Programmet finns på TV:s programbibliotek och arbetstiteln är "Tackling mental health with the duke of Cambridge". Även om du inte drabbats så se den, eftersom det är något som vi alla borde vara högst medvetna om.
Filmteamet följer hur prinsen träffar spelare, fans och managers
på olika nivåer inom sporten. Det finns ett helt fotbollslag som grundats av fäder som förlorat ett barn, men inte bara det.
Medverkande är exempelvis Chelseas tränare Frank Lampard, liksom Aston Villa-spelaren Tyrone Mings.
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/zG2OK9/prins-william-i-ny-bbc-dokumentar
Men jag vill påstå att det här kan drabba vem som helst, även inom arbetslivet och ännu tidigare. Vi har nog alla fått lära oss en attityd av att det är bara att "bit ihop och gå vidare".
Män tror jag är mer utsatta för konventionerna. Män skall inte gråta. Män skall vara macho. Män skall inte visa några svagheter överhuvudtaget och hur det är med synen på "fruntimmer/kvinnor" det vet vi alla om vi inte är totalt tondöva... Problemet är bara att den psykiska ohälsan drabbar allt fler och är alltmer utbredd och drabbar hög som låg.
Katastrofen blir fullkomlig, när någon bara tar livet av sig vare sig de är barn, unga, vuxna och äldre. Men ohälsan behöver inte ta sådana drastiska former. Bara man är medveten om att de kan finnas där utan att omgivningen anar något.
Själv undrar jag hur många idrottstränare och chefer som är medvetna om problematiken.
Kan alla drabbas av psykisk ohälsa, tillfälligt eller orsakad av något omvälvande i våra liv, som kommer i form av ångestsituation?
JA!
Jag själv räknas som den eviga tuffingen, men efter att ha drabbats av en läcka i polishuset, där polisen lämnat ut uppgifter till media: NSD (Norrländska Socialdemokraten) i en dubbelmordutredning som gått i stå, då smög sig ångesten på mig sakta men säkert och höll mig stadigt i ett grepp. Det var nog bara min egen grundstyrka och förmåga till handlingskraft, som räddat mig ifrån en fullständig personlig katastrof.
Jag hade osmaken att svara i telefon den där kvällen, när jag satt och jobbade över och det olycksaliga telefonsamtalet kom till tingsrättens direktnummer, som var märkt med "förste notarie" i telefonkatalogen. Det var Axe på den tidens telefonledningar och otvivelaktigt visste jag vilken ort det lät så när någon ringde därifrån, vilket gjorde mig till anonymt vittne - jag krävde det för att överhuvudtaget bistå i dubbelmordutredningen!
Men väl ute i media förstod jag att det inte skulle dröja länge innan jag var inringad, större än så var inte samhällena och speciellt inte min arbetsplats Gällivare tingsrätt.
Min hemtelefon började ringa systematiskt där ingen gav sig tillkänna, vilket irriterade min äldste son till bristningsgränsen vid ett av tillfällena, när det hade ringt i ett.
Min bil blev systematiskt uppbruten och fortfarande kan jag inte befria mig ifrån min del av skulden, att jag förvarat en anhörigs bankpapper i bilens handskfack, när första inbrottet skedde. Jag hade varit på banken på lunchrasten och ville inte ta med mig papperna upp till mitt arbetsrum. När jag upptäckte att någon hade brutit sig in i bilen noterade jag att papperna inte låg i den ordning som jag själv hade lagt dem i.
Slumpen har jag inte någon större tilltro till och den anhörige försvann spårlöst och att det rörde sig om ett bortförande, stod klart så snart jag tillsammans med polisen steg innanför dörrarna för att se vad som var annorlunda, eller borta, eller var kvar, eller stred mot hans normala rutiner.
Under tiden när han inte återfanns höll min dotter på att bli bortrövad ur barnvagnen inne på Tempo. Hon låg och sov i barnvagnen och hade halvvägs lyfts ur skinnåkpåse och vagn, när jag fick syn på vad som höll på att hända. Det var ett kallsinnig handling och det var nog där och då som den verkliga skräcken och insikten infann sig. Vända mig till en poliskår som redan hade pantsatt mig och mina anhöriga, det förstod jag hade varit som att vända sig till "Kling och Klang" i Pippi Långstrumpfilmerna.
När så delarna av den anhörige återfanns och det också stod i tidningen, "råkade jag personligen ut för det obegripliga" på min arbetsplats! Ännu en slump? Eller rent av en händelse i hela händelsekedjan? - Mina arbetskamrater hörde mig skrika och dörren gick igen till ingången, själv återfanns jag liggande medvetslös på golvet i mitt tjänsterum, där akter låg omkring mig i en våldsam röra.
Mina skador klassade docent Linder på Carlanderska sjukhuset i Göteborg som citat: "sådana skador har man bara om någon duktigt har försökt att slå ihjäl en".
Tiden efteråt drabbades jag allt oftare av en sådan våldsam ångest, som kom i vissa situationer. T.ex. när jag stod i en kassakö, omgiven av en massa människor, kunde jag få för mig att jag skulle svimma!
Tillslut botade jag faktiskt mig själv med att tänka upprepade gånger, när ångesten drabbade mig så det riktigt susade i öronen och jag fick svårt att andas, fullt övertygad om att jag skulle svimma:
- Jaha och VAD är det värsta som egentligen kan hända? Jag kommer att svimma! Men man dör inte av att svimma!
Men det skulle hinna gå åtskilliga år innan jag genom en god vän, som hade rätt utbildning, lyckades pressa ur mig vad som hade hänt mig på tingsrätten och tiden däromkring. Han pressade mig att berätta och jag råkade in i ett chocktillstånd där jag frös så jag hackade tänderna, när jag skulle berätta för honom vad som egentligen hade hänt, som jag aldrig riktigt kunde berätta för någon. Som ensam mamma fick jag dra ett lass som var fullständigt orimligt. Både omgivning och hela samhället svek, gång på gång.
Klarsynt förklarade min vän för mig, att jag hade drabbats av PTS (Post traumatiskt syndrom) och att jag behövde professionell hjälp, förstod jag verkligen inte det trots det arbete jag själv hade?
Långsamt trillade sanningen genom alla skyddande lager som jag hade omgett mig med för att klara av, mäkta med. Men några "förträngda minnen idioti" ville jag inte riskera att utsätta mig för, så jag tog en annan väg till läkning. Allt som jag dittills hade förträngt kom tillbaka genom Jörgen Sundvall SSEAH i Grännas försorg, fastän jag inte varit ärlig med honom varför jag egentligen hade kommit dit. Men Jörgen hade fullständigt rätt om hur minnen och själen fungerar vid hypnos.
Jag hade tillslut ringat in hela händelseförloppet, det var bara när medvetslösheten inträdde som det inte fanns något annat än ett svart hål, en bottenlös avgrund, som var memorerat men som bestod av inget minne.
Min neurologspecialistläkare Magnus Fogelberg, som jag följde vid varje förflyttning han gjorde inom sjukvården blev min klippa, när han flyttade från Lundby Sjukhus, till Östra sjukhuset och vidare till Sahlgrenska sjukhuset, ända tills han gav upp Göteborgs sjukvård. Han blev min krassa osminkade trygghet, som ledde mig vidare till oanade höjder och insikter. Han kopplade ihop mig med sådant jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat ana mig till, eller ens drömt om. Kanske inte ens i hans egna. Han bad om min tillåtelse att få berätta om mig i sina världsomfattande konferenser, vilket han naturligtvis fick.
Jag förstod att min väg ingalunda kommit till vägs ände. Efter det deltog jag i en långtidsstudie genom Göteborgs Universitet och Sahlgrenska Universitetssjukhuset, under ledning av neuropsykologen Birgitta Johansson och neurologen Lars Rönnbäck. MindfulnessBaserad StressReduktion, MBSR, ingick som en del av det som skallskador medför och måste hanteras. Det är inte många som känner till det, jag visste det inte heller till en början, men när man varit medvetslös har man ådragit sig en skallskada. Jag förstår nu bättre vad Magnus försökte förklara för mig om framtiden.
Så här 30 år senare slåss jag ännu mot myndigheterna trots att det är en godkänd arbetsskada och vilken korrupt institution AFA är, det avstår jag att ens kommentera. Man har skapat en lag i Sverige där de olika komponenterna i arbetslivet skall göra det rättssäkert. Men är det något som är säkert så är det hur tandlöst och osäkert just det är. Det är inte rättssäkert överhuvudtaget, därför att Domstolsverket kan inte bistå mig, fackets insatser kan inte hjälpa mig. Jag slåss mot Regeringens och AFA:s maktfullkomlighet och fullständiga anarki.
AFA:s ledning svarar inte ens på brev, handläggarna som byts ut kontinuerligt, låter som ett hack i skivan. FI sitter bakbundna eftersom de inte kan gå in i enskilda fall, trots att det inte rör sig om enskilda fall, utan är satt i system.
AFA har satt det i system, att bifoga den ynkligaste journalanteckning de kunnat återfinna och bifogar denna, när de begärt yttrande från deras egna sakkunniga. OM jag VET att det är så? JA, självklart vet jag det, i annat fall skulle jag inte skriva det här. - Jag är ombud för andra som råkat ut för statens godtycke även i arbetsskador. Jag har lyckats klara mig från att få ytterligare men efter den behandlingen från myndigheterna sida, vilket jag inte kan påstå när det gäller de jag är ombud för. OM man nu inte räknar sarkasm som ett men förstås!
En god vän till mig sa en gång till mig:
- Måste du alltid vinna på Knock out, räcker det inte att du vinner på poäng?
Nej, naturligtvis kan jag inte nöja mig med det, eftersom jag vägrar att ta på mig varje form av offerkofta. Även om jag väljer mina krig med omsorg.
Men det har även fått mig att förstå, hur lätt det är att faktiskt någonstans under livets gång bli blottad för psykisk ohälsa, eller ångest, eller något annat som är förödande för en människas fortsatta liv och tilltro.
Ju mer jag ser av kungligheternas oförtrutna arbete, vare sig det gäller det svenska kungahuset, eller som det här, det engelska kungahuset, desto mer vördnad infinner sig hos mig.
Vi kan alla göra skillnad och framförallt vara införstådd med, när vi ser att någon gått in i försvarsställning, eller drar sig undan, eller agerar som man häller vatten på en gås, att inte bara förbli den där tysta som bara glider förbi. Det är enkel mänsklig ekvation som gör stor skillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar