Det här trodde jag aldrig att jag skulle skriva - Men jag tror att jag har fått en släng av samma sjuka som Ulf Lundell har lidit av hela sitt liv,

men vi tacklar det väldigt olika.

Ulf Lundell har hela sitt liv hållit sig med fruntimmer som han med lätthet hade kunnat vara farsa åt. Med avsky och skräck förklarade Ulf Lundell, att han inte kunde förmå sig att titta på en kärring i hans egen ålder, ändå var det väldigt väldigt väldigt väldigt många år sedan han kastade ur sig detta uttalande. Jag måste själv ha varit i 40 års åldern då, han är väl ca 2-3 år äldre än vad jag är. Jag vet att jag funderade då över vad det var som var så motbjudande med en kvinna i min egen ålder. Hade det varit idag hade det varit mer lätt att förstå vad han menade.

Jag däremot har med samma lätthet däremot avstått män, som jag hade kunnat vara morsa åt, eller heter det kanske rent av morsa till (?)

Men det händer ibland att jag ser mig omkring och upptäcker män, som antagligen befinner sig i den åldersgrupp där jag numera befinner mig. More or less.

En av alla dessa dagar som rusar förbi var jag och Herr H och åt lunch på IKEA av alla ställen. Herr H var gentleman i vanlig ordning och gick för att hämta mat och jag slog mig ner och betraktade omgivningen medan jag väntade.

Jag såg att det var en herre som intresserad satt och studerade mig och då slogs jag av det här igen:

-          Nej, jag får helt enkelt frossa vid blotta tanken på att en gammal karl skulle peta på mig.

Men Herr H då kanske du tänker är inte han gammal då och icke tänkbar. Det är det som är det lustiga. Nog konstaterar jag att han tappat ungdomens fräschör så här efter så många år. Han var 48 år när vi slog våra påsar ihop och jag var 44 år. Idag när jag är 67 år inser jag att tiden gått. Jag inser det när jag någon gång konfronteras med fotografier av mig själv

och nog ser jag att Herr H inte ser ut som han gjorde en gång i tiden, men han har hängt med hela tiden och jag har väl antagligen vant mig, precis som jag vant mig vid min egen förändring.

Det är inte så att jag håller på att kräkas när jag konfronteras med min egen spegelbild. Anledningen till det är väl kanske att jag accepterat att jag åldrats och några mindervärdighetskomplex har jag dessbättre aldrig dragits med. I mitt huvud finns ett intellekt som hela tiden sagt mig: jag blev som jag blev och det går inte att stoppa tillbaka och göras ogjort, eller förfinas.

Undra om Ulf Lundell alias Kapten Brännässla har någon förklaring till fenomenet så här i efterhand. Nu när han förhoppningsvis kan se livet och sig själv i ett längre perspektiv.