den 233:e dagen 2021 - En kärleksförklaring till livet självt.

 På tåget till Stockholm hamnade jag bredvid en destinerad herre. Till att börja med dunsade jag ner på min fönsterplats, som han uppenbarligen hade siktat in sig på. Jag var definitivt ett streck i räkningen! Det syntes långa vägar. Liksom att han hade bespetsat sig på fönsterplatsen. Alltså inte världens bästa inledning på ett par timmars rätt intima samvaro tänkte jag och halade upp en pocketbok och började läsa. Men var för trött för att orka. Lät boken sjunka tillbaka i knäet. Ögonen sökte sig ut genom tågfönstret, medan det i huvudet fortfarande pågick ett mail, som jag skrivit mitt i natten. 

Efter en liten stund la han demonstrativt över halva Göteborgs-Posten på mig, jag ignorerade det hela och så satt vi där och tjurades sida vid sida, axel mot axel. – ”VAD är det med karlar som gör, att de alltid skall ta sån djävla stor plats!? De sitter med benen brett isär! De hänger halva kroppshalvan över på ens säte! Ignorerar att de pressar ihop en, som gammelfarmors rynkade knytband i örngotten! Sitter man inte på delade säten, så kan man ge sig den på, att de fullkomligt kraschlandar, med tunga rumpor, rakt ner på en! De bryr sig inte om att de sitter på en! De sitter lugnt kvar som om inget har hänt! Medan man själv sitter där och känner sig som en mosad mashmallow under deras tyngd!”

 Jag bestämde mig för att droppa dessa funderingar. Orkade inte ånga upp mig mer, dessa hade definitivt också sugit ur mig den lilla kraft, som överhuvudtaget fanns kvar inom mig. Nu satt hela jag där med både utflutna tankar och ett totalt utflutet inre, hela landskapet sympatiserade uppenbarligen med situationen, därför att nu var även det också totalt platt och utflutet.

 Plötsligt upptäckte jag att jag mentalt hade återuppstått ur halvkoman och tankarna hade åter börjat torna upp sig inne i huvudet: Jaha, nästan suckade jag åt mig själv och mina tankar och det skulle onekligen bara bli värre och värre. Vart finns egentligen min tankegräns? Men jag bara är sån, det går inte att hejda, det är som att försöka hejda en hel lavin med en tesked!

HUR skulle han reagera månntro, om jag halade upp handväskan, fick den där blicken som kärringar på rea har, där de forsar fram mellan fyndborden? De är oftast lite märkligt munderade de där tanterna, med sina raka kappor i efterkrigsmodell och med hattar, nedtryckta långt ner i pannan, med osäkrade armbågar och handväskan i högsta hugg. Den där enormt stirriga mördarblicken som de brukar ha, den är inte att leka med! Det har inte sällan hänt att de slitit plagg ur mina händer och väst: "JAG såg den först!" Av pur förvåning har jag kapitulerat och blixtsnabbt släppt plagget ur mina händer. Låtit dem rycka det ur mina händer! Det är inte utan att jag känt mig i samma tillstånd, som jag gjorde i folkskolan när jag neg för fröken, sträckte fram handen och sa "Godmorgon, fröken!"

 Jag kanske kunde försöka att med ett vrål dunka handväskan i skallen på honom? Direkt efter det, gå till förnyad attack. Innan han hann begripa vad som hade inträffat, efter det klockrena slaget i huvudet med handväskan. Jag skulle stirra honom stint i ögonen, medan jag skrek fram det värsta djungelvrål, så att håret smetade sig bakåt i värsta orkanfrisyr: ”SITT på ditt säte som du har betalt för och INTE en enda millimeter på MITT!" - Ungefär som i den där reklamen för något medel mot halsbränna, som gick på TV för något år sedan. När hon öppnade munnen kom ett enormt eldklot ur hennes mun! - Där man snacka om halsbränna!

 Mjae… skulle kanske inte bli fullt så roligt utan sån halsbränna? Kanske jag skulle kunna köra med lite Mr Bean-stuk istället? Hala upp måttbandet och hummande börja mäta mig fram till vart gränserna går, för hans säte och mitt säte och flytta ihop hans fötter. Kanske t.o.m förankra dem? Lite snabblim på golvet innan jag placerade om skorna med hela han i? Kanske kunde stabilisera det hela lite genom att knyta ihop skosnörena? Fösa ihop benen, putta in honom en bit på sitt säte, medan jag hummade runt med måttbandet, la huvudet på sned och bar mig lika allmänt knepigt åt, som bara Mr Bean kan göra. Dvs krafsa mig lite i huvudet.  Lägga armarna i kors och ha pekfingret uppsträckt i tänkarställning mot ena kinden, se ut som jag "tänker". Därefter surra fast honom i hans fåtölj med lite blåa spännband, såna som de har på extrapris på Biltema! Då vore det väl själva faen, om han inte skulle kunna hålla sig på sin sida av fåtöljen?

 Jag kände hur leendet började sprida sig i min kropp och nådde både mungipor och ögon. Jag sneglade lite på honom och såg, att han satt helt uppslukad och gravallvarlig, där i sin egen lilla värld av börsnoteringar och affärsnytt. Han skulle bara veta vad jag satt och ruvade på.

- ”Biljettkontroll,” mässade en plötsligt uppdykande röst vid vårt säte.

Han sträckte fram sin papperspacke med biljetter. Men innan han hade kunnat sträcka fram sin pappershög till konduktören, hade han fiskat upp den ur kavajfickan, vilket fått till följd att han hade kört in sin armbåge i sidan på mig. ”Men okey då, tänkte jag, herrar först!”

När han och konduktören var klara med sina förehavanden, skickade jag fram mitt SJ-priokort och körkortet, rent demonstrativt strax under hans näsa. Vilken oanad reaktion! DÅ tinade hela han som en glasstrut i sommarsol, han var den nyfikna typen!

Vid framkomsten till Stockholm, hade vi diskuterat det mesta som överhuvud-taget går att diskutera, högt som lågt! Det visade sig att jag hade blivit ihop-skuffad av en riktigt trevlig herre, att föra diskussioner med! Som om det inte hade räckt, somt hade också hunnit utspela sig. Han hade varit och snott kaffe och te i restaurangvagnen. Ja, snott och snott. Han hade stått där tålmodigt och väntat en mycket lång stund, därför att han hade på bästa gentlemannamässiga vis erbjudit sig för, att hämta kaffe till sig och te till mig.

Han och en annan man hade stått där en bra stund och jag själv hade börjat fundera på om han möjligen hade gått för att plantera kaffebönorna och göra det på det grundliga sättet. Han kanske var så grundlig på den fronten också, tänkte jag ett slag, därför att han hade trots allt berättat, att han i likhet med  mitt huskryss, alltid stryker sina skjortor själv!

Men så förhöll sig inte saken. Det hade helt enkelt inte dykt upp någon, som skötte ruljansen i restaurangvagnen. Sålunda hade han lessnat tillslut och helt sonika knallat iväg med sitt kap, utan att betala. Hela han såg ut som julafton, när han kom vinglandes med pappbrickan med de två plastmuggarna, med det, skulle det visa sig, smått diffusa innehållet. Han berättade att han hade tagit sista slatten kaffe och det betvivlade jag inte för ett ögonblick dvs. att det verkligen förhöll sig så. Han såg nämligen ut och lät ungefär som betjänten i "Grevinnan och betjänten", som brukar sändas på nyårsaftonen, när betjänten i ett synnerligen överförfriskat tillstånd dricker ur blomvasen och hotar med att "döda katten".

Kaffet hade väl stått och gottat till sig ända från arla morgon och nu var sen eftermiddag. Tevattnet var fisljummet. Knappt så att tepåsen ville släppa ifrån sig någon färg överhuvudtaget, trots att jag pressade ihärdigt med skeden emot påsen. Alltså hade hans stöldraid inte varit något större kap precis. Men 2 x 10:- vad får man inte offra sig för i dessa kristider?

Vi satt och förde en diskussion huruvida jag kunde betraktas som en hälare eller ej, medan vi förtärde dessa drycker av dunkel karaktär och ursprung. Ja, jag menar jag kände ju till förfaringssättet på vilket otillbörligt sätt dessa drycker, fosterfördrivningsmedlet och det fisljumna diskvatten, hade kommit i hans ägor. Men jag hade ju inget betalt för det. Kunde det betraktas som en förmildrande omständighet, månntro, undrade vi samstämt?

Väl ute på perrongen i Stockholm, tog han mig i hand till avsked och försvann i vimlet. En stund senare när Söders Höjder dök upp i mitt synfält, mindes jag  min älsklingsfarbror, som bott där när han levt. Så kom också minnet av den där kulna, blåsiga morgonen. Då han hade följt mig till flygbussen och hur jag banade mig genom den nästintill fullsatta bussen, medan jag ideligen vände mig om emot honom. Hans hår fladdrade i vinden, ansikte var ett enda stort leende och hans hand vinkade glatt hela tiden. Det hade alltid varit svårt att skiljas ifrån honom. Det hade det varit ända sedan jag varit barn och det var som om han hade känt det på sig. Därför att helt plötsligt ropade han: ”Hejdå min gullunge och kom ihåg, att livet är ett pärlband av små kärleksfulla möten!”

Jag vet inte om det var hans ord, eller om det var det, att de aldrig hade sett en 32-årig gammal gullunge förut. Men när flygbussen åkte iväg, var det inte en enda hand i bussen, som inte vinkade glatt till honom!

Hans ord gör sig ständigt påmind om alla de där små mötena, som till en början kan te sig tämligen triviala. Men som kan visa sig vara små kärleksfulla möten människor emellan, på livets resa mellan här och där.

Det här vägguret tog jag hem till mig, efter att han hade hastigt avlidit, de där hemska året då så många nära och kära försvann som på ett radband. NU hänger den där i ett bedrövligt tillstånd, flyttgubbarna bröt av något i upphängningen av pendeln, tror jag. Jag har därför lyftat av loden och pendeln. Nu flera år efteråt är jag fortfarande på jakt efter någon som kan fixa igång vägguret. - Klockfarbrorn som hade lovat att fixa den försvann spårlöst - men skam den som ger sig, jag har hittat en tråd till honom....