Google+ Followers

fredag 30 mars 2018

22 årige Oscar ringer till radiopsykologen Psykoterapeuten Allan Linné om att "stå på tå" torsdagen den 29 mars 2018.


http://sverigesradio.se/radiopsykologen 
Sorg, ensamhet och skam. Det är de tre känslor som Oscar, 22, är väldigt bekant med. Han säger att han aldrig känt att någon verkligen tyckt om honom. Men hur vet man egentligen om känslan är sann?


När jag passerade Järntorget på väg från Sahlgrenska lät programmet inte speciellt mycket att hänga i julgranen. Det var lite svårbegripligt varför Oscar hade dålig självkänsla, eftersom han inte lät som om en person som rimligen borde ha det. Verkade vara en skärpt analyserande kille och därför också obegripligt varför han gick hos psykolog.

När jag var i jämnhöjd med Partille på väg mot Lerum, hade helt plötsligt Oscars berättelsen helt ändrat karaktär.


Väl strax före Lerum kände jag hur det hela var fullständigt glasklart vad den här grabben Oscar hade råkat ut för. Ett barn som av dagispersonal blivit behandlad på det mest vidriga och oförlåtliga sätt!

Det var nu en berättelses om hur Oscar som barn varit ett helt uppenbart socialt och livligt barn. Hans problematik gick oavkortat tillbaka till dagis. Oscar hade stört dagisfröknarna och fick därför ett fullständigt sanslöst poängsystem av dagispersonalen. Vad det gick ut på behövde man inte vara raketforskare för att förstå, även om Oscar inte beskrev kriterierna för vad det hela gick ut på. Kontentan var i alla fall att OM han kunde bete sig enligt dagisfröknarnas tycke så han kunde bete sig och blev värd tre ringar, så skulle han få göra något roligt. Men dit nådde den lille Oscar aldrig!

Det betydde att när han aldrig kunde uppfylla de här tre ringarna, hamnade han i en situation där han till slut ljög för sina föräldrar om att han hade fått tre ringar för att han skulle duga! Naturligtvis så fick föräldrarna reda på att deras lille Oscar hade ljugit och då hamnade han istället i en uppfostringssituation, att man inte fick ljuga! Det var fult att ljuga och det skulle han lära sig. Visserligen sant men situationen som sådan var att  det lilla barnet Oscar ville duga han också och det måttet lyckades han aldrig uppfylla enligt dagisfröknarnas bedömning. - Det var naturligtvis nästa förklaring till varför Oscar nu som 22 åring inte kände sig älskad av någon, även om hans föräldrar hade ständig kontakt med honom och på alla sätt och vis visade sina omsorger om sonen så fanns detta som ett hängande spöke, som sannolikt inte föräldrarna ens är medvetna om har spolierat deras sons liv.


Väl framme vid Vattenpalatset i Lerum, när jag körde in på parkeringen blev jag sittandes kvar i bilen för att lyssna på upplösningen, vilket blev ett antiklimax. Jag funderar ännu varför Allan Linné inte kunde häva ur sig vad varje mogen vuxen människa som haft barn av olika kaliber omkring sig vet. Ett litet barn skall inte hitta vägen till den vuxne, det är den vuxne som är den vuxne (i vart fall skall föreställa den vuxne) och vara den som finner vägar till varje enskilt barn! Det hade han kunnat förklara för Oscar, som en god hjälp på vägen och även förklarat att de här dagisfröknarna hade allt övrigt att önska!

Men så råkade jag av en ren händelse se på TV och där fanns Allan Linné med i ett program och då fick jag också veta att han vuxit upp som internatbarn, med allt vad det nu innebär.


Dock rättfärdigar det inte de här dagisfröknarnas beteende, som är ren och förbannad oförlåtlig slöhet och jag hoppas att de här dagisfröknarna lyssnade på vad deras poängsystem har förorsakat. De har ödelagt en människan liv och självkänsla sannolikt för resten av hans liv, eftersom när samtalet var till ända hade han absolut inte klart för sig vari hans problem hade sitt ursprung. För mig som mamma och yrkesmänniska som arbetat med människor oftast i utsatta situationer är det fullständigt obegripligt, att sådana dagisfröknar som han hade råkat ut för ens får finnas att ta hand om små barn. Dessvärre är de här stolpskotten till dagisfröknar inte ensamma, de är i gott sällskap och man hittar dem överallt. Beklagligt är att de är satta att ta hand om de sköraste i vårt samhälle!

Jag har lärt mig en sak om barn och det är att när omgivningen ställer större krav på barnen än där de befinner sig, då går det barnet sönder. Det blir livslånga trauman om de själva inte kommer till den punkt där de inser att det var inte dem själva det var fel på, det var vuxenvärlden som inte kunde hantera situationen. Picka hål på en litet barn eller väldigt ung människa det är dessutom väldigt snabbt gjort, men kan få den mest sociala och starka person att förlora sig själv och inte sällan resten av livet. Jag har sett det så många gånger att jag kan bli kräkfärdig vid blotta tanken det.

Jag tänkte obönhörligt på de skolbarn jag haft. De små barnen var över lag livliga men mycket skärpta barn, små filosofer. En av dem som hade myror i brallorna, träffade jag en överenskommelse med. Så fort han kände att han inte orkade med situationen i klassrummet, blev rastlös och kände att han behövde få röra på sig, fick han utan att han ens behövde fråga mig, min fulla tillåtelse att lämna klassrummet och springa runt skolhuset så många varv att han sedan kände att han kunde sitta still i skolbänken, utan att störa de andra eleverna. Det funkade hur bra som helst! Ibland kunde han återkomma rätt snabbt för att lika snabbt lämna klassrummet igen, de gångerna kom han tillbaka med tungan nästan hängande ur munnen. Han hade mycket överloppsenergi som behövde komma ut, men han var ett fruktansvärt mattesnille!

Jag hade en hel blombukett med barn som var och en varit fullständigt olika, som nu varje människa är. Med var och en fick finnas ut lösningar som gjorde att de själva fick förbli de som de var. Det gäller att ha is i magen och finna ut vad varje enskild människa har för starka sidor och fokusera på det. Därför att varje människa har sina egna starka sidor, har sina egna drömmar och det är dessa man skall fokusera på.

Jag har hela mitt yrkesverksamma liv haft
Søren Kirkegaards kloka ord som ledstjärna och det borde varje människa som arbetar med andra människor ha insikt om!

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.

 
Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.

 
För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.

 
Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.

 
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.

 
All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

 
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

 
  Søren Kierkegaard (1813-1855)

1 kommentar:

  1. Sören Kirkegaard: Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv

    SvaraRadera