Google+ Followers

måndag 23 februari 2009

DM i blogg & Danne Backe.

- den 23 februari 2009, kl 00:10


Det här med DM i blogg har jag haft all anledning att fundera över, ända sedan meddelandet kom från NSD. De som eventuellt hann läsa vad som stod i min blogg om "DM i blogg", innan NSD tog bort den, vet att jag skrev att jag redan har en mobil, som jag inte har för avsikt att byta bort. Den jag har ringer trots allt oftast "väldigt bra i fickan" och med den sköter, eller missköter jag mina närmaste och inget annat.

Jag har inte skickat mail till vänner och bekanta, kampanjat för min blogg, eller uppmanat dem, att besöka min blogg minst varje dag och rösta på min blogg. Inte heller har jag gått in på andra bloggar och länkat till min blogg. Alla dessa lobbförslag hur man skulle bära sig åt, för att höja populariteten av den egna bloggen och som kom från NSD, har jag bara låtit bli. Jag kan visserligen förstå idén hos NSD och tror också, att det finns ett visst värde i att "möta någon", som inte har en journalistutbildning. Det är trots allt det som bloggandet går ut på.

Vi är olika som människor. En del sporras av tävlingsinslaget, medan jag fungerar precis tvärtom. Då hakar min "offknapp" på och glädjen går förlorad. Min skrivglädje har gått förlorad, sedan tävlingsinslaget var ett faktum. Det kanske är en brist hos mig, vad vet jag, men det är sådan jag är och inte så mycket att göra något åt. Det bara är så.

Men det gör att det här får bli min sista blogg och så får DM i blogg gå vidare med den besökssiffra, som jag tills idag har samlat på mig, eller hur man nu bär sig åt för att mäta något i denna tävling, som vi ortsbloggare med automatik ingick i. Kanske återkommer jag när det hela är över, eller så gör jag det inte. Det får tiden utvisa.

Oavsett om jag gör det, eller inte, hoppas jag verkligen, att de som läst min blogg gjort det av rätt anledning, Dvs, tyckt att de ville läsa vad jag skrivit, även om man nu tillhört den kategorin, som sett rött över det jag skrivit om.

När jag själv undrade om det överhuvudtaget var någon som läste min blogg, eftersom det är siffror som vi bloggare på NSD aldrig har någon hum om och svarsinläggen var tämligen få i min blogg, fick jag svaret av NSD, att "jag brukade ha ca 600/dygn i snitt och att det är en av de populäraste bloggarna hos NSD". Jag fick sålunda veta det enda, som var relevant för mig att veta, det fanns mottagare av det jag delade med mig. Hur många var däremot mindre intressant för min del att veta, men det fanns alltså de som läste min blogg.

Eftersom jag definitivt inte återkommer innan detta DM i blogg är över, vill jag passa på att berätta om min mer frekvente medbloggare på Gällivaresidan, Danne Backe. Dannes son har faktiskt kommit ut med sin andra CD, som blivit en succe. Trots att Danne är alldeles rörd, över hur musik kan skapa glädje och att hans barn är musikaliska och kan det här med all slags musik och att ingen genre är främmande för dem, tvekar han ändå om att skriva om det på sin blogg, därför att han "vill inte skryta"!? Tankarna har dock yrt omkring honom de sista dagarna och han skriver, att NU känner han sig gammal, det är bara att plocka fram rullatorn och käppen.

Men inte fasen är det dags för någon rullator och käpp, för att man som förälder kommer till en punkt, när man inser att barnen faktiskt är vuxna och deras liv har börjat utkristallisera sig vart de är på väg genom livet. Det kommer även Danne att inse och att det bara är en rent tillfällig känsla, innan man hamnar över på den andra sidan. Då kan man helt plötsligt sitta där och fundera på hur det kommer sig, att ens barn kan fylla 35 år, eller rent av skall fylla 40 år, eller hur i jisse namn det gick till, när den där lilla flickan, som alldeles nyss var liten som ett smörpaket nu tänker fylla 23 år i år.

Det kommer en tid i en människas liv, när åren helt plötsligt hakar ur rent förståndsmässigt, därför att på insidan är man fortfarande den man alltid varit, bara lite "eljest".

-----
Idag delar jag med mig av Enyas "Only time" med tanke på mitt fattade beslut om min blogg och hur livet faktiskt är

http://www.youtube.com/watch?v=7wfYIMyS_dI&ob=av2e

Bilden får bli en av alla de tavlor, som stannat kvar inom mig. Denna hänger på Louvren och heter "La Jeune Martyre" (The Young Martyr/Den unga martyren) och är målad år 1855 av Paul Delaroche. Tyvärr är mitt foto, som visar hela tavlan alltför otydlig och det får därför bli detta foto, där tavlan blir något beskuren.

söndag 22 februari 2009

Malmsta - Gve Bildarkiv - LKAB - Kåkstan

- den 22 februari 2009, kl 11:54


Det byggdes s.k. elementhus över hela Malmsta i Malmberget och som det var på den tiden, fanns även utrymme för en matvaruaffär, där liksom på de allra flesta olika områden i Malmberget. Även den matvaruaffären lades ned och byggnaden har efter det inhyst diverse verksamheter bl.a. restaurang. Det tillkom också en skola på Malmsta, som gått olika öden tillmötes. Men än idag är Malmsta en villaidyll som fortfarande finns kvar. Skillnaden är väl bara att idag är idyllen, långt ifrån lika självklar som då, eftersom man kanske börjat undra "för hur länge" och "vad kommer att hända härnäst".

Men vem minns väl inte Malmstas egen Döderhultare, träsnidaren Åke Sundqvist, vars hus med tiden bara blev mer och mer likt Pomperipossas pepparkakshus. På väg till kyrkogården brukade jag ibland ta den vägen, enbart för att se vad som hade hänt sedan sist. Men det var inte bara huset som bar synliga vittnesmål av denne man, som tycktes snida även i sömnen, med tanke på den mängd alster som såg dagens ljus. Hans trägubbar föreställande alla kommunens profiler och lite till, utskurna i lindträ och till antalet slog Emil i snickarboas trägubbesamling med hästlängder, kan få mig att fortfarande undra "gjorde han något annat än bara snidade"?

Medan jag bodde kvar i Malmberget fanns en del av dessa träfigurer uppställda i glasmonter på biblioteket i Malmberget. Jag och barnen brukade dröja oss kvar vid glasmontrarna och jag brukade berätta om och om igen, vem den och den figuren i verkligheten hade varit. Det jag inte visste fick jag läsa på.

Nu kan jag kika på dem när jag vill och det gör jag genom Gällivare Bildarkivs hemsida och då skriver jag dit sökordet: Åke Sundqvist och rassel säger det och genast infinner sig 99 stycken olika objekt, men betydligt fler träfigurer än så. Det är bara ett litet problem, de är inte längre "levande" träfigurer, därför att de är nu bara ett platt foto på en bildskärm. Men bättre det än inget alls och nog skulle det behövas en bläddringsfunktion på själva Bildarkivet, eller är det jag som är oteknisk?

Gällivare Bildarkiv får mig osökt att tänka på Lea Wikströms bilder. Hela hennes samling på närmare 100 000 negativ och glasplåtarna hamnade genom hennes barns försorg på Norrbottens museum i Luleå, eftersom Gällivare kommun inte kunde hantera dem och om jag inte minns helt fel, var det andra problem också. Detta var innan Gällivare Bildarkivs tillkomst. Många människor har ringt till Luleå och bett att åtminstone porträttbilderna skall överlåtas till Gällivare Bildarkiv. Men det tycks som om det finns en bromskloss, där chefen för Bildarkivet i Luleå, Eva Landberg, inte verkar vara helt ovidkommande i sammanhanget. Jag själv kan bara spontant tycka att det är viktigt, att de om möjligt kan återbördas till den plats där de egentligen hör hemma, i Gällivare kommun, där Lea Wikström var verksam.

Vad jag har förstått har Luleå ännu inte börjat digitalisera hennes bilder, utan de ligger nog bara där i sina kuvert och lådor och samlar damm, men jag kan ha fel på den punkten. Vilket fallet nu än är, kan jag väl tycka att Gällivares Bildarkiv skulle kunna få hand om Lea Wikströms alla bilder. Det skulle visserligen innebära rätt stora kostnader, att arkivera dessa på ett riktigt sätt och kräver ett större förvaringsutrymme inkl. klimatanläggning etc. Men kanske är det trots allt mer riktigt, att de lyftas av från Norrbottens Museum i Luleå och pengarna kommer Gällivare kommun till del istället. Det är trots allt i Gällivare kommun bildskatten hör hemma och VAD är det som säger, att just större städer alltid per automatik, skall ha all museiverksamhet? Inget! Snarare är det väl så att det verkligen finns all anledning, att fundera över om resurserna inte borde fördelas jämt över landet. Kulturliv skall inte vara enbart de större orternas självklara privilegium.

Ta och damma av alla konstskatter, som bara ligger där undangömda för svenska folket i stort, trots allt är det vi gemensamt som är ägare och se till att göra något vettigt med dem. Som det är nu ligger de bara där lagrade och genererar stora kostnader till ingen nytta eller glädje!

Just nu arbetar Gällivare Bildarkiv med LKAB: s donation av hela deras bildsamling. Förutom denna fick Gällivare Bildarkiv 500 000 kronor av LKAB, för att på ett bra sätt kunna ta till vara detta. Det kan tyckas mycket pengar, men över hälften av pengarna har gått åt till arkivmaterial och datautrustning. Resten går åt till projektanställd personal. Det är meningen att Gällivare Bildarkiv så småningom skall sköta LKAB: s löpande bildarkivering.

Till sommaren blir det en större utställning i Kåkstan med delar av Lea Wikströms porträttbilder. Det samarbetet finns mellan Gällivare kommun, dvs. kultursekreterare Lars Israelsson och Norrbottens Museum.

lördag 21 februari 2009

Det kom ett mail i min mailbox.

- den 21 februari 2009, kl 00:59


Jo, jag menar att exempelvis Backaplan inte är en SÅ speciellt ödslig, eller ogästvänlig plats vid en snabb jämförelse med de igenspikade idyllerna i norrlands inland. Man har inte råd att riva de gamla skolorna längre, taken får rasa in. Skolorna behövs inte ens som kalsongförråd, eftersom invasionsförsvaret i Tornedalen är nerlagt. Aldrig mer några repgubbar, inte ens vart fjärde år. Ingenting mer att hoppas på, och man vet om det.

"2 % av befolkningen bebor 50 % av landets yta." Vet ej om du såg programmet med Edeforsvägen (Edefors-Lansjärv) som exempel. Nu var det ju så att man hade städat undan Storuman, Arvidsjaur, Glommersträsk, Norsjö m.fl. tätorter för att komma ner i 2 %, men ändå. Tja, vad kände jag då när jag tittade på reportagen? Pålkem och Lakaträsk var inga metropoler ens när jag var tonåring, snarare ett par hål i vägen, tyckte vi då. Jag var närmast förvånad över att där fortfarande fanns människor, som gick till brevlådorna när posten anlänt i skymningen. Posten? Förlåt, lantbrevbäraren.

Skojigare var bilderna av glada gubbar ifrån fullständigt hopplösa, men ödsligt vackra, Lainio (rakt norrut mot nordpolen från Vittangi). + 70-åringar av vilka jag kände igen någon (då som 40-åring i samband med skogsarbete jag gjorde där i ungdomen). Så blev alltså det livet och troligen också slutet.

Backaplan är inte en SÅ jäkla ödslig plats, eller?

När vi var små (och långt, långt tidigare) hade byarna sin funktion. Manuell huggning och körning, flottning, hyggesrensning, plantering, underhåll av järnvägen/grusvägarna, plogning och sandning, teleunderhåll, jordbruk, småskalig livsmedelsproduktion, ut-/tillbyggnad av vattenkraften. Eftersom funktionen inte längre finns kvar saknas också grunden för byarnas vidare existens. När skolan har lagts ner är allt slut. Inga unga flyttar in/pendlar. Alla som kan flytta gör det.

Den första urbaniseringsvågen var länsintern. Den gick från byarna till malmfälten och till kuststäderna. En halv generation tålde detta. Den stora vågen gick söderut med början i sent 50-tal. Redan då var vi för många. Du själv kämpade mot den sugande vågen rätt länge. Själv tänkte jag inte så mycket på att det var så just då, jag bara sögs iväg när jag väl var klar med det som var geografiskt bundet (skolan, lumpen) och mellanlandade i Umeå.

Litet unik var jag eftersom jag kombinerade Stockholm med Kiruna och Torneträskområdet under så många år. Det öppnade också mina ögon. Jag såg kontrasterna och den oåterkalleliga utvecklingen tydligt, med sorg, eller kanske mer med sorgsen nostalgi. Jag tog s.a.s. ställning varje gång jag lämnade Lappland. Allt det underbara och vackra skulle komma att bli en framtida turistattraktion, mer än en naturlig livsmiljö för en bofast befolkning. Det var bara en tidsfråga. Majoriteten av dem jag känt fanns redan någon annan stans, i många fall oklart var. Jag kände mig under de här åren som en främling i två olika verkligheter.

Jag älskar skönheten i det lappländska landskapet, i synnerhet runt Torneträsk. Det är mitt hemland. Vid Torneträsk började stora delar av mitt vuxna liv. Säkert förstärktes detta av att jag redan hade flyttat en bit söderut. Att återvända och se sin bakgrund med nya ögon är utvecklande. Startar ingen process då är någonting fel.

Varje gång du bloggar startar du den processen och jag tror att den innehåller så många känslor att du kan hålla på 10-20 år till. Inga svenska län har tankat ur sig så mycket ungdom och kompetens som Norrbotten och Jämtland. Västerbotten har klarat sig bättre och funkar via alla lärosäten som ett mellansteg för många/eller i alla fall några. Det är sorgligt men på något annat sätt hade det knappast kunnat bli. Rationalisering och teknisk utveckling leder till behov av färre händer. Färre händer betyder färre jobb.

Jag tror att känslan av att vara en rest, eller en spillra av något som inte längre finns, är vad du möter hos en del malmfältsbor som kommenterar din blogg, eller dina inlägg till nyheterna. Detta är en del av Jante. Man känner att man måste försvara sig. En bristande självkänsla kan anas. Utvecklingen av en falsk positiv självbild likaså.

Många har rötter i de omkringliggande byarna, byarna som saknar framtid, byarna som nu delvis underhålls av det fåtal som finns kvar i tätorterna. Många bär känslan av förfallet inom sig. När de slutar sköta om byarna kommer de att försvinna, därför att efter dem kommer ingen som tar över. Dessa bor redan vid ex. Backaplan (OK, en bit därifrån då!)

Varför behöver man försvara sig? Känslan av att vara en rest, eller en spillra av något som inte längre finns, är något man delar med alla oss som nu bor någon annan stans. Vi kommer att längta hem resten av våra liv. Jag är stolt över att komma från Lappland och jag säger det ofta.


"När allt ditt hopp har flytt ger jag dig en stor ledare med stark utstrålning och snart är du soldat i en armé, vars enda uppgift är att tycka likadant."

Orden är mina egna. Så uppstår troligen extremism, så undermineras det logiska samtalet. "Det är synd om mig, någon annan borde göra något åt det, kom inte här och tyck att JAG borde göra något, kom inte här och tyck!"

Varför du inte gillar DM i blogg beror först och främst på, att du tycker att hela jippot är fånigt, vilket jag håller med dig om, i andra hand beror det på att du (här är ett stycke censurerat, eftersom det är av högst privat natur),
"08:or är korkade", därför att de inte kan klyva ved och köra scooter.
"Göteborgare är ännu mer korkade", därför att de bor ännu längre bort.
"Skåningar kan inte prata rent", alltså inte mycket att hänga i julgranen, förutom Slatan då, för han gör ju mål. Slatan är OK!

Ett kretslopp är det hela tiden. Den som gör en resa har något att berätta. Några kommer tillbaka och blir en del i utvecklingen, alternativt ett bestående hot. Att aldrig åka är att aldrig våga se, att aldrig våga jämföra. Att se är att våga, att våga berätta är störst, "kejsaren ÄR naken". Där börjar den möjliga förändringen (av insidan). All bestående förändring börjar med oss själva. Den enda människa jag kan förändra är mig själv.

Där ser du vad Backaplan kan leda till.

------------SLUT på mailet ------------

Förtydligande: Backaplan är det konstruerade centrum, där ingen bor och som finns inom Göteborgs stad. Mao är det kanske inte jordens trevligaste ställe i övrigt.

Avsändaren av mailet har sin barn- och ungdom i Gällivare kommun, sålunda har vi traskat runt på ungefär samma gator i Gällivare och Malmberget, delat en del vänner och tidens anda, dvs. varit en del av det som en gång var och som inte längre är.

Mitt syfte med denna "publicering" i min blogg, är att visa vad som händer oss, när vi väl hamnat i förskingringen och hunnit distansera oss till vårt ursprung. Längtan finns där till något, som inte längre är möjligt. Liksom ödmjukheten alltid finns där, ty våra erfarenheter från denna hembygd har trots allt haft inverkan på vad vi är idag, sedan vi själva gjort den omvandling som varje sammanhang kräver.


Bilden, hittade jag bland min farbrors efterlämnade grunkor. Sannolikt från kriget eller någon militärtjänstgöring.

fredag 20 februari 2009

Försvunnet!

 den 20 februari 2009, kl 08:17


Jag trodde jag var världsmästare på att förlora "saker och ting". Men jag är inte ensam om den saken och helt klart är att det är mycket, som vi människor kan förlora här i livet.

Tänk bara på presidenten i Mexico, som nu ställs inför frågan vad han gjort av ön Bermeja i slutet på 1990-talet.

Det hela verkar något förvirrande. Ja, jag menar en ö som varit försvunnen sedan slutet på 90-talet, det är först nu vi hör något om den, men när började de sakna den? En bakomliggande historia, som man intuitivt känner rimligen måste finnas och som är en betydligt längre historia, än vad blotta ögat kan se vid första anblicken. Så som livet faktiskt alltid är. Saker och ting händer inte bara helt plötsligt! Det finns ALLTID en betydligt längre historia bakom, oavsett vad det än handlar om.

Ö och ö förresten, mer kobbe kan jag nog tycka. Den var 80 kvm. Ungefär som en trerummare från 50-talet. Kissansaari ute i Vassaraträsket är större än den försvunna ön. Det är inte utan att jag undrar över hur de gjort den upptäckten.

- Du, Félipe, vad har du gjort av med ön Bermeja?

- Chucha! Vad gnäller ni om? Vilken ö då? Har jag något i den fickan, kanske? Nä! I den andra fickan, då? Nä!

Enligt parlamentsledamoten Elías Cárdenas skall öns försvinnande antingen bero på, att havsnivån stigit och dränkt ön, som en följd av växthuseffekten, eller så är det USA som ligger bakom försvinnandet. En annan teori är att ön har sprängts av CIA så att USA skulle få överhanden i förhandlingarna om oljefyndighetsområdet Hoyos de Dona. Området är rikt på olja och med den nuvarande gränsmarkören - Alacranesöarna - minskar Mexikos ekonomiska zon avsevärt. Om det nu skulle uppstå någon tvist om oljan, kan man gissa att ett nytt Irak, Sydamerika, eller what ever är under uppsegling?

"De som inte är med oss, är emot oss."

När vi håller oss till dessa trakter, kan vi väl passa på att ta upp ett helt annat försvinnande:

"Svennis förtroende som fotbollsguru". Han lär snart få "bomsen" härifrån också! För trots att mexikanarna hade helgarderat sig och fixat voododockor med nålar i, vann de inte över USA i VM-fotbollen. De åkte på däng med 2-0. Men det där med voododockor lät intressant. Kan det verkligen funka?

Nästan så jag överväger om det kan vara idé att prova. Funderar på att fixa en liten, fet, vithårig, spritindränkt voododocka, inslagen i en gristunga och med pengar inklämda överallt. Får nog välja riktigt långa nålar, så att de säkert går kors och tvärs genom all dynga!

Är det förresten någon fler än jag som börjar bli trött på följetongen "Svennis?" Kan han inte skaffa sig ett liv, i en helt vanlig fotbollsklubb, utan att klubben behöver betala fantasisummor? Vore det t.o.m. bra för hans eget välbefinnande, istället för att han ständigt skall pryda varje tabloids förstasida, som ändå inte är till hans fördel? Han har väl pengar så de ringlar ut ur öronen. Får dylika herrar aldrig nog av den varan? Inser de aldrig när slaget är förlorat? En bra tränare är nog bra, men det är trots allt 11 gubbar, som skall göra sitt och uppenbart springer och dribblar de bara sämre och sämre, trots att deras avlöningskuvert bara blir större och större. Nej, tacka vet jag riktiga fotbollskillar i lägsta möjliga division från någon gudsförgäten håla, de vet att de måste kunna spela fotboll och inte hålla sig med divafasoner.

Ju äldre jag blir, desto mer tycker jag verkligen om helt vanliga människor. Riktiga människor!

torsdag 19 februari 2009

Pirate Bay-rättegången

- den 19 februari 2009, kl 08:19


är en osedvanlig historia ur många aspekter. Inte bara rättegången som sådan, där den svarta piratflaggan vajar i vinden utanför domstolen och svenska folket tycks ha delats i två läger. Den ena för, eftersom det laddas ner från nätet allt vad tyget håller. Den andra emot. Nja, vid närmare eftertanke är det nog tre läger. Det tredje består av de som bara rycker på axlarna och av de som uttrycker det mer kraftfullt: 

"det skiter jag högaktningsfullt i!"

Upprinnelsen och turerna är tämligen extra ordinära, det må man ändå kunna konstatera, utan att göra sig skyldig till någon överdrift eller lögn.

Ta t.ex. den här advokaten tillika Stureplanshänget, Monique Wadsted, som skall läsa lusen av piraterna. Hon älskar att bli kallad "Hollywoodadvokaten", men epitetet "djävulens advokat" funkar också bra låter hon meddela. Låter det inte hybris, eller Stålmannen, så säg? Denna 51 åriga kvinna, utan barn GIVETVIS betonar hon, tillika särbo, medger att hon älskar att få medieuppmärksamhet.

Hon är ingen "mjukis" fortsätter hon i samma hårkokta stil.

"Nähä, inte det, tänker jag och fortsätter i mina tankar att tänka, att det finns INGEN, som är någon Stålmannen när det väl hettar till, dvs. när överhettningen är ett faktum. Ty, inte ens denna "djävulens advokat", vågade bo hemma efter razzian, hon tycker också att det är obehagligt, när mordhoten och mailen och smutskastningen på nätet florerar".

Men nog är hon extra ordinär allt, liksom dem hon företräder. Därför att hon stolpade helt enkelt upp på justitiedepartementet i oktober 2005 och (får man förmoda) läste lusen av justitieminister Thomas Bodströms statssekreterare, trots att hon nu helt anspråkslöst medger, att hon "BARA" lade fram statistik, som visade att Sverige blivit en knutpunkt för nätpirater och att det är som om de placerat en stor piratkopieringsanläggning mitt i Sverige.

Hon berättade vid det mötet hur USA såg på att Sverige inte uppfyllde sina förpliktelser i upphovsrättsfrågor. Är det då undra på att det efter detta "lilla tillrättaläggande möte" drog ett korsdrag genom justitiedepartementets korridorer?

Sanningen om turerna som skedde DÄREFTER känner vi alla till betydligt bättre, där är det inget större hyss hyss. Kort därefter inledde polisen och åklagarväsendet sin offensiv mot Pirate Bay. Av "någon förunderlig anledning" släcktes hela polisens datasystem ner, när polisen hotade att släcka ner Pirate Bays.

Hmm... hur var det nu den där Jan Guillou sa om Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander: "en Pippi Långstrumpfigur som är helt overklig".

Vad som kommer att ske och om någon fler åtalspunkt kommer att ändras, den första kom häromdagen, återstår att se, men åklagaren Håkan Roswall vägrar dock att uttala sig så länge rättegången pågår. All heder åt honom kan jag tycka. Det är trots allt inom domstolens väggar alla rättegångar skall avgöras.

Om åklagarsidan och "djävulens advokat" dvs. Hollywoods och USA:s lilla privata advokat, Stureplanshänget Monique Wadsted vinner, tillsammans med övriga bänkade, har de fyra svenskarna som i ursprungsåtalet, stod åtalade för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen och förberedelse till brott mot upphovsrättslagen, en dyster framtid att möta. Eftersom redan en justering av åtalet skett, ger jag mig inte i kast att omformulera något, det kanske kommer mer.

I civilrättsprocessen krävs de åtalade på 115 Mkr för upphovsrättsbrott under 20.1- 31.5.2006. Dvs. Musikbranschens intresseorganisation har lämnat in skadeståndskrav på 15 Mkr. Svenska Antipiratbyrån kräver 7 Mkr. MPA, som representerar Paramount, Disney, Sony Pictures, 20th Century Fox, Universal och Warner, vill ha 93 Mkr för illegal nedladdning av fyra filmer och en TV-serie. Det kan tyckas märkligt att kraven ser väldigt olika ut, men det beror på lite olika sätt att räkna ut saker och ting.

De här fyra åtalade kan vid fällande dom nog också räkna med en något decimerad dagsinkomst på den nya "vistelseorten". Även om mat och husrum är gratis, liksom TV-tittandet och övriga "fritidsaktiviteter". Klädkontot dras också ned till ett minimum, eftersom alla persedlar är "included".

Men innan dess återstår nog den mest delikata frågan av allt, lagstiftning och servrar vart befinner sig de i förhållande till verkligheten. Jag ser därför med stort intresse fram till vad domen blir, eftersom mina tankar går till FRA-lagen och hur man kom undan den tidigare, dvs. man köpte bara den information, som av en "ren slump och händelse" råkar vara "antingen är ni med oss, eller så är ni mot oss-landet" USA. Det är inte utan att jag undrar om det trots allt inte går att skicka in ett saftigt skadeståndskrav på USA, som gjort grava integritetsbrott i bl.a. svenskarnas privatliv, eller betraktas vi bara som terrorister och en så dålig såpahistoria, att vi inte ens är värda egen integritet?

Vilken fot skall nu justitiedepartementet & Säk hoppa på, eftersom man nu slutat att "gå över ån efter vatten" dvs. slutat att köpa dessa tjänster utifrån och därmed hamnade, som man nu säger "ur askan i elden". Nu är situationen plötsligt både annorlunda och prekär, speciellt som Norge stämt svenska staten i EU-domstolen, för intrång i norrmännens privatliv.

Kommer vi att förstå domslutet och vad det verkligen grundar sig på? Sedan undrar jag, har inte skivbranschen något att fundera över, hur framtiden måste se ut trots allt.

Tja, är inte "snårskogen" ändå för underbar, speciellt när man inte tänkt efter före? Därför att man kan inte säga både JA och NEJ, samtidigt.

Ordinär och oförarglig blogg.

- den 19 februari 2009, kl 07:05


Idag kammade jag håret och kamfan gick åt helvete. Jag åt plättar till frukost med lingonsylt, surfade runt lite på TV:n, kände mig hungrig igen, men i kylskåpet fanns bara en hård ostkant och en urklämd tub kaviar. VEM blir lycklig av sånt?

Gick över till Kickan och snackade om hennes puckade kille. Morsan ringde på kvällen och var skitsur i vanlig ordning. Fy, fan för klimakteriekärringar! Imorgon tror jag att jag skall jobba på idén att bli raketforskare.

onsdag 18 februari 2009

Du har placerats i kö - You have been placed

- den 18 februari 2009, kl 11:41


in queue.

Din väntetid beräknas vara mer än 15 minuter
Your wait time is more than 15 minutes

Nog blev det mer än 15 minuter allt.

Kl. 9.49 loggade jag in mig på Ticnet. Jag hade missat att ställa klockan för att köpa biljetter till Madonnas extra föreställning på Ullevi. Den försäljningen skulle starta kl. 09.00. Jaha, tänkte jag det var just "ljusgrönt", då får vi väl inga biljetter då. De till den första konserten hade varit försvunna på 50 minuter, eller något ditåt. Lynchstämning hade uppstått i kön, utanför biljettluckan vid Scandinavium, eftersom man på goda grunder förstod, att här hade det inte gått rätt till, när inte ens de som stått långt fram i kön hade fått biljetter. Det var väl anledningen till att det blev en extra konsert.

Det är någon form av sport, att sitta hela nätterna igenom och frysa häcken av sig för att få tag på biljetter, till än det ena än det andra. För något år sedan satt jag och husets herre på ett fik och åsåg hur man utanför biografen mittemot, hade slagit upp tält och just var i full färd, att inta något inköpt från Mc Donalds, sittandes på bara backen. Mitt i stan! Man köade för någon biopremiär.

- Rätt korkat eftersom den bioföreställningen går hur länge som helst. Undra varför man sitter och köar nätterna igenom för att få tag i biljetter, sa jag.
Husets herre började skruva på sig, precis som om han hade drabbats av plötslig springmask.

- Nååå, sa jag uppfordrande emot honom, som lärt mig att känna igen mina löss på gången.

Så kom bekännelsen. Han hade faktiskt också i sin ungdom suttit i en sån där kö och väntat på biljettsläpp. Det var till Rolling Stones. Biljett hade han fått.

- Jaha, sa jag, varför har du aldrig berättat om att du sett Rolling Stones?

Nej, han hade aldrig sett dem, därför att han hade blivit uttagen till TV-pucken och de hade spelat just precis den dagen då Rolling Stones konsert gick av stapeln.

- Du behövde alltså 10 år av gemensamt boende för att du skulle kunna klämma ur dig det? Men dåså, fortsatte jag, då behöver jag väl inte heller lyssna till högljudda suckar i kassaköerna längre, du ÄR ju ett köproffs!

- VAR, tillade han.

Men min väntan på Madonna biljetter blev lååååååång. Jag hann få mycket uträttat under tiden, eftersom jag varken slagit upp tältet i arbetsrummet, eller lagt mig på golvet att vänta.

Kl. 12.01 när jag tittade upp hade det slagit om till att nu var väntetiden mindre än 10 minuter.
Kl. 12.06 var det mindre än 5 minuter.
Kl. 12:06 var det mindre än 1 minut och där fick jag lägga undan tidningarna, som jag suttit och bläddrat i för att inte missa det hela.

Kl. 12:07 valde jag de platser och biljettantal jag skulle ha. Tror man nu att platserna, betalning osv, skulle vara fixat i rödaste rappet, tror man fel!

NY väntan. NY nedräkning! Min tanke hann nudda vid, om jag nu bara kommer att mötas av att jag får skymd plats, nackspärrsplats, eller de svindyra biljetterna, eller skräckscenariot: de var slut! Dååååå BLIR jag..... Blir jag.... blir jag skogstokig? Så här länge har jag ALDRIG någonsin väntat, det brukar gå på två röda! Nåja, tänkte jag, jag får skylla mig själv, eftersom jag inte loggade in mig på Ticnet kl. 09.00. Inte före, inte efter, utan prick är det som gäller. Jag nappade tag i tidningshögen igen när meddelandet kom:

Ny väntetid vad mindre än 15 minuter.
Kl. 12:08 tittade jag upp och nu stod det mindre än 10 minuter.
Kl. 12:23 hade det slagit om till mindre än 5 minuter.
Kl. 12:29 mindre än 1 minut.

Kl. 12:35 rasslade biljetterna ur printern! 30 kronor per biljett fick jag betala, för att jag gjort hela jobbet själv. Hade jag köpt dem i biljettkassan hade jag inte betalat något för det. Det är så när man är "lycklig idiot", tänkte jag.

Jag hoppas nu inte att kräksjuka, förkylning, digerdöd, eller annat oplanerat kommer att inträffa, utan att vi alla kan sitta där på Ullevi och förhoppningsvis se en av de "stora elefanterna dansa". Det är det som är fördelen med att bo i Göteborg. Det finns hur mycket som helst att ägna sig åt, både av det som kostar och det som är helt gratis, eller till ett tämligen överkomligt pris. Det är så rikt utbud att man faktiskt får gallra bort. Man behöver alltså inte bli ett "ryggliggaroffer" med fyrkantiga ögon, i halvkoma framför TV:n, om man inte själv vill det förstås.

tisdag 17 februari 2009

Man skall aldrig säga aldrig.

- den 17 februari 2009, kl 13:58


Det är att ha förklarat krig mot ALDRIG-GUDEN, som sitter där och är lierad med själve hin håle och tänker:

"Jaså, det säger hon? Det skall vi nog genast ändra på!"

Efter att jag blivit handikappad på min arbetsplats och mött alla förstå-sig-påare inom sjukvården, som påstod att "DET DÄR kommer du ALDRIG mer att kunna göra", tror jag att mitt liv och jag själv började gå i fel riktning. Jag blev helt plötsligt fel person, att säga ALDRIG till. På mig fick det där ordet "aldrig" en motsatt verkan. Det var därför farligt att använda det ordet i mitt sällskap.

Fråga t.ex. han som "aldrig" i hela sitt liv skulle stoppa in surströmming i sin mun.

- Varför inte då, undrade jag, du kan väl smaka en pyttebit, eftersom du nu gillar ansjovis, som smakar ungefär likadant.

- NIX inte en mikroskopisk bit ens!

Naturligtvis kom hans "aldriglöfte" på skam. Han trodde att han skulle få strömmingslåda till middag och att jag hade ätit surströmming till lunch med mina norrlandspolare och att det av den anledningen inte luktade gott i huset.

- Fy, fasen så taskig får man bara inte vara, att man lurar i någon surströmming, som tror att han skall äta den strömmingslåda han önskat sig länge", sa yngste sonen, som hade ramlat in en stund innan "offret".

Det uppstod ett rätt roligt dividerande mellan mig och sonen, som slutade i att han sa att han "aldrig" ens skulle kunna tänka sig att närvara, eller att inget säga till "offret" om denna "helt avskyvärda handling".

- Du säger inte ett knyst, sa jag.

Han kontrade med, att han skulle minsann lämna middagsbordet och inte åse eländet!

Likafullt satt han där, tyst som en mus och med högst granskande ögon över händelseförloppet. Ett händelseförlopp, som framstår som ett välskrivet och dråpligt inslag inom humorvärlden och helt värdig "dolda kameran". Jag kan väl ärligt säga, att det var nog en av de vidrigare saker jag har provsmakat. Dock inte lika vidrig som den isländska motsvarigheten, dvs. specialiteten surhaj, men ändå.

Men så kom jag på mig helt nyligen, när vi var i Paris och jag hade råkat ut för så många "aldrigpåståenden", som jag hade uttalat:

jag skulle ALDRIG köra bil i Paris, ALDRIG skulle jag sänka mig till samma låga nivå etc.....

Det fick mig att inse, att rent teoretiskt finns ALLTID en risk, att just det där ALDRIG kan omvandlas fortare än man kan ana sig till.

Men VAD var de som hade fått mig att bli den där "vice ALDRIG-tjänstgörande-Guden"?

Följaktligen stod jag där vid Napoleons kolossala sarkofag och filosoferade över detta. Jag rannsakade mig själv och insåg, att bara under de här sista åren, hade jag faktiskt sett nödvändighet av att göra sånt som jag sagt mig om att jag ALDRIG skulle göra. Nu var det inte så att det luktade surströmming från sarkofagen där nere i kryptan, som fick mig att tänka på det, eller inse det hela. Utan jag såg parallellerna i Napoleons personliga liv och hur det hela hade slutat i, att han tillslut blivit förgiftad och det i sin tur ledde mina tankar vidare till mitt manus, som gått i stå just pga. denna "ta död på någon-problematik".

Ta död på någon i en roman är inte gjort i brådrasket om man nu privat ALDRIG sysslat med egna mord. Det spelar liksom ingen roll, att man läst om så många mord och pratat med folk som begått mord, att själv skriva om ett mord är faktiskt inte så himla enkelt, som man kan inledas att tro.

Men innan jag ens hann få ordning på tankarna, blev jag förpassad av ALDRIG-GUDEN till Paris största "konservfabrik", dvs. militärmuseet, som hänger ihop med Invaliddomen. Det har å andra sidan fått mig att tänka tankar, jag nog dessförinnan aldrig tänkt mig att tänka, dvs. att

"jag skall passa mig noga för att tänka, eller ens uttala det där A-ordet någon fler gång i mitt liv?"

Det kommer ändå bara att fullständigt skita sig.

Någon som ALDRIG tänkt den tanken om "konservfabriken" däremot, var nog dottern som tog ca 400 foton och såg ut som om stora julafton infallit den 29 januari.

Men sanning att säga tror jag nog, att jag ALDRIG heller tänkt tanken ut, att befinnas sittandes, halvsovandes på den ena pallen efter den andra i ett museum. Jag trodde inte ens att det var möjligt att bli så komplett uttråkad!

Jag satt där i avvaktan på att hon skulle ha fått tillfredsställa sitt lystmäte bland all "plåt och beväring". Det finns nog inte en enda plåtutrusning, svärd, bössa, dolk, hästutrustning, klädesdräkt etc. som undgick hennes kamera, eller hennes ingående, granskande blick.

Hade det nu inte varit så att hon samtidigt är begåvad med ett tämligen teflonartat minne och glömt att ta med sig fler minnen till digitalkameran, hade jag nog fortfarande suttit kvar på någon av de där pallarna, känns det som.

När jag ställde den enda intelligenta fråga jag tycktes kunna komma på dvs.

- Hur katten bar de sig åt när de blev pinknödiga? Tänk om de hade glömt konservöppnaren hemma?


svarade hon bara med ett överseende leende på sina läppar:

- Jadu, det var en bra fråga mamma lilla.

Visserligen torde hon vara mer än dryga decimetern längre än jag, men nog kändes det allt som om hon klappade mig på huvudet ifrån betydligt högre höjd än så!

måndag 16 februari 2009

Begriper du reklamens fina ord och argument?

- den 16 februari 2009, kl 11:37


Vad är "elastin", "elistiskt motstånd", "probiotisk effekt" eller t.ex. E500? Kan du svara på det rakt av, utan att kolla upp något?

Eller kan du svara på HUR bra matsmältning man egentligen får i det långa loppet, genom att vräka i sig dagligen detta innehåll:

pastöriserad mjölk, fruktberedning [jordgubbar10%, socker, stabiliseringsmedel (modifierad majsstärkelse, karragenan), koncentrerad morotssaft, färgämne (koschenill), arom, surhetsreglerande medel (natriumcitrat)], socker, skummjölkspulver, mjölkprotein, grädde, förtjockningsmedel (pektin), syrakulturer, ACTI REGULARIS® bifiduskultur.

Jag kan väl säga att det är få av dessa ingredienser, som jag frivilligt skulle stoppa i mig dagligen, som man enligt tillverkaren skall göra för att må bra!

Visserligen vet jag att man i Asien käkar maskar, gräshoppor etc. Men med handen på hjärtat vet jag verkligen inte vad lusen koschenill rent näringsmässigt har att tillföra mig, därför att den brukar jag färga garn med. Men lusen är ändock det minsta som bekymrar mig i den här innehållsförteckningen.

Det finns faktiskt bra fil och yoghurt, utan en massa konstiga tillsatser. Vill man nu ha något extra, är det varken speciellt komplicerat eller tidskrävande att göra sin egen, eller bara spetsa köpesfilen med lite bär, frukter, eller nötter. Får jag välja blir det solklart hemfixad smoothie, eller en Mango Lassi, det är inte bara helt otroligt gott, man vet vad man stoppar i sig. Dessutom går det att fixa till på "två röda". I med alla ingredienser i mixern, som man kör två snabba snäpp med och voile´ allt är klart! Det går t.o.m. att slänga ner frysta jordgubbar, mango, eller bär direkt i mixern, utan att man behöver tina något. Kall och god, på en gång!

McDonalds i Sverige låter efter våldsamma angrepp meddela: Vår Chicken McNuggets innehåller 65,3% kycklingkött, vete: (mjöl och semolina), vatten, vegetabilisk olja (rapsolja), majsmjöl, modifierad majsstärkelse, äggvitepulver, majsgrits, majsstärkelse, rismjöl, bakpulver E450 (natriumdifosfat), E500 (natriumkarbonat), E341 (kalciumfosfat), salt, svartpeppar, dextrin, selleripulver.

En domare i New York går så långt att han döpt om rätten till "Frankensteinburgare". Jag är nog benägen att hålla med.

Men mat är långt ifrån allt. Ta t.ex. den här rynkkrämen som just nu pumpas ut i form av TV-reklam, ett medel som innehåller "elastin". Inser ni mystiken i ELASTIN? Saken är den att elastin i själva verket är ett protein som återfinns i artärväggarna och i huden. Jaha, men det lär väl knappast vara den enda substansen i burken "undergörande"? Vad består resten av innehållet av och sist men inte minst HUR i hela fridens dar´ har de framställt elastin? Malt ner gamla tanter?

För mig är det jämställbart att "sälja hårvatten till flintskalliga". Visserligen är det så att huden är vårt största organ. Men genom att smörja på rena gifter ÄR verkligen skadligt, eftersom huden suger upp all möjlig dynga som vi konfronterar den med. Den som varit i hudkontakt med någon växt som bringar någon form av reaktion på huden, vet att det är så. Så fungerar ämnen också.

Det vi människor mår allra bäst av och som även är den tveklöst bästa hudkrämen, det totalt odiskutabla och enkla:

vatten- och mat av god kvalité, ostörd och tillräcklig sömn, frisk luft och relativt rörligt liv. Vi vet att huden, våra inre organ och vi själva åldras fruktansvärt av miljögifter, rökning och osunt leverne. Vi är precis som kopparmynt som ligger framme för väder och vind.

Ett sista exempel. Den här reklamen för en hårprodukt, som ger "elistiskt motstånd", allt enligt reklamen. Inte där heller får vi den information, som skulle kunna göra att vi själva kan förstå om den här produkten är bra eller inte. Till det behöver vi information om hur produktegenskaperna påverkas av sammansättningen ifråga, om molekylvikt, partikelstorlek, koncentration, pH osv.

Eller sitter verkligen svenska folket där hemma i sina TV-soffor och är inkörda på reometri och ett medvetande av fjärrskåderivariant?

Nej, tacka vet jag seriösa reklambyråer och de som ägnar sig riktiga råvaror.


PS. Fotot har inget att göra med den varudeklaration, som finns i texten. Vanlig hederlig långfil, är vanlig hederlig långfil och inget annat. DS

söndag 15 februari 2009

Olika sorters "Gamla kläder".

- den 15 februari 2009, kl 10:16


Gamla kläder kan vara så mycket, som här på bilden t.ex. som är ett försök att fotografera den helige Franciskus (San Francesco d'Assissi) munkdräkt. Den finns bevarad bakom dubbla glasrutor, först bakom en stor glasruta och sedan ytterligare i en tavelram med glas. Mao är det inte mycket man ser, mer än en massa speglingar i rutorna, precis som på bilden. Helt värdelöst att det inte hört talas om reflexfritt glas!

Gamla kläder kan också vara en klädtrave i en monter på ett av Europas alla moderna konstmuseer, dvs. en "installation", som i alla fall inte jag begriper mig på hur det ens kan räknas som konst, eller ens vara konst. Konst är en konst, dock ingen konstig konst, enligt min lilla hjärna att tänka.

Gamla kläder kan också vara en massa fynd hos Tradera, Blocket, secondhandaffärer, byta-kläder-dag etc. eller sånt som man själv finner i sitt klädskåp. Kläder som inte sett dagens ljus på så länge, att de absolut behöver rensas ut och bäras iväg till närmsta klädinsamling, eller förpassas upp på vinden i en låda för "framtida bruk".

Gamla kläder kan också vara något som får mig att bli alldeles nostalgisk och rörd. Jag har fortfarande kvar en del av mina barns babykläder och första skorna. Men också sånt, som mamma gjort till mig på 60-talet och dessutom har jag blivit förärad gammelfarmors (mina pojkars gammelfarmor) förlovningsklänning, en riktigt vacker raritet i vinrött, med massor av små nätta knappar som är klädda. Den är handsydd och med en sådan tillskärning, som inte längre går att uppbåda. Det är många fina detaljer i den.

Men så kommer vi till "Gamla kläder", som får hela min rumpa att glatt svänga runt och mina smaklökar att jubla vid minnet! Jag känner nämligen ett mycket trivsamt par som är från Cuba. Under lång tid drev de en kvartersrestaurang och stående lunchrätt var just maträtten "Gamla kläder". Snuskigt gott, som får tårna att krulla ihop sig av lycka!

Första gången jag däremot såg skapelsen undrade jag:
 
"hur i hela fridens dar man kunde äta något, som såg ut så där, för att inte tala om lukten?"

Det var inte svårt att förstå varför maträtten hette just "Gamla kläder", eller ännu bättre beskrivning hade nog varit "gammal lump"! Men så lät jag mig övertalas en dag och jag kan väl bara tycka, att det var synd att de inte lyckades övertala mig långt tidigare. Det brukade bli långa, glada luncher till cubansk salsamusik, där den glädjestrålande kocken efter att ha rört klart i grytorna, svängde runt i lokalen och spred glädje omkring sig till besökarna, som ofta var just glada, tjattrande cubaner och en avdankad malmbergare, förstås!

Nu drömmer jag om att åka till Cuba och lära mig dansa salsa.

Vad jag skall äta idag? "Gamla kläder" förstås!



Men innan dess får Santana stå för tonerna och jag själv värmer upp, med lite gung i rumpan och fötterna dansande i salsatakt!

lördag 14 februari 2009

"Gräv ner" din blogg för framtidens människor...

- den 14 februari 2009, kl 10:41


Sajten Space Collectives avdelning "Personal Timecapsules" är en slags begravningsplats för idéer och tankar, tänkta att bevaras för framtida generationer och varelser. Här skapar man en webbsida med det innehåll man tycker är värt att bevara. Fler än 2 000 personer har redan gjort det. Vill man så kan man också delta i en rad andra "smarta tankesmedjeprojekt" från vart människan, som varelse kommer att ta vägen evolutionärt till en plats för "plötsliga uppenbarelser och insikter."

Tja, mycket skall man läsa innan ögonen trillar ur! Men nog tillhör det här väl ändå det mer snurriga sakerna ändå?

Jag hoppas verkligen att mina bloggar går det öde till mötes, som de förtjänar, eller alla mina USB-minnen och handskrivna böcker och funderingar om livet och tillvaron. I annat fall blir det oerhört pinsamt för denna kulturepoks intellektuella klassificering, när framtidens människor skall bedöma den här s.k. "kulturepoken".

Jag brukar ibland tänka, när jag ser hur arkeologerna m.fl. gräver fram allt möjligt jox och påstår, att det och det har de använts till och så här fungerade det och det. Ibland är de t.o.m. så träffsäkra på saker och ting hur det har varit och fungerat, att de med bestämdhet talar om att:

- JOJO... så har det varit. Så har de tänkt, tyckt och gjort.

MEN hur katten kan de ens påstå sig veta allt det där? brukar jag tänka. Jag är nog i själ och hjärta en fullständig ifrågasättare. Kanske är det min mentor, en av de handfulla som livet har begåvat mig med, lagmannen Fredrik Rekke, som haft viss inverkan? Fredrik brukade ofta säga:

"att tro, är att icke veta."

Ibland brukar jag tänka vad framtidens arkeologer skulle tänka, om de kunde se detta prickmönster, som uppstår av alla tuggummiblaffor, som bara ramlar ur munnen på lortgrisarna. Det är helt OTROLIGT hur det ser ut på mer frekventa trottoarer, eller gångstråk. De här partierna får mig att inse, att det egentligen inte finns några slumområden, det finns bara slummänniskor, sedan spelar det ingen roll om det gäller tuggummiblaffor, skrotbilar, sopor i största allmänhet, eller det som de t.o.m. är kapabla att lämna efter sig VID återvinningsstationerna.

Man kan undra hur de här glappkäftarna tänker, eller har de aldrig själv råkat ut för sitt eget äckelbeteende? Dvs. trampat rakt i en dagsfärsk tuggummiblaffa, eller en ännu värre variant:

en som värmen har förvandlat till någon form av det-här-kan-du-inte-befria-dig-ifrån-i-första-taget. 

DE tankarna man tänker då, det får ramsan om "må öknens alla kamelloppor hemsöka dina armhålor" att framstå som ljuv musik!

Men i "normalfallet" dvs. helt intorkade toy-blaffor tänker jag:

Är det nu någon förstå-sig-påare dvs. arkeolog, som en vacker dag kommer att stå där och lägga ut texten om x-antal år, av varianten:

- Ja, ungefär någonstans mellan 1900-2050-talet, fanns en märklig art djur, som lämnade än märkligare fotspår efter sig. De var beklädda med en svårartad kemisk lösning på fotsulorna och så här ser den fossilen ut ... och så presenterar arkeologen en tekannesamling för framtidens människor, som tänker "det var tur att man inte levde då, de ser rent vanskliga ut. Undra om de sög in sina offer med den där snabeln och bajade ut dem genom det där stora hålet, som går att lyfta på?"

Eller de här som påstår att "det och det arkeologiska fyndet" är ett offerkärl, där det offrades människor till Gudarna. Dvs. arkeologiska fynd från kulturer, som man inte har en susning om hur, eller ens varför de försvann spårlöst. Vad har framtidens arkeologer att säga om våra toalettstolar t.ex.

Kommer det att låta ungefär så här:

- Ähum... ja, så har vi det här speciella offeraltaret, som är återfunna i rikliga mängder och har funnits i stort sett överallt världen över. Det finns lite olika färgsättningar och lite olika utformningar beroende på om offerguden hette "Ifö" eller "Gustafsberg". Det förekom en hel del olika Gudar, världen över. Men oavsett det, tycks det vara samma sak, som den här lågt stående kulturen offrade. Fyndplatserna har varit fyllda av en massa E-tillsatser, tungmetaller, hormoner etc. Detta materia ligger lagrade i de fragment, som visar att digra naturfenomen inträtt i slutet av den här kulturepokperioden.

Det där ordspråket "om det kliar i rumpan, blir det gott smör-år i år", det lär de väl också kunna länka ihop med toastolarna, men säkert kommer att tolka det som en "bön till Guden Ifö", eftersom de här personerna på "Personal Timecapsules", säkert ansett att det "ordspråket" är väl värt att bevara.

Ja, jag menar om de nu anser att bloggar kan vara det.

Det hade väl i det fallet varit bra om det funnits ett krav om att alla dylika saker (inkl. bloggar) skulle skrivas på toapapper, ja, jag menar så att de kunde återanvändas till något vettigt och det bästa av allt, inte röjt vad vi människor håller på i den här s.k. "kulturepoken".

fredag 13 februari 2009

Alla Hjärtans Dag närmar sig med stormsteg.

- den 13 februari 2009, kl 08:14


Sankt Valentin, eller Sankt Valentinus, är åtminstone tre personer som led martyrdöden på 200 eller 300 talet. Det är också oklart vilken av dem som gett upphov till denna minnesdag, Valentindagen.

Spelar ingen roll vilket som, men köpmännen jublar numera även i lilla Sverige. Något som inte skedde bara för något år sedan, då den dagen passerade tämligen obemärkt förbi. Men det kanske var så att den romersk-katolska kyrkans utresning 1969, fick den tröge svensken att sakta vakna till liv och ta Valentindagen i anspråk.

Jasså? Romersk-katolska kyrkan vill inte ha dessa helgon längre? Jaha... men då kanske vi istället skulle ta och lägga rabarber på ... Få se... Vi tar den där Valentindagen, typ.

Eller var det den glöd, som den italienska skådisen och sexsymbolen Rudolph Valentino, tänt i alla kvinnohjärtan, som aldrig falnade. Överlevde glöden i alla dessa kvinnohjärtan, som han stack i brand?

- EKEWAE? Så fasen heller, gubben dog ju 1926! Det kan omöjligen ha pyrt så länge!

Strunt samma vad hela "Valentinfenomenet" beror på, men jag upplever, att den här dagen bara blir större och större. Här i stadsdelen Haga i Göteborg, finns sedan något år tillbaka en permanent Året-Runt-Affär, med just "hjärtan" i alla dess varianter och inslag. Minst sagt en "hjärtlig historia".

Jag väljer att ta Valentindagen, 14:e februari, som den universella kärleksmanifestationsdagen, som behövs alldeles förskräckligt väl!
Det är solklart ett reningsbad, att både läsa om och känna av. Tänk alla dessa hjärtehälsningar, som går som ett korsdrag tvärs genom människors relationer och länder. Det kan sannerligen behövas efter alla kärlekslösa nyheter övriga dagar.

Göteborgs-Posten brukar bjuda på gratis kontaktannonser till "Alla hjärtans dag", det är sida upp och sida ner. Jag har sparat en både rörande, högst personlig och tankeväckande sådan annons. Den återkom år efter år, under säkert 10 års tid, texten lät ungefär så här:

"jag är en liten, liten, liten, liten man på 76 år (sista gången jag såg den, vill jag minnas att han hade hunnit bli 76 år), som önskar en liten, liten, liten, liten, liten, liten kvinna, att bilda en liten, liten, liten, liten familj med". 

I sluttrudelutten, som var ungefär en spaltkilometer lång, där krav och allt innehåll av större muntrationer för läsaren, framgick även att utläsa:

att det där "lilla lilla lilla lilla" innebar, att han själv var 152 cm lång och helst ville ha en kvinna, som var decimetern kortare än han själv var. Jag undrar fortfarande: FICK han något svar? Någonsin?

Ja, jag menar förutsättningar, att någon i den längden, i fertilålder och med en fascination av Elsa Beskows "Sagan om den lilla lilla gumman", skulle läsa Göteborgs-Posten, hur stor var den rent matematiskt egentligen?

Jag tänkte spara den frågan till nästa gång något mattesnille infinner sig på "vuxendagis" dvs. föreläsningarna på Chalmerstorsdagarna, som jag brukar besöka. Fasen vad jag har grubblat på den här frågan, utan att bli speciellt mycket klokare av det hela. Hur jag än försökt räkna ut det hela har jag gått bet.

Själv älskar jag att fullkomligt "bada" i alla kärlekshälsningar, som finns i tidningarna, dylika dagar. Det är härlig läsning! En del är fyllda med tvåsamhetens mystik och koder, andra är härligt rakt på sak:

"Hilda vad du är bra!" - "Ångvälten, vad vore livet utan dig?" - "Du gör mig knäsvag Rutger" - "Min gullesnutt" - "Mitt rivjärn" - "Min pussgurka!"

De här hälsningarna, de går från gammal till ung, från människa till djur, från människa till motorcykel och gammal bil! Ja, du läste rätt. Det är mycket som man kan bli knäsvag av och få hjärtat att slå glädjeskutt av!

Har ni tänkt på att bakom de här rubrikerna döljer sig i övrigt "välstädade" och högst "seriösa" personer. Vem kan vid normalmötet tänka sig att den stele pressvecks-byrådirektören är någons "Tiger...grrr..." eller "Bamse-bubben", eller den prudentliga damen i snabbköpskön är någons "Snuffi-snuttan", eller "Duvan...kurr...kurr". För att inte tala om MACHO-TYPEN, som är någons "snutti-snutt-plutt"!

Men alla ni, Snutti-snuttor, Duvor, Gullesnuttar, Pussgurkor, Tallkottar, Tigrar etc. VAD världen behöver på Alla hjärtans dag är lite mer Snutti-snutt och pullinutt och kurr...kurr...kurr.

Glöm inte bort Alla hjärtans dag och glöm inte att tala om för dem, som betyder mycket för dig, hur mycket de betyder/betytt för dig, även om det inte är Alla hjärtans dag!

Men jag är allt bra nyfiken på vad ditt hjärtats kär heter bakom ridån? Törs du?

Jag törs!

Mitt hjärtats kär kallas för "Lille Puh", inte för att han är någon björn, med liten hjärna, som gillar honung, utan för att han brukar somna framför TV:n och då låter han så här... "Puuuuuhhh". Ett väldigt litet försynt ljud... "Puuuuuhhh"... därav "lille Puh". Det passar honom dessutom väldigt bra, eftersom han är en omtänksam, anständig man, som aldrig höjer sig själv över skyarna.

Nejdå, det är inte alla dagar jag är snäll när han somnat in där framför TV:n. Det händer att jag sticker in två fingrar i vardera näsborren på honom och säger med överförtjust och hög röst:

- Dags att VAAAAKNAAA lille Puh!

Hmmm... han är inte lika överförtjust!

Undra just varför?

torsdag 12 februari 2009

RadiOtjänst, SVT och melodifestivalen

- den 12 februari 2009, kl 13:40


Skynda dig att rösta nu, innan telefonslussen stänger!

Jag gjorde ett misstag i lördagskväll. Jag råkade flippa runt bland TV kanalerna och hamnade någon minut på Melodifestivalen, vars första omgång gick av stapeln här i Göteborg. Första avdelningen var just precis avslutad och programledaren gick omkring och "käckade" sig inför artisterna, som satt där med stirriga blickar och hade väl så många nu-slutar-jag-snart-andas-och-svimmar-upplevelser som bara möjligt är i en människas liv.

Men VAD är det för fel på alla dessa märkliga programledare? Har de gått den "bakvända charmkursen", sedan Janne Carlsson lagt ner sin "charmkursverksamhet" på SAS? Snacka om att vara tyken, alltså!

Men det är aldrig för sent, att lära gamla hundar sitta och jag har tagit fasta på DAGENS ANDA och nu kör vi:

Dra nu ner rullgardinerna, släng ut katten, bakbind ungarna och häng upp svärmor på kroken inne i städskåpet. Glöm inte att stänga dörren! (= till städskåpet så klart. Men vad trodde du?) Du behöver lugn och ro om du skall kunna koncentrera dig på detta viktiga arbete, som du nu har framför dig. Det kostar bara 75:-/sekunden att ringa. Men lägg på ett kol nu!

Är det inte en viktig information, som saknas för att du skall ringa?

Inget?

Sanning att säga, det här med melodifestivalen det har verkligen urartat på alla tänkbara sätt, eller är det jag som blivit överkänslig? Vad är meningen med att köra runt Melodifestivalen på så många olika platser? Varför körs de inte i så fall på platser, som ALDRIG tidigare blivit inplanterad på Sveriges karta? Då skulle jag kunna se någon form av mening i meningslöshetens meningslöshet. Men i övrigt står det mig upp i halsen. Långt över halsmandlarna faktiskt!

Måste man inte sätta sig ner och fundera lite vilken information, som saknas om hela spektaklet? Eller har svenska folket blivit rika som troll?

Skall det verkligen behövas 6 olika tävlingar för de låtarna? Det skall ringas och ringas och kostar pengar gör det. Jag hörde att det var ca 3, 3 miljoner tittare på sista melodifestivalomgången i Göteborg. Räkna då ut att kanske hälften, eller 3/4 delar ringer och röstar. Det blir en himla massa pengar, eftersom det inte är fråga om en (1) röstningsomgång i varje deltävling, utan flera! Prova att räkna ut vad det kan röra sig om i penningväg. Huvudvärk kan komma plötsligt, skall jag säga.

SVT då? Tja, jag får inte bara huvudvärk. Jag får akuta magsmärtor, vid blotta tanken. Vet ni att bossen Scherman, han vill inte att prostatacancerinsamlingar körs samtidigt som bröstcancergalor. Han vill INTE köra några herrcancergalor överhuvudtaget! TROTS att allt yngre män drabbas av både prostata- och testikelcancer. "Geniet" Schermans åsikt är följande:

"Bröstcancer säljer mycket bättre!"

Nej, tjärtunna & fjädrar + skampåle borde återinföras i straffskalan. När man då ser vilka pengar som verkligen går ut av alla dessa insamlingar, då BLIR man mörkrädd, dvs. om man nu mot förmodan inte var det innan. Så kära licensbetalare fortsätt och ring, ju mer ni ringer desto flottare adress på dyra gatan och flådigare kontor och intressantare löner kan cancerfonden, SVT m.fl. fonder ha.

Jag gjorde en dumhet ett år, jag började kolla vad alla dessa insamlingsfonder gav ut i förhållande till vad de tog in. Jag kan säga att det var mitt livs misstag!

Men detta med att det alltid skall ringas och röstas? Vi har blivit komplett ring-och-rösta-galna i det här landet! Vi ringer och röstar om praktiskt taget allt. Snart skall man väl ringa och rösta om man vill komma fram till statliga inrättningar:

Vill du rösta på Försäkringskassan, tryck 1.
Vill du rösta på Kronofogdemyndigheten, tryck 2.
Vill du inte göra någonting, lägg på luren eller försök senare hos Arbetsförmedlingen, om du tror att det hjälper!

Nej, JAG orkar inte ens glo på eländet, det är seeeegare än seeeeeegast! Jag går tusen gånger hellre och åker rullskridskor uppe på vinden och det vill inte säga lite.... På DEN vinden!

Ja, jag medger jag tillhör UFO:gänget och inte några av de här 3,3 - 4 mille svenskar som ringer och röstar. För mig räcker det bra att vara "uppskattad" till döds. Nyss, på väg hem från Hagabadet passerade jag nämligen "tappen". Nu kostar 95 bensin 11:74!

Aha! tänkte jag, Ingves lilla privata sandlåda Riksbanken har slagit till igen! Mannens vars ekonomiresonemang, man aldrig lyckas få ihop. Utan man sitter där med vidöppen mun och tänker: MEN hur i kattsingen menade han nu då? Är det någon som begriper karln´s logik?

Logik är inte det ordet man direkt tänker på i mångt och mycket. Jag slogs av det när jag passerat tappen:  

Varför är det aldrig några skyltar om, "NU HÖJT BENSINPRIS". Men det dräller alltid skyltar om, "NU SÄNKT BENSINPRIS". Jamen DÅ ser plötsligt hela kullen vid tappen ut, som en snårskog av skyltar!

Det där med "känn dig uppskattad", det är fö Skattemyndighetens fyndiga slogan. HA HA ! torrhosta kan komma plötsligt. Nä, för böveln, vart tog sunda förnuftet vägen? Jag begriper inte det här med skatt på skatten och skatten på skattens skatt. HUR mycket kostar en liter bensin, EGENTLIGEN? Någon som vet? Statens kaka, jo jo.


Förutom licenspengarna som Radiotjänst tvingar till sig ifrån mig, har de som kronan på verket nu börjat sjunga också:

"Tack för att duuuu, betaaaaalar .... din TV-aaaaaavvvgiiiiiiift."

MEN vem i helsefyr skrev den melodin? Någon som deltar vid uttagningen för Idol Sverige? Melodifestivalen? Men sen då?

VADÅ? Har jag missat något? 

Får man välja? 

Behöver man kanske inte betala TV-avgift?

Nej, här är det ingen "snigel på ögat" som gäller. Man behöver ta´ me´ fasen rejäla ÖRONPROPPAR för att överleva oljudet, som dessutom kommer när man minst anar det! Hela kaffebordet hinner bli omkullvräkt innan man fått tag i fjärrkontrollen och lyckats sänka ljudet, eller byta kanal!

Ett till fynd av STATEN, dvs. SVT. Ta den här tävlingen som är i anslutning till melodifestivalen:  

"Tävla vem är du lik tävlingen" 

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=105032
 
Söte Jesus!!! säger jag bara, lägger inte Magnus Uggla en pizza NU, lär det ALDRIG hända!

Inte nog med det, visserligen är de här systrarna Lilli och Sussi djurvänner, men HUR långt kan man stretcha det? Fastän någon form av humor på hög nivå är det nog trots allt, därför att SVT har för "säkerhets skull" skrivit in bredvid fotona av "offren", att de här "Look-alike" personerna finns till vänster!" Dvs. om du nu skulle ha dimsyn och inte hunnit få tag i några flaskbottnar, som kan hjälpa upp din digra synproblematik!

Phew! - Antingen har jag börjar bli gammal, eller så är jag inte längre lättroad.

VÄLJ?! - Men glöm inte att ringa och rösta!

(Eller så är jag VÄLDIGT lättroad, med tanke på att jag höll på dö av magkramp och andstopp, när jag loggade in mig på Look-alike tävlingen).

Du! Nu ÄR din tid ute!

NEJ, du är alldeles för slö! Det här duger verkligen inte. Telefonslussen är för böveln stängd! Det är för sent att ringa och rösta.

Jag återkommer när jag har börjat andas normalt igen... det verkar vara ett veck på respiratorslangen ..... iiiiiiihhhhhh ------------------------------

onsdag 11 februari 2009

Speedwaybanan mellan Malmberget

- den 11 februari 2009, kl 12:27


och Gällivare, har nog danat min fascination för speedway trots allt.

Men det jag minns bäst från den tiden är att jag varje gång ville ha en mjukglass. Min speedwaytokiga mamma försökte avstyra det hela, genom att försöka övertala mig om, att det inte var lämpligt tillfälle att äta mjukglass "just nu", det första heatet skulle alldeles snart starta.

Följdaktigt stod jag där glad och lycklig med en mjukglass, stor, läcker och inbjudande, men naturligtvis redan droppande. Så fort de tävlande speedwayförarna hade kört förbi oss första varvet, hade jag förvandlats till en illtjutande unge. Med en glass i handen var det lätt att glömma bort mammas ord om, att jag måste stå bakom henne, när de kom körande förbi där vi stod.

Jag kan fortfarande minnas smaken, knastret mellan tänderna av oljestybb, denna märkliga form av "strössel" som sprutande täckte både mig och mjukglassen. Det gjorde ont, det var otrevligt värre och jag spottade och grät om vart annat:

"Varför var de så dumma och gjorde så där för?"

Mamma torkade bort det värsta ur mitt ansikte med en tygnäsduk, skalade bort oljestybben med ena fingret från glassen, utan att släppa heatet med blicken och tillbaka sträcktes en tämligen minimerad mjukglass. Ny förmaning om att stå bakom henne när de kom varvande. Nästa varv upprepades proceduren delvis, trots att jag då gömt mig så gott jag kunde bakom hennes klänning. Men det slutade alltid med att jag ändå kände att jag ätit tillräckligt med mjukglass. Glassar är verkligen inte anpassade i storlek till barn. Vid slutet av tävlingen brukade hon gnugga mig i ansiktet med medhavda tygnäsdukar och borsta av mina kläder.

Nej, jag kan med bästa vilja i världen inte påstå att jag gillade speedway och jag vet att jag undrade varför de tyckte om att köra ikapp på det där otäcka, som bara sprutade omkring. Men vad jag däremot begrep var att jag gillade ljudet! På den punkten har jag inte ändrat mig, även om andra saker numera finns tillagda på listan "varför jag gillar speedway".

Sedan väldigt många år är det bara födslar och egen död, som kan hindra mig ifrån att se på speedway och jag följer GP-serien från början till slut. Därför kändes det som om det skulle bli sommar även i år, när ticknet aviserade via mailen, att nu fanns biljetter till GP-tävlingarna på Ullevi under pingsthelgen. Genast stegade jag ut genom ytterdörren och införskaffade mig biljett. Fick två med bra läge: Sicket lyckoklipp!

I år törs jag mig inte ens på en kvalificerad gissning om vem som vinner, eller hur slutplaceringarna kommer att bli.

Naturligtvis hoppas jag på att Fredrik Lindgren skall göra om samma sak hela säsongen, som han gjorde på Ullevi förra året. Då han bara utklassade hela gänget trots att han inte vann finalen. Tveksamt är det också med Andreas Jonsson och Scott Nicholls, de trodde jag mycket på för något år sedan, men efter det som de råkade ut för, kom ingen av dem riktigt tillbaka med samma åkning, som de dessförinnan hade visat prov på.

Det sista året då Tony Rickardsson åkte halvhjärtat och slutligen steg av mitt i GP-serien var jag rätt irriterad, därför att hade inte han hållit på att vela sig, hade nog världsmästare hetat Hans Andersen det året. Nu vete gudarna hur han kommer att ligga till, hans förra säsong var inget i toppklass precis.

Kanske är det dock en kamp mellan Nicki Pedersen och Tomaz Gollob. Dvs. om Gollob fått ordning på "knoppen", som det kan vara lite si och så med och som trots allt är hans verkliga hinder för en toppkarriär. Jason Crump, tror jag får svårt att mentalt komma igen. Den mycket sympatiske Greg Hancock är nog ett säkert kort bland toppen, men jag är tveksam till att han kan vinna GP längre.
Men man vet aldrig vad som hunnit hända under det här "uppehållet". Som jag ser det är fältet öppet och tämligen oskrivet.

Elitserien är nog också hugget som stucket. Men jag hoppas att Vetlanda tar hem segern. Det där "stora puckolaget" känner jag viss avoghet till, är väl ett "syndrom"...*I*.

Kaparnas saga torde dock vara all för gott och de lär inte komma tillbaka överhuvudtaget, det är fotboll och poliser som går fot med dessa klubbars drägg, dvs. fotbollshuliganer som prioriteras, trots att brottsligheten är mer än bekymmersam och rimligen borde prioriteras i den minimala budget som polisen har att förfoga över. Klubbarna borde själva få ordna med "huligannotan", då skulle det nog också bli ordning på matcherna.

Men "motorsporter göre sig icke besvär", står det dock i pannan på Göteborgspolitikerna och det har det alltid gjort. Det är nästan så jag funderar på om de här politikerna har släktingar i "norr" och då gäller "sångkörer" istället för motorsporter.

tisdag 10 februari 2009

Det har varit mycket skriverier om poliser,

- den 10 februari 2009, kl 14:05


i all möjlig tappning. En "herrans kompott" milt uttryckt:

15 åringen i Solna centrum, som kallade poliserna för "grisar" och sa "nöff" till dem, han bad om ursäkt för sitt dåliga uppförande som han ångrade. Men det blev ingen pardon där inte. Nu åtalas den ångerfulle gaphalsen.

- Det var självklart att åtala pojken, tycker kammaråklagaren Viktor Carlberg.

Kammaråklagaren Viktor Carlberg torde dock inte vara släkt med åklagaren i Malmö, den saken är i alla fall solklar. Den åklagaren väljer att inte åtala poliserna som fällde så många rasistiska kommentarerna mot de stenkastande ungdomarna i Rosengård, att jag drällde på mig kvällskaffet, eftersom jag inte trodde mina öron! Åklagarens skäl till att inte åtala är:

att de som förnedrades inte hörde det. Nej, det kanske de inte gjorde. DÅ!! Men nu har de och även hela svenska folket hört det.

- Men hur puckad får man egentligen bli, inför kamera och inspelning och hela köret? sa herrn i huset och slängde på ett vargagrin.

Tja, nu skall väl i ärlighetens namn sägas, att det inte bara kastades sten. Jag vet det eftersom vi råkade vara i faggorna vid den tidpunkten. Tack och lov inte stationerade i Rosengård, men tumultet innebar att det fanns avspärrningar ända in i centralare delar av Malmö.

VAD de här polismännen kläckte ur sig inför inspelning och kamera, torde nog gå till historien som "en tämligen intelligensbefriad handling", tankarna går nog osökt åt "jubelåsnehållet". Men det kanske man inte får skriva ostraffat?


De uttalandena som poliserna fällde och som sändes i samtliga TV-nyheter och även radionyheter är tydligen mildare än "Grisar och nöff nöff". De var dock så saftiga att det vill jag inte ens skriva ut, i synnerhet som det där N-ordet är klassat som väldigt rasistiskt, även om det förekommer i svenskan och går tillbaka ända till 1500-talet i skrift.

Stackars mig, jag som älskar N-bollar och N-kyssar! Jag får vackert stega in på kondis och säga att jag vill ha en "rasistboll" och en "rasistkyss". Inte undra på att jag tappat suget för fika och bara beställer en Kaffelatte. Det är i alla fall inte förbjudet. Inte ännu i alla fall, även om det där sista ordet ligger snubblande nära uttalet av ett annat rasistiskt ord.

Igår syntes i TV-rutan en polisman, höljt i dunkel och under fingerat namn:

"Samuel", som berättade om hur han blivit kallad det där N-ordet, fastän han inte ens har det ursprunget utan är asiat. Han hade varit digert utsatt för mobbningsdrevet av polisledningen och där man t.o.m. undrat vad han haft för "läggning", dvs. Leif G W Perssons romanfigur, "homofoben Bäckström" bredde på alla fördomar om galna poliser, som möjligen kan tänkas ha funnits.

Det finns en hel del av mer eländigare inslag, som jag dock avstår ifrån. Men...

MIN absoluta favorit är i alla fall avslutningsfesten som "Piketen" i Göteborg hade.

DET kallar jag för FEST, visserligen tämligen urspårad, men så ligger också "Hotell Skånegatan" varken långt ifrån SJ, eller Spårvägen! Där lät hela piketstyrkan gruppfotografera sig med brallorna av och iförda k-pistar, eftersom de egna "batongerna" tydligen inte uppfyllde minimikraven för foton. P®icken över I:et torde dock vara, den manlige strippan som också var med på kalaset och på poseringsbilderna. DET kan man iaf inte kalla för en homofobisk tillställning och romanfiguren "Bäckström" (som har en verklig förlaga) i Leif G W Perssons böcker, har nog dött av slag, om han hade kunnat läsa tidningen.

Den där "omslagspiketen" går nog idag och hänger lite med huvudena, därför att de blev tillbakaskickade till därifrån de kom och har numera satts på "inre tjänst".

Hmmm... den här piketstyrkan verkar inte betraktas som riktigt rumsrena, om man nu skall tolka repressalierna rätt? På den punkten var herrn i huset inte nådig i sin bedömning:


- De borde få sparken med omedelbar verkan, eftersom de inte är några gröngölingar inom polisen och borde veta bättre.

- Vadå, sa jag, nu begriper jag ingenting, vad är det för harmligt med en välutrustad piketstyrka?

Undra om man kan köpa det där fotot och slå in det som piket?

Nej, förlåt jag menar naturligtvis, som paket...

måndag 9 februari 2009

Svar till blogginlägg om sexualförbrytare

- den 9 februari 2009, kl 14:01


Det inlägget av Gossip jag fick till min blogg om sexualförbrytare, har verkligen fått mig att tänka till. Jag har vid det här laget, läst om inlägget från signaturen Gossip flera gånger. Det får mig att undra, är personen själv en sexualförbrytare? Eller är det OG:s existens som fått signaturen att se rött och därmed smutskastar mina intentioner om att verkligen skydda barn, vuxna från dessa dysfunktionella personer, som varje förövare trots allt är?

Eller är det en ny "strutsmodell" Gossip är, som hade föredragit en "kostymklädd" anonym maffiaboss, som hade stått bakom än OG?

Jag sitter här och undrar, är det verkligen så illa, att gemene man inte kan sätta sig in hur bedrövligt saker och ting är i verkligheten? Förstår vidden av det hela? Trots att man har PC-apparater i hemmen med direktuppkoppling och den ena barnpornografihärvan efter den andra och dessa sexuella nätfiskare jublar över vilka möjligheter, som helt plötsligt finns till deras förfogande.

Dekadensen breder ut sig i övrigt i samhället! VAD/VEM gör en till en brottsling? Har jag förbisett något, trots så många år inom "branschen?" Eller är det så att det finns en allmän uppfattning om förövarnas problematik?

Jag har försökt framföra dessa åsikter om människors nya utsatthet, på många olika sätt "so far" under min tid som bloggare här på NSD. Men utan någon översvallande respons. På en del av dessa blogginlägg, inte ett enda svarsinlägg! Jag har kommit fram till att jag är parametern, eller avtrubbningen som inträtt hos gemene man och som är ett restultat av hela den informationsflora som vi översköljs av.

Det var inte som jag först trodde, man sticker huvudet i sanden och då existerar INGA problem, även om så huset ramlar ner i gruvhålen, finns inga problem. Det tragiska "Carolinfallet" styrker vad det hela handlar om. Det är först när något händer inpå den egna knuten som det blir tydliggjort. Då kan man t.o.m. bli så uppångad att man säger upp sin tidningsprenumeration, slutar blogga, kräver avgång för NSD:s chefredaktör som publicerar namn etc. trots att namnet redan finns ute i andra media.

Jag skall dra historien som trots allt finns bakom, min blogg om sexualförbrytare. Jag gör det för säkerhets skull och för att skingra eventuella frågetecken.

Innan "kriminellt.com" ursprungliga ägare, lade upp sajten tillhörde dylika upplysningssajter olika organisationer och det förekom också en och annan privatperson. Bakom en del av dem fanns offer, såväl kvinnor som män! Men det var ingen "privat svensson" som vågade driva de här frågorna så offensivt, som det faktiskt innebär att lägga ut domar på nätet.

När hoten började hagla in kände upphovsmännen att det blev för mycket. Hoten var av en sådan karaktär, att inte ens den mest hårdhudade klarade av att stå emot. De var fullkomligt vidriga. Men sajtägarna fortsatte ändå driva den då de ansåg, att det som de gjorde var viktigt och bidrog till att skapa en debatt. Man ville tydliggöra vilka förövarna är, eftersom det finns nidbilder och villfarelser om vilka förövarna är. Än i dag är det många som inte förstår att förövarna är "vem som helst". Det är väl också därför man blir så tagen på sängen, som det den ena gången efter den andra visar sker. Men framförallt för att visa vilka brott det är barn utsätts för och även ge kunskap i hur rättssystemet fungerar.

Sedan blir inte saken så mycket mindre bekymmersam av att advokater fortfarande runt om i våra rättssalar, ställer frågor till offret om:

klädsel, sexvanor, berusningstillstånd, följde du med, gjorde du tillräckligt motstånd (kan en människa i en övergreppssituation regera olika, frågar jag dig nu som läser det här?) På det hela taget ställs frågor till OFFRET, som RIMLIGEN borde ställas till FÖRÖVAREN istället! Man gör alltså offret till offer om och om igen. HUR många gånger hinner ett offer bli offer under en dylik processgång? Många gånger, vill jag påstå med mycket på fötterna för mitt påstående.

Sedan kommer det sista, hur rättssamhället ser på dylika brott, ju yngre offret varit desto mindre allvarligt tycks det vara, iaf om man skall se till skadestånd, straffskala, benägenhet att ens dra det till domstol, eller polisutredning etc. Mörkertalet skrämmer helt enkelt skiten ur mig! "Medhjälp" saknas dessutom i vår egen straffskala, trots att det mycket ofta finns en, eller dylika personer, när det gäller övergrepp på just barn.

Det är så jag uppfattat deras intentioner och syftet med deras sajt. Därför blev jag blev självklart tacksam över att det äntligen fanns vanliga människor, utan dolda agendor som tog initiativ till detta.

Nu är det facto så att de som hatar och hotar motståndare, blivit av en helt annan kaliber än några "vanliga barnfamiljer och svenssons". Jag själv kan tycka spontant att i det här fallet fick de fiender som de förtjänar.... jag upplever det som, att nu har de trots allt gått rakt in i betongväggen. En vägg som inte flyttar sig i första taget dessutom. Allt det här visar bara på att den här frågan inte kan "ägas" av oss vanliga dödliga, vi har inget att sätta emot helt enkelt. Finns något motstånd i samhället? NEJ, inte ett enda vingslag!

Det som däremot blir djupt tragiskt är att vi på något sätt kommit till vägs ände och det är också där min uppfattning om Bibelns ord, blir allt tydligare, trots den ateist jag nu trots allt är. Jag tror verkligen på ett fungerande rättssystem, istället för laglöst land, men det är inte där vi befinner oss idag, vi är fullständigt ur kurs! Min blogg om julhelgens lektyr och vad jag tidigare skrivit i bloggar, är åter aktuellt även i denna blogg. Jag ser ett samhällsmönster som oroar mig enormt mycket! HUR kunde det bli så här tokigt?

Det finns pedofilsajter som diskuterar sex med små barn om man nu vill få en inblick i hur de resonerar. Men det finns även andra "olämpliga" sajter som bl.a. visar upp förövare. Jag stöttade kriminellt.com till 100 % innan övertagandet 3 januari. Jag har inget med OG att göra, men i det här fallet följer de etiska råd som finns, därför att det stryks såväl vittnen, som målsägande i de domar som publiceras och de kollar upp riktigheten av dessa. Själv vet jag för lite om OG för att uttala mig om dem. Jag vet i princip det jag läst i media och julhelgens lektyr, det sistnämnda som jag också skrivit blogg om. Men jag vet desto mer om förövarna de hänger ut!

Jag kan sålunda se en helt annan sida än signaturen Gossip, som gjorde detta inlägg på min blogg. Därför att tog samhället det fulla ansvaret över dessa personer, som kan sitta av sina straff och neka vård, hade det här problemet aldrig funnits.

Vad är förslaget? Skall vi operera in en GPS-sändare på dem? Ha fotboja på dem livet ut? Eller skall de genomgå kemisk kastrering? Aldrig släppa ut dem i samhället igen? Återfallsstatistiken är skrämmande, ett dysfunktionellt beteende går inte över av sig självt. Som om det inte vore nog! I värsta fall tar de livet av sig och därmed sitter offren med dubbla skuldbördor resten av livet! Det här är ingen enkel problematik. Vi har inte mycket till kriminalVÅRD att tillgå heller, jag klassar det som kriminalförvaring, därför att det är precis det som det handlar om och inget annat.

Jag har också lite svårt att förstå, att man kan tro att problemet försvinner, bara man INTE talar om det. Är det dessutom inte så att vi genom OG:s agerande, får klart för oss att de gör något där samhället själv skulle ha trätt in för mycket länge sedan? Därav min frågeställning, tycker du att det är rätt, eller tycker du att det är fel att man publicerar förövarnas identitet? En seriös frågeställning, tycker jag förtjänar ett seriöst svar!

Allra farligast är trots allt oengagerade frånvarande vuxna i samhället. VAD/VEM skapar en värsting, eller en medlem i en kriminell organisation, oavsett namnet eller syftet på organisationen? Jag tror att det är hög tid att ta en genomgripande debatt om vilket sorts samhälle vi vill ha i framtiden?

Det är en kuslig känsla av att framtiden kommer bakifrån, som jag genomfars av.

söndag 8 februari 2009

Publicering av sexualbrottslingar

- den 8 februari 2009, kl 17:29


görs på denna minst sagt omdiskuterad hemsida:

http://www.kriminellt.com/domda-forbrytare.html

De som äger den publicerade hemsidan är OG dvs. Original Gangsters. De frågar sig på denna hemsida, citat:

"varför skyddas dömda sexualbrottslingar av media? Varför publiceras inga domar där dessa brottslingar avslöjas? Har vi inte rätt att veta om vi har en dömd pedofil som granne?"

Vad anser du själv om denna publicering?

Är den rätt?

Är den fel?