den normala vården, även om han har en anstaltsvistelse framför sig.
Jag har svårt att tro att han kommer att fällas för annat än mord, med tanke på att offret levt när det dödande skottet kom och det övervåld som Carolin utsatts för och som hennes kvarlevor också kunnat påvisa. Själva hanteringen är sådan att det inte är sannolikt med någon annan utgång. Han är trots allt jägare och ingen amatör på den fronten och torde inte heller kunna hävda, att han inte insett konsekvensen av sina handlingar, det har inte varit fråga om någon nödvärnssituation.
Samtidigt som det är viktigt att komma ihåg, att rättegången skall avgöras inom domstolens väggar och inte i media.
Man vet att där förövare och offer, eller om offer inte längre är i livet, offrens anhöriga kan ha en kommunikation med förövaren och där man får reda på VAD som hänt, HUR det kommit sig och vad som varit offrets sista minuter, hur vedervärdiga de än har varit, finns en viss sorts läkning för båda parterna, även om det inte är en lätt väg att gå. Den kräver stort mod hos båda parter och dessutom en stark vilja, att förstå att saker och ting aldrig kommer att kunna göras ogjorda. Detta är en form som dessutom är helt oslagbar ur "terapihänseende" dvs. att göra det totalt obegripliga någorlunda begripligt, att så här tokigt blev det.
Det gäller både för förövare, förövarens anhöriga och offret och offrets anhöriga, om det nu bara är de som finns kvar. Därför blir jag inte så lite förvånad över att såväl Ulf Åsgård som lagmannen, börjar ha synpunkter på det som normalt förekommer i en rättssal. Advokater står mycket ofta och har just denna framtoning mot både offer och motparter, naturligtvis i syfte att pressa fram sanningen, eller pulvrisera motpartens orimliga uppgifter, eller ovilja att svara. Det har även denna lagman uppvisat prov på, när en part inte svarat på frågor som ställts av motparten, har han själv gått in och ställt frågorna på det som förblivit obesvarat. Det är aldrig någon som haft någon synpunkt på detta tidigare i rättsväsendets historia och några policyregler finns faktiskt inte!
Därför blir det nästintill obegripligt, att det kommer i just denna mordrättegång, som innehaft så många besvärande inslag och krävt så mycket förarbete och annan bevisning, därför att gärningsmannen gjort sig totalt omöjlig. Jag ser av samma anledning också med stort intresse fram till hur Alldéns försvarare kommer att agera. Han borde i det här fallet vara den som moraliskt bistår Alldén, att berätta hela sanningen och inte undanhålla något, därför att uppenbarligen klarar Alldén inte av det av egen förmåga.
Maladaptiv stress är ingen trollformler utan helt enkelt ett psykologiskt tillstånd, som dessutom inte är alltför ovanligt. Sitter man mordåtalad och har suttit häktad en längre tid, är saker och ting inte alls så konstigt, i synnerhet som den mentala hälsan sviktat redan lång tid innan och det dessutom finns ett drogberoende med i bilden. Det ingår på något sätt i hela kittet. Alldéns hot om suicid och lama suicidförsök, som förekommit och som går som en följetong genom hela hans egen berättelse, dvs. han "hade tänkt ta bort sig" etc. är att betrakta som ett "rejält rop på hjälp". Han klarar inte av hela situationen själv, den har blivit alltför mardrömslik för att han skall klara av den, det är också därför han faller ihop i gråt, han vill verkligen att allt bara skall försvinna! Men skulle vi runtomkring i våra rättssalar tycka att en mordåtalad kan hänvisa till detta och slippa undan, att svara på viktigt ställda frågor av åklagaren, eller slippa svara på de eviga frågorna, som de anhöriga till Carolin kommer att tvingas leva vidare med, dvs. ovissheten om vad som VERKLIGEN utspelade sig, då har vi onekligen kommit i ett problematiskt läge.
Vem är det vi skall ta hänsyn till, skall vi ta hänsyn till offret eller göra som strutsen, låtsas som om det aldrig har hänt? Jag är dessvärre helt övertygad och där tar jag faktiskt stöd i min egen yrkeskunskap, eftersom jag arbetat ute på anstalt och har utbildning på den fronten, om att INGEN, varken Alldén, eller allra minst hans anhöriga och Carolins anhöriga kommer att må bättre av något duckande om sanningen när rättegången pågår. Det är ingen som klarar av att föra ett "normalt" liv med en lögn i bagaget! Ett egentligt tillfrisknande kan aldrig ta sin början med en dylik packning! Vi människor fungerar på ett speciellt sätt, sedan spelar det ingen roll, vare sig vi är förövare, eller någon form av offer.
NU är rättegången och den kommer varken förövare eller några anhöriga undan. Det är ett svårt och viktigt steg i hela processen och gör man inte rätt saker vid rättegången, är liksom loppet redan kört, då har man skaffat sig en betydligt svårare sits för SAMTLIGA inblandade. En problematisk och svårhanterlig situation kan nu lätt skapas för framtiden, en framtiden som kommer bakifrån, det förblir dessvärre en ohållbar livssituation för SAMTLIGA inblandade, om sanningen inte kommer fram NU vid rättegången!
Sålunda, kommer inte Alldén på bättre tankar, tillsammans med sin försvarare under rättegången, kommer Alldéns egen situation, att befinna sig i ett än värre läge efter rättegången. Alldén behöver i det här fallet ha en försvarare som inser sitt åtagande, därför att Alldén själv klarar inte av att på egen hand föra fram HELA händelseförloppet. Han sitter bara där och önskar att allt inte hände. Men det är försvararens åtagande och inte åklagarens! Åklagarnas position är en helt annan, därför är det rätt märkligt att andra yrkeskategorier i denna rättsprocess inte inser det.
Men man måste också skilja på de olika yrkesrollerna i hela rättegångsförfarandet. De här två kvinnliga åklagarna har gjort ett hästjobb och det skall de ha stor eloge för. De är utsedda av staten, att inte bara säkerställa Carolins rättssäkerhet, utan även vara Carolins röst, därför att Carolins egen röst har tystats av Alldén. Som yrkesverksam inom detta område är att ständigt "vandra längs knivseggen" och inget får lämnas åt slumpen! Det jag nu ser har uppkommit är avsaknad av att skilja på person och handling och hålla isär de olika yrkesårtagandena hos dem, som finns runtomkring denna rättsprocess, dock inte av åklagarna. Det har verkligen de här åklagarna klarat av, trots nu Åsgårds och lagmannens ingripanden.
Alldén har benämnt Carolin bl.a. som en "säck potatis". När man då inom sitt yrkesuppdrag möter en person, som det är så uppenbart, att han bara har haft ett enda syfte och det vidgår han också, han vill/ville bara att hon skulle försvinna, han ser och har sett henne som problemet! Inte han själv, utan Carolin är problemet! Märk väl! Skall hänsyn tas i första hand till förövare, eller är det rent av till offret, dvs. de som åklagarna är satta att föra talan för, som skall komma i första rummet?
Då kan var och en ställa sig fråga, vad är rimligt och vad är inte rimligt. Därför att även där har åklagarna agerat på ett yrkesprofessionellt sätt.
Sedan har Alldén själv, en lång väg att gå till ett tillfrisknande, men det finns ett tillfrisknande bara han själv vill det. Varje människa bör ha klart för sig, att den enda människa jag kan förändra är mig själv. Finns ingen egen vilja att detta skall komma till stånd, är det tämligen utsiktslöst! Den enda man fö man kan lura är sig själv, hur mycket man nu än anser sig ha lurat rättsväsendet, eller någon annan, är det alltid sig själv man lurat i slutändan! En mycket viktig komponent i detta tillfrisknande, sedan man väl godkänt situationen, dvs. detta har jag gjort mig skyldig till, är den fysiska träningen och utomhusaktiviteter och även konstnärliga inslag, dvs. "handens intelligens." Vid behov även handledning i kostomläggning, eller att börja äta riktig mat över huvud taget - många deprimerade äter för litet näring!
Inom detta fält har på sistone även en ny terapifaktor dykt upp: kosttillägg med omega-3-fettsyror. Särskilt timnodonsyra (EPA) i dygnsdoser om 3-8 g har visat sig ha mycket god effekt på alla tre kärnsymptomen i depressioner. Troligen via påverkan på membranfunktioner, eftersom dessa fettsyror ingår i särskilt hög halt i hjärnans fosfolipider. Omega-3-fettsyror utgör mer än 1/5 av hjärnans totala torrviktvikt, alltså vattnet borträknat. Någon viktig uppgift har de uppenbart, även om man idag inte är helt införstådd med hela vidden. Drogmissbruk dränerar kroppen, inte att förglömma.
Personen behöver i allmänhet långsiktig hjälp, att upprätta en realistisk och hållbar handlingsplan för återupptagandet av sociala aktiviteter, fortsatt kognitiv omfokusering, m.m. Det behövs regelbunden uppföljning och repetition genom ett långt vidmakthållandeprogram, som är alldeles nödvändig för att förhindra återfall, speciellt när det urartat på sådant sätt som det gjort i Alldéns fall. I gengäld kan man se en betydligt bättre, långsiktigt hållbart resultat av beteendemedicinsk behandling än av enbart farmakologisk. Piller i all ära, men livet själv och rätt reglagehandtag är trots allt betydligt bättre i det långa loppet och det visar också alla resultat entydigt på. Droger bedövar rent tillfälligt, men problemet kvarstår och har dessutom ökat i omfattning.
Diagnosen, Maladaptiv stress, är den som Alldén nu rider på, i hopp om att naturligtvis inte behöva svara på besvärande frågor. Det är ett naturligt försvar när man vill förtränga, eller inte vill vidgå vad man egentligen ställt till med. Alldén har inte erkänt något överhuvudtaget förrän han varit överbevisad om saken, det tillhör bilden och är också det som framkommit i media av förhören. Orsakerna till ett dylikt agerande hos Alldén får man söka i den tidigare biografin. Men det är något som förhoppnings psykiatrin kommer att kunna gå in med sedan väl rättegången är över, det handlar trots allt om att skaffa sig riktiga styrmedel i framtiden, alltså kognitiv psykoterapi. Det här är en man vars tidigare upplevelser i livet hunnit ikapp honom och det i sig är djupt tragiskt. Sedan får väl psykiatrin och Socialstyrelsen göra sina egna bedömningar. En vapenlicens torde i alla fall inte vara riktigt att han fått behålla, lika lite som han hade beviljats en ny sådan, eftersom kontakter inom psykiatrin etablerats.
Det jag reagerat över är den kritik, som nu framförts mot åklagarna. Man hjälper inte någon genom att inte inse grundproblematiken, eller bli kvar i ett "tycka synd om tillstånd". Det finns ALLTID en lång historia och en större anledning till att människor inte fått rätta styrmedel med sig i livet, speciellt när det fått dessa konsekvenser som det nu fått dvs. man riktar våld mot en annan människa. Förhoppningsvis skall kriminalvårdens kognitiva och alltför FÅ behandlingsformer ge honom dessa styrmedel, eller så får han helt enkelt ta del av det ute i den normala vården, även om han har en anstaltsvistelse framför sig.
Jag har svårt att tro att han kommer att fällas för annat än mord, med tanke på att offret levt när det dödande skottet kom och det övervåld som Carolin utsatts för och som hennes kvarlevor också kunnat påvisa. Själva hanteringen är sådan att det inte är sannolikt med någon annan utgång. Han är trots allt jägare och ingen amatör på den fronten och torde inte heller kunna hävda, att han inte insett konsekvensen av sina handlingar, det har inte varit fråga om någon nödvärnssituation.
Samtidigt som det är viktigt att komma ihåg, att rättegången skall avgöras inom domstolens väggar och inte i media.
Man vet att där förövare och offer, eller om offer inte längre är i livet, offrens anhöriga kan ha en kommunikation med förövaren och där man får reda på VAD som hänt, HUR det kommit sig och vad som varit offrets sista minuter, hur vedervärdiga de än har varit, finns en viss sorts läkning för båda parterna, även om det inte är en lätt väg att gå. Den kräver stort mod hos båda parter och dessutom en stark vilja, att förstå att saker och ting aldrig kommer att kunna göras ogjorda. Detta är en form som dessutom är helt oslagbar ur "terapihänseende" dvs. att göra det totalt obegripliga någorlunda begripligt, att så här tokigt blev det.
Det gäller både för förövare, förövarens anhöriga och offret och offrets anhöriga, om det nu bara är de som finns kvar. Därför blir jag inte så lite förvånad över att såväl Ulf Åsgård som lagmannen, börjar ha synpunkter på det som normalt förekommer i en rättssal. Advokater står mycket ofta och har just denna framtoning mot både offer och motparter, naturligtvis i syfte att pressa fram sanningen, eller pulvrisera motpartens orimliga uppgifter, eller ovilja att svara. Det har även denna lagman uppvisat prov på, när en part inte svarat på frågor som ställts av motparten, har han själv gått in och ställt frågorna på det som förblivit obesvarat. Det är aldrig någon som haft någon synpunkt på detta tidigare i rättsväsendets historia och några policyregler finns faktiskt inte!
Därför blir det nästintill obegripligt, att det kommer i just denna mordrättegång, som innehaft så många besvärande inslag och krävt så mycket förarbete och annan bevisning, därför att gärningsmannen gjort sig totalt omöjlig. Jag ser av samma anledning också med stort intresse fram till hur Alldéns försvarare kommer att agera. Han borde i det här fallet vara den som moraliskt bistår Alldén, att berätta hela sanningen och inte undanhålla något, därför att uppenbarligen klarar Alldén inte av det av egen förmåga.
Maladaptiv stress är ingen trollformler utan helt enkelt ett psykologiskt tillstånd, som dessutom inte är alltför ovanligt. Sitter man mordåtalad och har suttit häktad en längre tid, är saker och ting inte alls så konstigt, i synnerhet som den mentala hälsan sviktat redan lång tid innan och det dessutom finns ett drogberoende med i bilden. Det ingår på något sätt i hela kittet. Alldéns hot om suicid och lama suicidförsök, som förekommit och som går som en följetong genom hela hans egen berättelse, dvs. han "hade tänkt ta bort sig" etc. är att betrakta som ett "rejält rop på hjälp". Han klarar inte av hela situationen själv, den har blivit alltför mardrömslik för att han skall klara av den, det är också därför han faller ihop i gråt, han vill verkligen att allt bara skall försvinna! Men skulle vi runtomkring i våra rättssalar tycka att en mordåtalad kan hänvisa till detta och slippa undan, att svara på viktigt ställda frågor av åklagaren, eller slippa svara på de eviga frågorna, som de anhöriga till Carolin kommer att tvingas leva vidare med, dvs. ovissheten om vad som VERKLIGEN utspelade sig, då har vi onekligen kommit i ett problematiskt läge.
Vem är det vi skall ta hänsyn till, skall vi ta hänsyn till offret eller göra som strutsen, låtsas som om det aldrig har hänt? Jag är dessvärre helt övertygad och där tar jag faktiskt stöd i min egen yrkeskunskap, eftersom jag arbetat ute på anstalt och har utbildning på den fronten, om att INGEN, varken Alldén, eller allra minst hans anhöriga och Carolins anhöriga kommer att må bättre av något duckande om sanningen när rättegången pågår. Det är ingen som klarar av att föra ett "normalt" liv med en lögn i bagaget! Ett egentligt tillfrisknande kan aldrig ta sin början med en dylik packning! Vi människor fungerar på ett speciellt sätt, sedan spelar det ingen roll, vare sig vi är förövare, eller någon form av offer.
NU är rättegången och den kommer varken förövare eller några anhöriga undan. Det är ett svårt och viktigt steg i hela processen och gör man inte rätt saker vid rättegången, är liksom loppet redan kört, då har man skaffat sig en betydligt svårare sits för SAMTLIGA inblandade. En problematisk och svårhanterlig situation kan nu lätt skapas för framtiden, en framtiden som kommer bakifrån, det förblir dessvärre en ohållbar livssituation för SAMTLIGA inblandade, om sanningen inte kommer fram NU vid rättegången!
Sålunda, kommer inte Alldén på bättre tankar, tillsammans med sin försvarare under rättegången, kommer Alldéns egen situation, att befinna sig i ett än värre läge efter rättegången. Alldén behöver i det här fallet ha en försvarare som inser sitt åtagande, därför att Alldén själv klarar inte av att på egen hand föra fram HELA händelseförloppet. Han sitter bara där och önskar att allt inte hände. Men det är försvararens åtagande och inte åklagarens! Åklagarnas position är en helt annan, därför är det rätt märkligt att andra yrkeskategorier i denna rättsprocess inte inser det.
Men man måste också skilja på de olika yrkesrollerna i hela rättegångsförfarandet. De här två kvinnliga åklagarna har gjort ett hästjobb och det skall de ha stor eloge för. De är utsedda av staten, att inte bara säkerställa Carolins rättssäkerhet, utan även vara Carolins röst, därför att Carolins egen röst har tystats av Alldén. Som yrkesverksam inom detta område är att ständigt "vandra längs knivseggen" och inget får lämnas åt slumpen! Det jag nu ser har uppkommit är avsaknad av att skilja på person och handling och hålla isär de olika yrkesårtagandena hos dem, som finns runtomkring denna rättsprocess, dock inte av åklagarna. Det har verkligen de här åklagarna klarat av, trots nu Åsgårds och lagmannens ingripanden.
Alldén har benämnt Carolin bl.a. som en "säck potatis". När man då inom sitt yrkesuppdrag möter en person, som det är så uppenbart, att han bara har haft ett enda syfte och det vidgår han också, han vill/ville bara att hon skulle försvinna, han ser och har sett henne som problemet! Inte han själv, utan Carolin är problemet! Märk väl! Skall hänsyn tas i första hand till förövare, eller är det rent av till offret, dvs. de som åklagarna är satta att föra talan för, som skall komma i första rummet?
Då kan var och en ställa sig fråga, vad är rimligt och vad är inte rimligt. Därför att även där har åklagarna agerat på ett yrkesprofessionellt sätt.
Sedan har Alldén själv, en lång väg att gå till ett tillfrisknande, men det finns ett tillfrisknande bara han själv vill det. Varje människa bör ha klart för sig, att den enda människa jag kan förändra är mig själv. Finns ingen egen vilja att detta skall komma till stånd, är det tämligen utsiktslöst! Den enda man fö man kan lura är sig själv, hur mycket man nu än anser sig ha lurat rättsväsendet, eller någon annan, är det alltid sig själv man lurat i slutändan! En mycket viktig komponent i detta tillfrisknande, sedan man väl godkänt situationen, dvs. detta har jag gjort mig skyldig till, är den fysiska träningen och utomhusaktiviteter och även konstnärliga inslag, dvs. "handens intelligens." Vid behov även handledning i kostomläggning, eller att börja äta riktig mat över huvud taget - många deprimerade äter för litet näring!
Inom detta fält har på sistone även en ny terapifaktor dykt upp: kosttillägg med omega-3-fettsyror. Särskilt timnodonsyra (EPA) i dygnsdoser om 3-8 g har visat sig ha mycket god effekt på alla tre kärnsymptomen i depressioner. Troligen via påverkan på membranfunktioner, eftersom dessa fettsyror ingår i särskilt hög halt i hjärnans fosfolipider. Omega-3-fettsyror utgör mer än 1/5 av hjärnans totala torrviktvikt, alltså vattnet borträknat. Någon viktig uppgift har de uppenbart, även om man idag inte är helt införstådd med hela vidden. Drogmissbruk dränerar kroppen, inte att förglömma.
Personen behöver i allmänhet långsiktig hjälp, att upprätta en realistisk och hållbar handlingsplan för återupptagandet av sociala aktiviteter, fortsatt kognitiv omfokusering, m.m. Det behövs regelbunden uppföljning och repetition genom ett långt vidmakthållandeprogram, som är alldeles nödvändig för att förhindra återfall, speciellt när det urartat på sådant sätt som det gjort i Alldéns fall. I gengäld kan man se en betydligt bättre, långsiktigt hållbart resultat av beteendemedicinsk behandling än av enbart farmakologisk. Piller i all ära, men livet själv och rätt reglagehandtag är trots allt betydligt bättre i det långa loppet och det visar också alla resultat entydigt på. Droger bedövar rent tillfälligt, men problemet kvarstår och har dessutom ökat i omfattning.
kloka ord om en förskräcklig sak
SvaraRadera