Google+ Followers

lördag 28 april 2018

Ibland blir jag lite avundsjuk - men bara lite och bara en liten stund -

tills jag hinner tänka efter lite mer noga.

När det hände?


Jo, jag läste om en art vars fortlevnad är allvarligt hotad. En som hade sitt gröna punkiga alghår och förmågan att andas genom sitt könsorgan.

Det där sistnämnda hade jag nog inte tackat nej till, eftersom bonden i vanlig ordning hade öst ut koskit över ängarna och stanken var på kräkgränsen när jag steg ur bilen. Jag som hade varit vrålhungrig de sista timmarna och inte ens fått i mig frukost på morgonen, glömde snabbt att jag ens var hungrig. Inte en tanke på mat hela den dagen, därför att sovrumsfönstret hade stått uppe hela dagen och helt uppenbart är det så att det manliga könet som bor i samma hus, inte äger några luktorgan överhuvudtaget. 


Det borde väl ändå vara en effektiv bantningsmetod, som ingen ännu har kommit på! Tja, utom bonden då förstås, men är han ens medveten om det?

Det där med att känna att ens fortlevnad är allvarligt hotad då?

Ja, både av koskitstanken som brukar hålla i sig flera dagar, men faktiskt även av att min art, tant-arten, är allvarligt hotad. Jag studerar den på badhuset och de flesta är numera så fulla i tatueringar och mystiska hårfärger, att jag ibland nästan blir full i skratt, dvs. om det inte hade varit så tragiskt. T.o.m. unga mammor som är så fulla i allsköns tatueringar att det är mer tatueringar än bar hud. För att inte tala om deras pappor! Vad ger det för signaler till de barn de har i släptåg?

Jag kan inte låta bli att undra: Har de aldrig fått experimentera med ritblock och tusch och kritor, eller vart kommer trenden ifrån. Förut var det bara mer eller mindre kriminella eller sjömän som hade fula tatueringar. Men så är det inte nu, gränsen för hur mycket tatuerad man kan vara har passerat för länge sedan.


Inte bara det. De här av kvinnligt kön de ser ut som de här öststatsdamerna nere i Rosenlund, som hallickarna har kört dit. De har inga naturliga ögonbryn eller hårfärg, eller något annat av egen värdighet. Arma människa, brukar jag ibland tänka, var det verkligen det här du drömde om att bli när du växte upp?
 
Det här med alla dessa tatueringar som kropparna numera översvämmas av får mig att tänka på tant Gunni, som jag besökte häromåret. Hon fick besök av en ung kvinna i hemtjänsten när vi satt och åt och hade det som mest trevligt. Den unga kvinnan såg ut som om hon hade gått igenom en hålstans och blivit till ett klotterplank, dessutom färgat håret märkbart korpsvart, som alls inte gick ihop med hennes egen hy. Ögonbrynen var bortplockade och hon hade målat dit något som skulle föreställa ögonbryn, men på fel plats och fel form.


- Flicka lilla, sa Gunni, som var helt förskräckt över den unga kvinnans förstörda utseende, som fick t.o.m. mig att känna hur hon hade förstört sig själv. Förstört det egna vackra i henne själv, som jag också noterade under allt detta groteskt förfulande.

Gunni fortsatte:
- Vad har du gjort med din vackra kropp? Hur tror du att det där kladdet kommer att se ut när du blir lika rynkig som jag är, sa hon och höll upp sina skrynkliga gäddhäng upp i luften och spretade ut sina 90-åringa armar, där tidens tand hade lämnat ett vackert mönster i hudens veck.

- Å de där hålen du har gjort överallt kommer att få hela ditt skinn att se förskräckligt ut, fortsatte hon med sorg i rösten.

Den unga kvinnan teg, det gjorde jag också.

Vad är det här nutidssymtom egentligen? Jag har svårt att greppa det. Förstår det inte alls.
https://www.google.com/search?q=tatueringar&client=firefox-b&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ved=0ahUKEwi699_Prt3aAhXHBZoKHfdfB4gQsAQIJw&biw=1680&bih=925


Jag tänker på en diskussion jag och kvinnorna hade med varandra på kvinnofängelsets säkerhetsavdelning, där en av dem hade låtit tatuera sin boyfriends namn på hela baksidan av ryggslutet, pojkvännen som satt inne på den mer rymningssäkra anstalten.

- Varför tycker han att det är ok att han har sitt namn tatuerat på din kropp? Är det någon form av ensamäganderätt? Vad händer om ni bryter förlovningen då? Det namnet går ju inte att förvanska till något annat.
Diskussionerna blev lika många som långa och jag har dem ännu i glasklart minne, både till ord och ansiktsuttryck. Vi hade också en ung kvinna intagen, som hade få fläckar kvar av naken hud. Jag undrade naturligtvis över mängden tatueringar och vad hon hade tänkt sig. Skulle hon donera sitt skinn som japanerna gör efter sin död, så att deras hud spänns upp och bevaras på museum.

Svaret kom snärtigt, snabbt och skratten från oss allihop kom befriande, när hon talade om vad hennes plan var:

- Jag skall bli golvlampa!
- Det blir en jädrans stor golvlampa, sa någon och så vi skrattade vi allihop tills tårarna rann, eftersom det allvarliga samtalet helt och hållet hade spårat ur och tog sig till den ena mer galna idén efter den andra.


Min avund på den utrotningshotade arten med det gröna punkiga alghåret då?

Det kom sig av att jag hade råkat titta mig i spegeln, när jag stod och borstade tänderna och upptäckt att det inte längre fanns ett enda spår kvar av mitt mörka hår. Jag är fasen i mig mer gråvithårig än de här unga damerna som håller på att färga sitt hår grått.

Hur kunde det bli en modefärg? Lika obegripligt det som allt det där andra av nutidsfenomen. Grått hår?


Nästan så jag har lust att gå fram till dem och sufflörviska mellan sammanbitna tänder: 
Du behöver inte färga håret grått, du kommer att få det naturligt grått innan du vet ordet av och då kan du i bästa fall färga det och få ett resultat som blir tomatrött, därför naturen har instiftat det så finurligt att det inte går att färga grått hår!

Vad den utrotningshotade arten var med det gröna punkiga alghåret och som kunde andas med genom sitt könsorgan var? - En sköldpadda! Vem orkar simma omkring ensam ute i havet hela livet med få korta avbrott.

Det är nog med att stå ut med vattenträning 1 - 1½ timma, det kan också ibland förvandlas till en känsla av att det har gått en hel evighet, som bara är till att negligeras över dess blotta existens, eftersom det är som att äta havregrynsgröt med fisljummen ladugårdsstinkande mormors ko-mjölk: bara äta och svälja!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar