torsdag 26 november 2009

Bobbymordet 2006 har fått en uppföljare.

- den 26 november 2009, kl 08:27

förstora
Finns det överhuvudtaget någon som har lyckats glömma mordet på stackars Bobby och vad den pojkstackarn fick vara med om innan han slutligen avled, undrar jag ett slag. Men tydligen existerar det verkligen. Det är inte bara Internetuppslagsverket Wikipedia, som glömt bort Bobby bland mördade barn. Jag förstår det när jag läst dagens nätbilaga av NSD.

http://www.nsd.se/nyheter/lulea/artikel.aspx?ArticleId=5026330

Den här tortyren, därför att regelrätt tortyr är det och inte misshandel, får det att nästan flimrar framför mina ögon när jag läser om det hela.

Hur man som mamma inte har kopplat på hjärnan från december 2008 och fram till oktober 2009 är banne mig en smärre gåta, med tanke på vad som hände Bobby. Likheterna är verkligen skrämmande! För ett barn är detta en oöverskådlig tid. Barn lever i allra högsta grad i nuet. Den här pojken har väl räddats till livet i allra sista stund, om man ser vilken cocktail av tortyr som ingått!

Det som är mest tragiskt är att många av de här barnen klassas dessutom felaktigt, som "bokstavsbarn", när det i själva verket mycket ofta rör sig om rena missförhållanden inom barnets egen sfär.

Jag har förstått att misshandel mellan vuxna är en mycket komplex historia. Mycket komplex. Men när man inte förstår att barn i dessa hem också påverkas och bär med sig dessa ryggsäckar, är det verkligen illa ställt bland vuxensamhället. Det må vara att dessa "familjehemligheter" döljs in i det allra längsta. Men oftast kommer det fram på ett eller annat sätt och den flathet som visas bland vuxenvärlden är anmärkningsvärd. I synnerhet som detta faktiskt lyder under helt vanliga strafflagar och oavsett vem det fysiska eller psykiska våldet riktar sig mot!

Skadeståndet till den här arma pojken bör därför sättas högt och straffet bli därefter, dvs. långvarigt. Blir det inte det, har det här rättssystemet inte lärt sig någonting alls av historien!

Nej, nu får verkligen justitiedepartementet och lagrådet med det allra snaraste se över barnrättssäkerheten och leva upp till barnkonventionen. Nu räcker det med eländesfall på nyhetsrubrikerna för att inte tala om de fall, som aldrig ens blir till något rubrik, ibland inte ens hamnar på någon oförmögen myndighets skrivbord. De här barnen de begravs levande bland vuxenvärldens, socialbyråernas pappershögar och inte är det bättre ju längre upp i den s.k. rättssäkerheten som man kommer. En förälder kan i dagens läge misshandla sina barn fysiskt, eller psykiskt praktiskt taget i det oändliga, utan att vare sig BUP, Socialnämnd, socialsekreterare, länsrätter odyl. reagerar.

Vi lever i Sverige med de svikna och glömda barnen. Barn som saknar alla former av vad rättssäkerhet heter, där inte en enda instans i Sverige kan handha saker och ting på det sätt som borde anstå. Barn blir om och om igen svikna av en vuxenvärld. Är det verkligen en sådan värld vi vill ha? Handen på hjärtat, hur många barn känner du till som inte lever under sådana omständigheter, som det barnet borde ha rätt till. Hur hanterar du själv saken? Böjer du ner blicken och gör dig oseende?

Jag har halvblundat förut, när det har gällt våld, psykiskt eller fysiskt våld, ibland både ock, som utövats mellan vuxna. Men jag har förstått med råge hur fel det har varit. Om och om igen har jag fått det dokumenterat i mitt arbete och även i privatlivet hur det skadar barn, att antingen själva ha blivit utsatt för detta, eller upplevt att den ena föräldern har blivit utsatt för detta. Det är något som följer med i minnet resten av livet. De barnen blir aldrig riktigt hela om de inte själva skaffar sig den hjälp som detta trots allt kräver, eller att de själva förstår vad de måste göra åt saken. Gräva ner det och bara låtsas som om det aldrig fanns är ingen bra väg. Det är ingen läkning. Det är enbart ett förnekande av vad som förekommit. Många lever sina liv med "familjehemligheter" därför att det är och varit så tabubelagt. Om jag själv bara ser till vad jag mött under min livstid, blir listan tragiskt lång!

Barn skall inte leva under dylika förhållanden. Man skall som vuxen inte tro att man kommer undan med "men jag älskar ju mitt barn". Älskar man sitt barn, respekterar man också sitt barn fullt ut och bereder det den miljö som barnet behöver! Förstår man inte att man skadar barn genom antingen fysisk, eller psykisk misshandel, antingen riktat mot barnet, eller den andra föräldern och inte söker hjälp för det, är det verkligen illa.

Dysfunktionella föräldrar skall inte ha någon makt över sina barn överhuvudtaget. De har helt enkelt förbrukat rätten till sina barn med råge!

Ett barn är inte som ett trasigt paraply, som man behandlar som man själv gitter.



1 kommentar:

  1. Startad: 2009-11-26 23:36:05

    Det finns 1 kommentarer.

    Du har helt rätt i det du skriver! Jag läste tidningsartikeln i morse innan jag gick iväg till mitt jobb och jag överdriver inte att jag kände mig sjuk av vämjelse när jag läste allt som den stackars lilla pojken fått utstå. Jag misstänker att det inte är allt som har kommit fram ännu...
    Mannen som är skyldig till allt detta elände borde få ett straff likvärdigt med straffet för mord, för det är vad det handlar om. Han har tagit död på den tillit som ett barn ska ha till en vuxen i den omedelbara närheten. Och kanske värst av allt - varför tillät hans egen mamma det ske?
    Anmäl >Birgitta (2009-11-26 23:36:05)

    SvaraRadera