DM i bloggänget har nu fått sitt

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 4 mars 2009, kl 11:19

och jag kan återinträda på arenan.

Danne Backe vankar väl av och an med fjärilar i magen där i sin bloggledighetsvecka. Men det finns en stor fördel med hans bloggande, han har i alla fall inte gnällt som en liten bortskämd unge "jag VILL ha den där mobilen", som en del andra deltagare i DM i blogg gjort. Kanske blir det därför ett DM i gnäll som i själva verket kommer att avgöras? Men vad vet jag? INGET, tack och lov!

Själv stod jag och tvekade ett tag mellan fotobloggen och Dannes, men så tog jag mig en liten titt på själva innehållet och då blev det så att jag lade min röst i lagpatriotlådan. Min favoritbloggare, fiskebloggen, var dessutom utanför tävlan.

Jag själv hade några dagar där jag inte ens ville höra talas om någon blogg och där jag var fullt övertygad om, att jag kommer nog aldrig mer att börja blogga igen. Jag kände mig ungefär som den där figuren Reprisen i den tecknade serien "Snobben". Reprisen är lillebror till Linus, ni vet Linus den filosofiska pojken som alltid travar runt med snuttefilten, han som väntar förgäves varje år på att Pumpagubben skall komma vid Halloween. Det som är betecknade för Reprisen är att hans största skräck är att sitta bakom sin mamma på cykeln, något han ofta blir tvungen att göra.

Det var väl ungefär så jag kände inför detta DM i blogg. Vill jag sitta på pakethållaren så skall jag i så fall själv ha tagit initiativet till det. Då kan det t.o.m. bli skitroligt! Har ett skarpt minne av en midsommarafton då Jonne erbjöd sig att skjutsa mig hem på pakethållaren via urskogen från Nunisvaara till Malmberget. Sagolikt hur vita kläder och skor kan se ut vid framkomsten efter några omkullkörningar, för att inte tala om cykeln! Undra om den någonsin återfick sitt fornstora utseende? Måste nog fråga Jonne vid tillfälle.

Men så fick jag några fridagar, där omgivningen också tycktes ha kommit till insikt, att världen rasade nog trots allt inte samman för att jag inte bloggade. Jag fick en välbehövlig timeout utan att ordet blogg överhuvudtaget nämndes. Jag gick på vuxendagis dvs. lyssnade på 30 minutersföredragen på Chalmers, deltog i experiment med förbränningsmotorer, botaniserade runt bland samekoltar, traskade omkring på konstmuseet, fotomässa, träffade mina vänner, fixade födelsedagskalas och lyssnade på CD-böcker. Jag fortsatte att ta hand om min kropp som f.n. har en ny större downperiod, som kräver kraft och mod att ta sig igenom. Dvs. vila och vila och vila.

Det är ju så det funkar med kroppens skador, eftersom jag från allra första början valt bort smärtstillande tabletter, steloperationer och avskurna nerver. Jag åker fullkomligt upp och ner i skittunnan som en jojo. Ibland är jag allra längst ner och är rätt övertygad om, att det här klarar jag nog inte mer, men så kommer nästa dag, då tänker jag "SJÄLVKLART fixar jag det här, kroppen kommer inte att svika mig än". Dvs. det pågick under den här tiden inte ett enda kapitelskrivande, eller ett enda bloggtänk uppe i mitt huvud. Jag var fullständigt avprogrammering.

Helt plötsligt upptäckte jag när jag simmade runt i Ägget på Hagabadet, där jag faktiskt "skriver" mina bloggar och manuskapitel, att tankeskrivandet uppe i huvudet hade återinträtt, med samma "skrivglädje". Jag var mao åter uppe på banan igen och de sista dagarna har åter huvudet återställt sitt sedvanliga "högtrycksagerande".

Min lilla hjärna vill väl antagligen inte gå där och slå dank i största allmänhet, även om kroppen inte klarar av något annat läge än väldigt små gracer och stor återhämtningstid.