Google+ Followers

onsdag 21 mars 2018

Den systematiska stigmatiseringen av tjocka människor - säg nu att den också kommer att komma på skam, precis som #metoo rörde om i den mänskliga grytan ordentligt.

I höstas lade Susanne Brandheim fram sin avhandling i socialt arbete vid Karlstads universitet – A Systemic Stigmatization of Fat People. Hon vill punktera devisen om hur ”fetmaepidemin kostar samhället stora pengar" och det var verkligen på tiden att någon talade ur skägget!
http://www.gp.se/livsstil/h%C3%A4lsa/forskaren-finns-en-dold-aggressivitet-mot-tjocka-1.5364638

Det är precis som om hur mycket pengar som verkligen genereras av just övervikt inte existerar. Hur intelligensfritt är inte bara det. Inte bara läkemedelsindustrin och sjukvården är involverad i denna sjuka syn på människan.


Jag träffade för många år sedan en läkare vid ett Göteborgssjukhus, som jag lämnar därhän av hänsyn till sjukhuset, jag var där för ett smärre ingrepp av en helt annat slag. Jag minns inte längre hur vi ens kom in på just kapitlet stympning av magsäck dvs. att på kirurgisk väg förhindra näringsupptag. Men den läkaren berättade att han ansåg det vara helt förkastligt, även om han själv utfört dylika operationer själv.

Hans uppfattning var att detta var sjukvården i sin sjukaste sjukvård därför att inte sällan hade patienten efter ett par år ätit sig till samma vikt igen, dessutom med ett livslångt medicinering som de var tvungna att ha resten av livet för att inte få allvarliga bristtillstånd.
Eftersom att komma till rätta med en övervikt stor eller liten, trots allt i slutändan är en fråga om en livsstilsförändring, själv hade han en liten rondör och jag frågade honom om han inte själv var oroad över den. Det var han inte mer än att han var rätt övertygad om att vi människor i allt högre grad var utsatta för diverse hormonstörande ämnen både i mat och miljö. Flugan med magstympning ansåg han alltså ligga helt i läkemedelsbolagens intresse, eftersom det innebär en säkrad inkomst för dem för all framtid i den patientens liv.

Det är få gånger man får en läkare att tala så fritt ur hjärtat och det är nog sannolikt av den anledningen jag lagt det på minnet, även om jag nog verkar lida av en speciell åkomma eller begåvning hur man nu vill tolka den som: HSAM = oförmåga att glömma.


Intressant är också att trots att obesitasmottagningen vid ett av våra största universitetssjukhus inte har någon ordentlig forskning kring just fetma. Trots så många års av att ha ägnat sig åt viktminskning vid medicinmottagningen finns INGEN statistik över personer, som väljer att minska i vikt med de preparat som man i ett inledningsskede sätter in och därefter har sjukhusets kostråd.
Den enda framgång som de verkar besitta är att de idag vet att kvinnor som har övergångsåldern bakom sig har svårare att gå ner i vikt och att övervikten är oändligt mer mångfasetterad än vad man tidigare trott.



I min värld måste detta faktum trots allt innebära att värdet av smalhet som folkhälsomål inte rättfärdigar så stora intrång i tjocka människors liv. Därför att verkliga intrång är det verkligen fråga om, t.o.m. från läkarhåll som verkligen borde veta bättre. Trots att de är läkare lever med mycket förutfattade meningar om vad en tjock människa har för sig. Inte sällan är de fullt övertygade om att den tjocke patienten lever på godis och chips, inte har någon karaktär etc. etc. Så enfaldigt korkat att man nästan storknar vid blotta tanken att de dessutom är högskoleutbildade.

Jag har talat med många människor som fått läsa i sina journaler, eller fått det påhängt på näsan att de väger för mycket, trots att läkarbesöket inte ens har rört sig kring den frågan utan skett av andra anledningar. 10 kg för mycket kan föranleda väldiga diskussioner från en läkaren håll även vid ett läkarbesök som sannerligen inte handlat om vikten utan någon helt annan orsak till läkarbesöket eller ingrepp/behandling hos sjukvården.

Det hela får mig att dra mig till minnes ett samtal som gick av stapeln när jag precis hade fått min andre son. Samtalet utspelade sig vid BB avdelningen och mellan en sjuksköterska/barnmorska och mig. Hon sa till mig att jag skulle passa mig för att äta pasta den fick jag helt enkelt dra ner på!

Det tog mig inte så vidare värst många sekunder att replikera:
- Köttfärsröran då?
Nej, den var det inga problem med.
Din dumma gås tänkte jag men sa inget, hon visste verkligen inte hur jag tillagade min köttfärssås!

Jag har alltid gått upp mycket i vikt vid mina graviditeter och denna var inte någon skillnad, hon tyckte att 8 kg mer än vad jag skulle ha vägt var en katastrof som genast måste ändras! Jag visste ändå sedan min första graviditet att jag skulle förlora avsevärd kroppsvikt enbart av att amma.

Kroppsskada och rehabtid är som ett brev på posten med ökad kroppsvikt, det visste jag redan då eftersom jag hade personer som drabbats av just det fenomenet. Men jag tog det själv rätt piano över barmorskans/sjuksköterskans bristande omdöme, förutom att jag var länge upprörd och helt enkelt otroligt ledsen över det infantila påhoppet i ett tillstånd där man är som mest sårbar som människa, med hormoner på alla håll och kanter som simmar runt precis överallt.

Hur många år som hennes påhopp hade menlig inverkan vill jag helst av allt glömma, eftersom jag anser mig vara tämligen normalbegåvad. Jag såg mig själv som ful och misslyckad helt plötsligt. Jag som aldrig ens hade funderat över mitt yttre och känt mig rätt tillfreds med den jag varit. Det hela vände inte förrän jag träffade en vän jag inte träffat på länge, som undrade om jag inte höll på att trilla tillbaka till den ohälsosamma låga vikten jag haft under Läroverkstiden. Nu vägde jag 60 kg till mina 165 cm vilket inte verkade vara helt ok av kroppen att döma. Skulle det inte skada med något kilo till, undrades det och för första gången skärskådade jag mig själv verkligen. Det låg nog kanske något i det.


  hoppet på BB var nog trots allt en klar skiljelinje för mig personligen där jag fick ett mer nyanserat synsätt på sjukvårdens prestationer och analytiska förmågor, samtidigt som jag idag inser hur skadliga obetänksamma ord kan bli. Jag vet att det finns betydligt fler parametrar än så i en människas liv för viktuppgång, eller nedgång: Sömn, belastning av sinnen, hormoner, möjligheten till att röra sig på det sätt man vanligen brukat göra, för mycket mental stress, bristen för återhämtning etc. etc. Listan kan göras hur lång som helst.

Äta dåligt och inte röra sig är bevisligen en riskabel livsstil som kan leda till fetma. Men där slutar också alla vedertagna sanningar. Sedan lämnar jag nog faktiskt hela spelfältet öppet.

Jag lyssnade på ett föredrag om vikt och övervikt, där sjukvårdspersoner talade sig varm om just stympning av magen som en lösning. Så himla galet det lät i mina öron.


Tack Annika Ström för att du steg ut och talade fritt ur hjärtat att du inte längre ville vara en mamma som ständigt bantar! Det ger märkliga signaler till barnen och så himla befriande det var att läsa hennes egen sons funderingar, att han undrade varför hon vägde allt hon åt.
 
 http://www.gp.se/livsstil/h%C3%A4lsa/jag-vill-inte-vara-en-mamma-som-bantar-hela-tiden-1.5364647

Idag när jag var på badhuset för att träna mina skadade kroppsdelar, vilket är fler än de som är hela, plus göra nya försök att åter simma på mitt egetkonstruerade vis, lyssnade jag helt ofrivilligt till ett gäng tonårstjejer som kom in i duschrummet. Högljudda och oavbrutet nonsenspladdrande i mun på varandra. Jag stod med ryggen emot dem, men kunde på förhand veta vilken av dem som skulle visa sig vara kraftigare än de andra. Mycket riktigt.
Jag tänkte på hur många år som hon skulle komma att ägna sig åt att mentalt försöka försvara sin kropps utseende. Hur skadat henne egen självkänsla redan var och hur många bortkastade år hon skulle ha framför sig. Inte så långt ifrån henne stod en mer nedtonad tjej, som helt uppenbart hade någon form av bristsjukdom alt. den dödliga sjukdomen anorexia (om den inte låter sig behandlas). Bulimi som handlar om samma sak, men ätandet är istället tvärtom. Äta otroliga mängder för att sedan kräkas upp allt. Man kan undra hur det kommer sig att man får en störd självbild. Jag vet var min fick sitt ursprung i under ett par år av mitt liv, den kom ifrån sjukvården!


Som 66 årig kvinna känner jag en djup sorg över vad dessa tonårsflickors liv kommer att innehålla i jakten på den ultimata kroppen istället för att förstå att livet handlar om andra värden i första hand. När livet är i jämvikt kommer det andra per automatik.

Jag ser med fasa kvinnor överallt som poserar framför sina mobiler, tutar med munnen, med eller utan läppförstoringar, intar sådana onaturliga kroppsställningar att jag inombords bara skakar på huvudet. Vi lever verkligen i en helt sjuk snedvriden värld.

Lyckan sitter inte i en till synes perfekt kropp. Livet är betydligt mer komplicerat än så, eller rättare sagt, livet är betydligt mindre komplicerat än så. Livet är egentligen rätt enkelt och glädjefyllt då det låter sig göras. Olyckor, sjukdomar och annat gör livet ändå tillräckligt komplicerat mellan varven och drabbar oss alla förr eller senare. Större eller mindre omfattning.

På fotot en bedagad 66 årig tant, utan fotoputande läppar eller åmig pose, endast ett mobilfoto rakt upp och ner, som vittnar om att vanan inte sitter inne över att ta selfies. Blev det på rätt knapp nu....


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar