Så var det det här med katter, eller heter det kattor?

Vete katten vilket. Det har jag lyckligtvis förträngt. (Med ålderns rätt!)

Jag läste ett inlägg på FB hos en av mina vänner, där någon saknade sin försvunna katt och eftersom jag noterat att vi hade en nykomling i kattgänget, som kunde passa in på beskrivningen med halsbandsfärg, så skickade jag ut en liten signal att jodå, rent geografiskt kunde det vara fråga om samma katt som sällat sig till kattgänget som hänger här på vår tomt för jämnan.

Tid för något kattsökande det hade jag inte, men erbjöd den förtvivlade kattdamen att själv komma och se om katten syntes till. Det nya tillskottet hade legat och tryckt under en skiva som låg på marken för att man inte skall trilla ner i en djupare svacka som inte kunnat jämnas till ännu, eftersom i stort sett hela den delen av tomten varit uppgrävd där för att elledningar skall dras och elmannen lyser med sin frånvaro. Katten hade tagit skydd under den skivan från duggregnet.

Det ser för närvarande ut som om bomben har briserat på tomten, eftersom den varit uppgrävd för elledningar. Gulkabeln som elledningen sedan skall matas in i ligger nu nergrävd utom i vardera ände där den sticker upp ur jorden som en konstinstallation på något mystiskt museum för modern konst.

Vilket egentligen hela tomten skarpt påminner om, en "installation", eftersom en totalomstrukturering dessutom är på G. Växter har fått placeras ut rent tillfälligt tills de kan återfå en permanent plats. Den gamla stora vitmurade odlingsplatsen har fått ge vika och högarna av den ligger både här och där i väntan på vidare öden och äventyr. Jag tänkte att delar av den kunde få återanvändas till grunden till ett trädäck runt den nya ateljén, dessutom skall dottern ha ett trädäck alltså går mycket av den att återanvändas.

Herr H är ingen större grönsaksätare. Tomater anser han vara höjden av grönsaksätande och ensam kvar som äter grönsaker insåg jag att det var lika bra att kapitulera för verkligheten och nätta pallkragar har införskaffats istället att staplas till rätt höjd, alltså fick den vita murhistorien sluta sina dagar rätt abrupt. Herr H hade gått lös med släggan och det som han ännu inte hade orkat banka ner, mejade grävmaskinisten ner när han grävde för elledningen medan vi var på semester. Jag tror nog att Herr H inte var speciellt ledsen över att grävmaskinisten hade varit här medan vi var bortresta trots att vi hade kommit överens om annan tidpunkt, det var anledningen till att muren inte var riven helt och hållen.

Dottern hade i vart fall kommit underfund med att det var något konstigt ute i trädgården, när hon kommit för att mata fiskarna när vi var bortrest. Det hade tagit en liten stund innan hon insett att hela trädgården var uppgrävd. Mao har hon än en gång slagit rekord i att vara disträ. Jag mottog ett par foton som hon skickat via mobilen. Jodå, det såg verkligen ut som Jerusalems förstörelse!

Dessutom var det så att vintern varit så sträng att den gamla murade odlingslådan hade krackelerat, så i vilket fall som  helst hade man behövt göra något åt den. Nu fick den istället helt och hållet stryka på foten efter att ha tjänstgjort som odlarglädje under väldigt många år för mig och dottern.

Tillfälliga utplacerade pallkragar står nu där istället, utom för mina jordgubbar som omgående fick en permanent plats i nya pallkragar. Pallkragarna håller väl så länge de håller. Jag har haft enorma trälådor innan den vitkalkade muren kom till. Pallkragarnas livslängd är väl säkert inte mer än de gamla trälådorna var, men antingen får det väl bli perenna växter där också, eller så finns det väl nya pallkragar att införskaffa. I vart fall tror jag på idén: självgående trädgård, så långt det är möjligt.

Hettan har dessutom gjort att det mesta kommit av sig och den nya ateljén står där miserabelt ofullbordad. Det har nästan vilat en förbannelse över den, förutom att den blå maskeringstapen nu lyser runt fönsterrutorna, som står där och skriker efter uppmärksamhet. Det är det som nu återstår av målningen. Men måla linoljefärg som delar sig i hettan har varit lika enkelt som att försöka mäkla fred mellan Israel och Palestina. Ändå har det varit ruggigt nära att jag nästan lyckades slutföra det hela.

Åter till katten.

Det dröjde inte så länge innan en bil stannade utanför sedan jag gett klartecken till att kattägaren gärna själv fick komma och se om hon kunde se katten i vår trädgård, med den lilla varningen att den f.n. är rätt farlig att knalla omkring på. Man får vara uppmärksam på var man sätter fötterna. Jag gick ut på altan och konstatera att två damer försedda med vardera påse kattgodis hade anlänt. Men av katterna som brukar stryka omkring här, eller den nya under skivan syntes inte ett spår. Jag visade var den hade legat och tryckt i skydd undan regnet.

Det skulle visa sig att katten hette Gunnar och de var för tillfället i sommarstugan, men bodde permanent inte så långt härifrån egentligen. Jag undrade om katten lyssnade till namnet Gunnar, men det såg mer tveksamt ut om katten skulle reagera på det namnet eller att den skulle låta sig övertalas att komma i närheten om man lockade på den.

När Herr H kom hem dyngblöt efter en tur på golfbanan i regnet berättade jag om katten. Reaktionen var omedelbar:

- Tro väl faen att katten har stuckit. En katt kan väl inte heta Gunnar!

- Man kan inte döpa en katt till Gunnar! sa han något senare, när han kom ut ur duschen och fortsatte att hovera och lät väldigt upprörd över att katten hette Gunnar.
- Ja, inte vet jag, svarade jag, er sista katt hette ju Gustaf och var knäpp i huvudet enligt dig. Min pappa hette ju Gustaf och han var då allt annat än smidig som en katt och lite knäpp i huvudet var han väl mellan varven. Det tyckte jag i alla fall under hela min tonårstid.

På kvällskvisten tyckte jag att det möjligen kunde ha ringt på dörrklockan, så jag gick ut i hallen och såg en skugga bakom rutan i ytterdörren. Det var kattdamerna som återvänt med varsin påse kattgodis i handen. De bad om ursäkt och undrade om de kunde ta sig en söksväng till i bombnedslaget.

- Javisst får ni det, jag har ju sagt att ni får söka hur mycket ni vill och när ni vill sa jag och fortsatte med att jag just hade konstaterat att jag hade lite leverpastej, så jag tänkte att jag skulle lägga ut lite leverpastej och se om det går att locka till sig den, svarade jag.

Katten hade kvällen innan gått förbi ute på altan flera gånger, som katten runt het gröt och tittat in genom den öppna balkongdörren på mig där jag låg i soffan och läste. Vi hade tittat på varandra och jag hade inte behövt göra det jag får göra med de andra katterna, schasa iväg dem för att de inte skall komma in. Det har ju hänt att de smugit sig in ändå och nästan förorsakat ett hjärtstopp, när något plötsligt bara rört sig helt oväntat!

Jag informerade Herr H som satt och hängde framför TV:n, att nu hade kattdamerna återkommit. Så om han nu skulle råka få syn på damer som tassade runt i trädgården, så var det inte läge att smyga sig ut med golfklubban och slå en sving. Den halvsovande Herr H vaknade till liv.

- Den katten finns inte kvar om den lever, den har stuckit hem! löd hans expertutlåtande.

Jag har aldrig varit kattägare, däremot bar jag hem varenda katt jag hittade som liten. Dvs. ända tills mamma bekymrat sade till mig:
- Men Gun, du kan inte hålla på och bära hem andras katter. Du måste förstå att de blir alldeles olyckliga om de inte kan hitta sina katter.

Jodå, DET kunde jag verkligen förstå, eftersom jag själv saknade en katt jag aldrig skulle få. Jag bar aldrig mer hem någon katt och när jag väl kunde ha skaffat mig en katt fick jag ett barn som var superallergisk mot just katter.

Men Herr H han är uppväxt med katter och hade haft katt ända tills strax innan jag kom in i hans liv. Den katten levde ännu då men hade fått bo kvar när Herr H flyttat, eftersom katter faktiskt inte gillar att flytta och den katten varit gammal redan då.

Jag försökte att framföra teorin via ett sms om att katten enligt kattexperten nog hade stuckit hem om den nu inte råkat ut för något. Jag fick svaret via ett sms att de hade varit i sommarstugan 4 år på semester med katten, men de hade bett en granne hålla utkik om katten mot förmodan skulle ha återvänt hem till den permanenta bostaden. Jag försökte trösta med ett nytt sms att det fanns ju helt sagolika historier om just katter, som hittat hem trots enorma sträckor, för att inte tala om år innan de hittat hem igen. 

https://www.aretrunt.se/katten-kom-hem-efter-15-ar/

Informationen gick vidare till Herr H som fortfarande hakade upp sig på att katten kallades Gunnar.
Jag tyckte då att det var ett väldigt tjatande om det där namnet Gunnar.

- Det förstås, sa Herr H, det hade ju kunnat vara betydligt värre. Han hade ju kunnat heta Stefan Löfvén, sa Herr H, som sekunden innan hade sett statsministerns nuna i TV-rutan och högljutt protesterat över att ett 42 tums ansikte stirrade in i vardagsrummet från TV-rutan! Var det inte olaga intrång, gormade Herr H, som spottade och fräste som den värsta vildkatt vid åsynen av statsministerns märkliga nuna i förstoring. Megamonster.

Varvid jag undrade om han hade slutat att gilla Mollbergs blandning så här efter 20 år, eftersom det var i samband med en klunk kaffe han hade spottat och fräst. Herr H bara fnös och påstod att han borde bott i USA därför att där kunde man få stora skadestånd för dylika saker!