söndag 9 augusti 2020

Är du en muspappa, eller är du en råttpappa?

Nu tror jag i och för sig att det även är hänförligt till "det kvinnliga könet" också.

Jag läste något mycket intressant som "vetenskapen" kommit fram till. Muspappor är bättre att ta hand som sina ungar än råttpappor. I en ny studie kan detta spåras till en gammal del av hjärnan, hypotalamus.

Musens celler frisätter längre mängder dopamin, vilket i sin tur leder till höga nivåer av prolaktin.

Prolaktin är i sin tur ett hormon som utlöser moderskapsfunktioner hos honor i många arter, inklusive människan.

Detta har framkommit i en ny studie, som utförts vid Stockholms Universitet, Karolinska Institutet i samarbete med University of Otago i Nya Zeeland, där man har kunnat konstatera att detta leder till att mushanar är mer benägna att ta hand om sina ungar.

De plockar upp dem när de kommit vilse, för dem till boet och ser till att de håller sig varma. Hos råttpapporna såg forskarna inget av dessa beteenden - förrän de behandlades med prolaktin!

På motsvarande sätt kunde forskarna få muspappan, att tappa intresset för sina ungar, genom att "sakta ned" nervcellerna som leder till höga nivåer prolaktin.

Eftersom jag nu bevittnat åtskilliga vårdnadstvister där jag mer än en gång opponerat mig hur domaren i målet resonerat. En av våra rådmän sa till mig inför en sådant beslut:

- Men Gun, vad vill du att jag skall göra? Skall jag göra som kung Salomo, hota att klyva barnet mitt itu så de får varsin halva?

- JA, svarade jag, framför den tanken till de båda föräldrarna redan i ett inledande stadium, då vet man också vem det är som egentligen har barnets bästa för sina ögon och vem som bara är den som ägnar sig åt att odla det egna egot.

En förälder som inte ger sig i kast med att utsätta sitt barn för dylika saker, är också den föräldern som har barnet bästa för sina ögon. Det är inte rimligt att föräldrar skall få strida om vem som skall ha vårdnaden och definitivt inte med den utredning som socialtjänsten gör. Det är så många gånger som socialtjänsten fullständigt har fallerat och blivit till rena katastrofen för barn.

Socialtjänsten har helt enkelt ödelagt barn och deras framtid för evigt. Barn blir fråntagna inte bara sin barndom, utan i allt högre grad även sina vuxna liv. Ibland får t.o.m. barnet plikta med sitt eget liv. Överlever de får de sår som aldrig vill läka. Inte sällan blir de dessutom konflikträdda som vuxna, som ett extra bonus.

I verkliga livet har jag upplevt så många föräldrar som verkligen inte har något "normalt beteende" till sina barn. De gör inget annat än på alla tänkbara sätt ödelägger sina barns liv, drar sig inte ens för att "sakna barnet", när de i själva verket är fullständigt likgiltiga när barnet väl är där.

Det verkar bara vara någon form av "habegär" som de drivs av.

*****

Jag tänker på en kvinna som var barnlös och satt av ett längre fängelsestraff. Hon sa något som verkligen var träffande och var en glasklar analys, efter att vi hade fått bevittna ännu en mamma som grät i högan sky efter sina barn. När jag och kvinnan blev ensamma kvar i rummet, sa hon med sammanbitna tänder:

- Jag blir så in i helvete less på alla de här som sitter och "längtar" efter sina barn, gråter över att de inte får/inte kan träffa sina barn, men när de väl kommer ut så gör de inget annat än lever sina egna liv och skiter fullständigt i sina barn. Om man nu tycker så mycket om sina barn då borde man rimligen också bete sig på ett helt annat sätt.

Hon hade helt rätt!

Det gäller även föräldrar som är på fri fot och jag önskar verkligen att samhället fått ett nytt redskap i sin hand, för att vi skall slippa ifrån alla dessa i djupet skadade barn. Det är inte bara fråga om vårdnadsutredningar, eller vem som är den mest lämpade föräldern. Det finns många andra fall där man borde kunna åberopa att ett sådant prov tas, därför att då skulle man slippa ifrån fullständiga rättshaverier i dess förlängning.

Alldeles nyss fanns ett inlägg från en person, som handlade om de här personerna som nyttjar prostituerade, huruvida de var lämpliga föräldrar. Jag riktigt hajjade till därför att jag hade sanning att säga inte tänkt i de banorna tidigare. Vad har de för värderingar som förälder? OM man nu är villig att köpa en annan människas kropp, som ett stycke kött?

I förlängningen tycker man då som förälder, att det är ok att det egna barnet, oavsett kön, kan bli föremål för samma öde att köpas, ibland t.o.m säljas som slavar?

Ännu ett steg längre, alla dessa våldtäktspersoner, våldsverkare & krigsherrar är det här lösningen - ett enkelt blodprov för att konstatera om de är i avsaknad av prolaktin?

Håller vetenskapen äntligen en lösning på ett aldrig sinande problem?

JA, jag är benägen att tro det.

Anmärkning för den som inte är uppdaterad i den Bibliska historien:

Ett känt fall som Kung Salomo dömde i var när två kvinnor påstod sig vara mor till samma barn. Då de inte kunde komma överens tog Salomo barnet och drog sitt svärd. "Om ni inte kan komma överens så hugger jag barnet i två bitar så att ni får lika stor del var".
"Nej, sa ena kvinnan, jag vill inte att barnet skall dö. Då är det bättre att den andra kvinnan får det".
Salomo gav barnet till den kvinna som gav bort med motiveringen att "man kan inte ge bort något man inte redan äger".



1 kommentar:

  1. Ja, nu är det ju så att den här bibliska historien är väl kanske inte helt riktig, eftersom man aldrig kan äga någon, inte ens sina egna barn./Gun Ek

    SvaraRadera