Så var det detta med att ha formgjutna slalompjäxor, egna bowlingklot etc.

Jag undrar om det inte är skillnad på herrar och damer, när man anser att man måste ha något som i mina öron hör hemma i proffsvärlden eller på yttersta elitnivå.

Det lustiga är när man diskuterar någon sportutövning så har herrar en tendens att alltid referera till resultat, som någon form av snoppmätning.

Jag hamnade i en diskussion om bowlingklot och då blev jag genast slagen i skallen av de lokala förmågorna i norr. Det märkliga är ju att de så här många år efteråt kommer ihåg exakta resultat de hade. Sådant har jag aldrig lagt på minnet enbart ibland om jag slagit någon som varit kaxig. Dock aldrig några exakta resultatsiffror.

Det enda jag faktiskt kan säga att jag vet varken något om det ena eller andra: dvs. formgjutna pjäxor eller egna bowlingklot.

Jag vet bara det att slalompjäxor är inget man lånar eller lånar ut, utan foten får forma den själv från att den känts bra som ny.

Bowlingklot känner man sig igenom vilket som känns bra och det brukar jag iaf hålla mig till. 

Numera har jag fått lägga långgolfklubban i malpåse, men bangolf funkar fortfarande med lite trixande.

Min favoritgolfklubba, en järnsexa, står numera i köket - hjälper mig att ta ner paket från hyllorna med olika resultat. Men för det mesta med väldigt bra resultat. Det var samma sak när den var i bruk på golfbanan. Jag hade lika gärna kunnat puttat med den. Det hela handlar om att man lär sig känna igen det som passar det egna jaget bäst och framför allt att kunna hantera det.

Annars blir det som Herr H som fortfarande hävdar att jag alltid lyckas få en bra bangolfklubba och att det är anledningen till att han får däng. Medan jag hävdar med samma frenesi att det hänger alltid på det egna "huvudet".

Sist när vi spelade bangolf i Åsa så lessnade jag på tjatet om att han skulle ha fått en dålig klubba till skillnad ifrån mig, som han hävdade hade fått en bra klubba. Tillslut så fick han överta min bangolfklubba bara för att bevisa att det var inte det som det hängde på. Vilket det naturligtvis inte gjorde, utan att det faktiskt hängde på den som höll i klubban. Vilket det självklart handlade om.

Killen i luckan tittade roat på oss när Herr H kom och bytte klubba ideligen och jag bara skrattade och skakade på huvudet. Herr H förstod inte att jag hade bestämt mig för att inte förlora den här gången heller, eftersom han är så himla  styv i korken och tävlingsinriktad.

Förra året lyckades han faktiskt slå mig en gång i quiz som vi brukar ha till frukosten på fredagsmorgonen, eller på lördagsmorgonen om vi inte hunnit med det på fredagsmorgonen.

Vi har hållit på med fredagsquiz som finns i Göteborgs-Posten sedan den började finnas i fredagstidningen. Resultatet skrivs upp i almanackan. Förnedringsfredag har han börjat kalla det för. Medan jag hävdar att det är viktigt att aktivera hjärnan och hålla den i någorlunda trim.

Det är av samma anledning jag löser korsord och fångar in honom med lösandet, när vi sitter och väntar någonstans. 

Men med korsord finns en annan vinst också: när jag periodvis är alltför arbetstyngd och det pågår alltför mycket uppe i huvudet så är det bästa sättet att lösa korsord. Det går faktiskt inte att lösa korsord och ha grubblande problem uppe i huvudet.

En bok däremot fungerar inte alls på samma sätt, där kan jag istället komma på mig att jag inte alls är med i vad jag läst utan tankarna har vandrat bort ifrån boken och det som pågår uppe i mitt medvetande.
Förklara det den som kan!