Vädret har varierat från iskalla vindar, regn, frost, snö, rent vinterväder och nu hällregn - skall fasen försöka sätta upp en byggnad under rådande förhållanden.

Jag vet ärligt och uppriktigt inte vad som varit värst väder att bygga i. Iskalla vindar med regndagar, som förvandlat det lilla till gräsmatta till en enda lersörja. Klafs klafs klafs!

Ann och jag ute i snålblåsten, därav frisyrerna.

En morgon när jag kikade ut så hade det blivit rejält med frost på backen, som var alldeles vit. Elementen gick på full skruv så jag förstod, utan att ha satt foten på utsidan, att NU var det kallt ute.

Det var i alla fall en fördel, lervällingen var stelfrusen och is låg på insjöarna som hade bildats. I vart fall fram till eftermiddagen, då var det full rulle på lervällingen och pölarna igen. Det blir väldigt mörkt, väldigt tidigt och även om jag tänker bara en liten stund till, ska bara först, så hinner mörkret klappa till så snabbt att man halkar runt och vet inte om det är gropar, lerpölar eller rent av något annat man trampar runt i. Det här med mörkret. Jag har blivit fullt övertygad om att det finns en Gud, som sitter där och asgarvar, eftersom han förstår att vi inte förstår att han finns och har bestämt sig för att manipulera med tiden! 

- Men vänta nu morsan, sa yngste sonen, hur är det i Malmberget vid den här tiden på året: MÖRKT dygnet runt! Har du glömt bort det? Börjat bli gaggig? Hur tror du då att det skulle kunna vara ljust här 150 mil ifrån...

Det är inte så bra det här, när man upptäcker att ens barn blivit smartare än man själv är nu för tiden.

Dessutom är jag så trött vid 17-tiden att jag gladeligen kan slå vad om att klockan måste vara minst 23!

Dagen innan frosten hade kommit som en gudagåva, även om det blåste småspik ute, då hade jag blivit tvungen att ta till gamla "indianknep" från barndomen, när vi brukade avleda vattnet som rann längs bergsryggen, där Malmberget var väl förankrat längs bergssluttningen. Nu för tiden får man väl vara glad över varje form av fast mark som Malmberget kan erbjuda. LKAB:s härjningar är som en evig hemsökelse för de som förpassats att bli kvar i misären!

Men som barn blev vi något av hejare till att leda bort vårvattnet. Snacka om att få blick för hur kanalgrävandet skulle tillgå. Den förmågan kom väl till pass nu ute på tomten, där regnet hade förvandlat gräsmattan till en enda sammanhängande  gyttjebrottning och ett enormt fält med smärre insjöar. Jag lät nog rätt eländig med alla suckar den femte dagen, när jag halkade runt i lervällingen och ideligen höll på att stå på näsan. Dessutom har jag stora stödbandage på vardera sönderslaget knä för att överhuvudtaget kunna gå några meter. Jag ser mao ut som en riktig bråkstake till ishockeyspelare från Canada. Enda skillnaden är att jag har mina tänder i behåll, peppar peppar ta i trä!

Jag hann nog förbanna Herr H mer än en gång för att han inte sett till att byggnaden verkligen stod en bra bit ovanför övrig terräng: "det skulle han fixa, inget jag behövde bekymra mig om". Jaha, jaha, jaha, varför gör den inte det då, eftersom vi klafsar runt i lera och vattenpölar nu? Kände mig tillslut rätt trött på mina egna tankar, som hade svårt att tänka bort lervällingen och insjöarna. Klafs klafs klafs... ooooops, nära ögat igen! En tappad bräda eller skruv i lervällingen blev till något som mest fick till följd att man kunde tro att minst en bomb hade briserat i lervällingen. Schwischsplasch....

Det är dylika dagar man också inser att kateter nog hade varit en (1) fördel! Trots stövelknekten som hade placerats ute på bron, så hängde det lerkakor på ullstrumpor och byxben, när man hade lyckats prångla sig ur det som en gång var ett par stövlar, men nu såg ut som två lerklumpfötter! Stora lervällingsklickar i ansiktet insåg jag att jag hade, när jag passerade spegeln ute i hallen. Kläderna i övrigt eller handskar skall vi inte ens tala om.Ibland är det en välsignelse med de här små barnbarnen som skall ha sitt. De dagarna är jag visserligen helt slut, när de återbördas till sina föräldrar, men då kan jag åtminstone inte kräva av mig själv, att jag skall vara effektiv med något annat. 

Allt verkar dock kunna hända förutom att byggnaden anlände sista delen av oktober, men skulle ha varit levererad senast i början på augusti! Sedan lite grädde på moset, som bara för att komplicera ännu mer. Förutom vädret: stängt dagis, arbetspass som kommit hastigt på och barnvaktsbehov som blivit akut och oplanerat plötsligt. Lite annat också: sjukhusbesök, Herr H som försvinner med polarna till golfbanan för att spela på simulatorn. Fel skruvar, felaktiga brädor i leveransen, fel beskrivning: två olika beskrivningar och de färdigkapade delarna en tredje variant! Fy faderulingen för att stå på brädgårdar med en massa förvirrade karlar som far runt, som om de är stövare som letar någon lyktstolpe, för att försöka få ihop byggnaden, eftersom levererade brädor inte passar.

En del dagar har jag bara känt: NÄÄÄ nu lägger jag mig ner och bara dööööör! Orkar inte mer, vill inte mer och dessutom ett samhälle som inte fungerar någonstans! Men hur svårt kan det vara att svara på vem/vilka som fattat ett visst beslut, eller om det finns någon försäkringsexpert på If för olycksfallsreglering! HUR många veckor skall man behöva skicka mail och ändå inte ha fått något svar, utan enbart det enda dumsvaret efter det andra. Det finns ju inga telefoner längre dit man kan ringa, eller hemsidor med adressuppgifter.

I söndags när snöflingorna började falla så tätt och vinden yrde runt, var det bara att inse att arbetet med byggnaden fick inhiberas. Vinterlandskap med fallande snö att halka runt på, blev inte till det bättre. Barnbarn lite extra dagar och imorgon är det lucka för bygget, men med tanke på att det var som att köra omkring i ett innanhav av smältande snö och spöregn ikväll så inte ens högsta hastigheten på vindrutetorkarna höll undan regnet.

Byggnationer med snorkel vete katten om jag tror på. Får sikta in mig på att hyra släpkärra på fredag och ställa mig ute på den förhatliga brädgården igen, tillsammans med alla förvirrade karlar som far runt som yra höns. Herr H får helt enkelt sättas i straffarbete igen och bära skivor med asfaltboard i brädgården och så får han leta reda på vem som kan tänkas ha tillräckligt långa skruvar, eftersom de inte heller fanns med i byggpaketet i tillräcklig mängd.

Här får det bli omvänd byggnation. Presenning på taksparrarna som vi lyckades pussla ihop efter två dagars slit och funderande, eftersom inget passade till de skåror som var uppsågade. Vi får sedan helt enkelt lägga in isolering och sedan golvet först. Taket får skruvas på från insidan, eftersom lårbensbrott inte är något att sukta efter, snösmältningen och ösregnet lär ha förvandlat tomten till något helt oigenkännligt. Räcker med att sista biten måste tas från utsidan, eftersom ingen av oss är några sugrör. Det gäller att tänka till också, för det man inte har i benen får man ha i huvudet och det man inte har i huvudet, tja, vart tar man de ifrån?

Här på insidan av boningshuset ser det också ut som en brädgård. Dubbelglasdörrarna står i dotterns gamla rum, tillsammans med de fyra enorma fönsterrutorna. Jag har tagit in dem för att kvistlacka dem och skruvat dit beslagen och låsen. Karmarna har monterats inne på vardagsrumsgolvet innan de bars ut och fästes på huskroppen och så är det testat att dörrar och fönster passar in på beslagen. Det är tunga grejor - och hur man skall lyckas lyfta dem på plats, lär bli en 100 000 kronors gåta.

Egentligen är det ett trevligt arbete att bygga, men då skall man kunna hålla på med enbart det. sedan hade det varit en (1) fördel om nu allt hade gått enligt planerna. Byggnationer vid den här årstiden är fullständigt huvudlöst. Men det går inte att ha en hel byggsats liggande till vårkanten, eller när vädret kan tänkas hålla i sig. De där som skulle hyras in för att smälla upp det här på en dag eller två, kunde ju inte gå och hänga läpp så länge, då det ständigt bytte leveranstid. Tillslut stod vi där med rakad hals: vi får göra det själva!

Imorgonbitti har jag planerat in en riktig sovmorgon och är det nu så att Herr H stiger upp kl. 06.00, som han tycks ha tagit för vana att göra de dagar han verkligen får/kan sova ut, då blir det en sving med stora gjutjärnsstekpannan i pannbenet.... BONK!