Google+ Followers

fredag 8 december 2017

Barnbarnet och bonusbarnbarnen, de har en tendens att hålla mig alert i knoppen och kroppen.

3-åringen som är doktor som mamma är, hon fick mig att le vid frukostbordet imorse. Men si det skulle jag inte ha gjort.

Hon spände genast ögonen i mig, satte händerna i sidan där hon satt uppflugen på den blåmålade höga barnstolen vid köksbordet.
- Vad skrattar du åt, undrade hon barskt och såg ut som ett åskmoln.
- Å inget särskilt, svarade jag helt sanningsenligt. Men jag förstår inte varför du tror att pappa är hemma och inte på jobbet. Du vet ju att han är på jobbet.
- Nä, för tänk det är han inte alls! Han är hemma! sa hon segervisst.

För någon tid sedan presenterade hon teorin för mig och hennes farfar om föräldrarnas arbeten. Hon hävdade att hennes mamma sov på jobbet. Kan väl vara till viss del sanningsenligt en del nätter hon jobbar, men knappast under dagtid. Men den värsta drönaren av de båda föräldrarna var nog allt hennes pappa.

Enligt henne så körde han först den äldre av hennes storebröder till skolan, sedan släppte han av den andra storebrodern på den obligatoriska förskolan, henne på förskolan (dagis) och sedan åkte han hem!

- Jasså, svarade jag med visst intresse och vad gör han hemma då, kunde jag inte låta bli att undra.
- Ingenting! svarade hon och sög i sig det sista i drickyoghurten med ett sörplande ljud. Helt viss om att hennes lilla 3-åriga gestalt hade genomskådat vuxenvärldens lättja.

Det blev upptakten till ett längre samtal henne och mig emellan.

Men jag var inte så lite road, när vi åtbördade den lilla bestämda damen till hennes föräldrar framemot kvällskvisten med orden:


- Jaha, nu är ni allt avslöjade båda två! Lilla 3 åriga doktorinnan har minsann berättat vad ni gör om dagarna, sedan ni skuffat undan barnen på morgonen och så berättade jag vad hon hade sagt.

Det fick till följd att hon någon vecka senare var mer uppdaterad över vad hennes mamma gjorde på jobbet. Jag antar att hon antingen fått en förklaring, eller rent av en liten rundvandring på sjukhuset en arbetsfri dag.

Men imorse hade hon suckande sagt inledningsvis, medan jag dukade fram frukost till oss:
- Jag längtar efter min familj!

Förklaringen var säkert att hon var rätt trött. Det är tidiga mornar inte bara för henne, utan även för oss som skall sitta i Göteborgs alltmer dramatiskt tilltagande trafikstockning och kaos för att hämta henne en dag i veckan. Hon hade avböjt att bli hämtad kvällen innan iklädd pyjamas, dvs så sent som möjligt för att sova över och inte behöva stiga upp så okristligt tidigt och hasta iväg på morgonen. Hon ville sova hemma med mamma. Ett argument nog så viktigt att ta fasta på och en självklarhet, att den biten måste hon själv bestämma över.

Men hennes längtan efter familjen imorse fick mig att förklara, att mamma jobbade, pappa jobbade, storebror 1 var i skolan, storebror 2 var i förskolan och ensam kunde hon ju inte var hemma. Det var då invändningen kom ifrån henne, att pappa var hemma!

- Va? sa jag, pappa är ju på jobbet!

 -Nähä, det var han inte alls!
Hon visst på bättre råd: han hade åkt hem efter att han hade släppt av storebröderna och henne, det visste hon!

- Jaså, sa jag det var ju märkligt, eftersom din pappa och jag har en överenskommelse om att sitter farfar och jag fast alltför länge i trafikstockningen så hämtar vi inte upp dig hemma hos er, utan antingen vid storebror 1:s skola, eller vid storebror 2:s förskola, eller om det skulle ha kört ihop sig rejält i trafiken hämtas du vid hans jobb, eftersom det är svårt att beräkna hur länge man skall sitta i trafikstockningen. Som du förstår är pappa på jobbet, eftersom vi fångade upp dig utanför skolan och inte hemma hos er.
- Pappa jobbar inte! Han är hemma! svarade hon buttert.

Nu följde en längre dialog och det hela slutade i att jag fick skicka ett sms till hennes pappa, där hon var helt med på noterna vad det skulle stå i sms:et. Pappa skulle skicka en selfie från där han var, ett litet bildbevis om han var hemma eller på jobbet. Han fick en förklaring om varför denna märkliga begäran kommit, så jag frågade om det kunde stå så innan jag skickade iväg sms:et. Hon nickade, det var ok.

Snabbt som ögat dök en selfie upp på hennes pappa och hans omgivningen i min mobil, där han helt uppenbart befann sig på jobbet. Men det hjälpte inte. Hon stod på sig pappa var hemma.
-
Nu tror jag du skojar med mig, sa jag. Var finns alla de här bilarna som syns genom de stora fönstren där pappa sitter på jobbet. Inte är det från ert köksfönster och inte heller in mot er tomt på baksidan av huset. Det är från pappas arbetsrum på hans jobb!
Hon vek inte ner sig.

- Det var visst hemma selfien hade tagits!

Jag insåg att jag skulle förlora diskussionen, så jag övergick till selfien istället.
Uppenbarligen räckte det att se pappa på en selfie och prata om honom en liten stund. Därför att bara någon sekund efteråt blev helt plötsligt skala clementin själv, sedan farfar tagit av den första biten av skalet och sitta i farfars knä och äta clementin det som var viktigast och längtan efter familjen som bortblåst.

Sedan har dagen gått helt i en bestämd och mycket försigkommen 3 årings anda. Det är helt otroligt vilken energi och vad som rör sig i denna 3-årings huvud. Ibland glömmer man helt enkelt bort, att hon trots allt bara är 3 år.

Naturligtvis hade hon verkligen inget bråttom hem som vanligt, utan drog och drog på det hela, saker hon bara måste göra innan hemgång blev bara fler och fler i vanlig ordning. Visserligen ingen önskan idag om att hon inte ville åka hem, men en massa saker som hon måste göra innan hon kunde åka hem. Det var inte förrän hennes farfar sa till henne:

- Nu får du skynda dig att komma hit och ta på dig kängor och ytterkläder, för att åka hem till din familj som du längtat så efter idag. Annars kommer jag att somna där jag står. Jag är jättetrött.

Naturligtvis slocknade hon direkt hon kommit in i bilen. Det är inte bara vi som är trötta efter intensiva dagar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar