Hur många kvinnoförtryck och övriga förtryck från statens sida finns egentligen inbäddade i våra liv?

Jultraditionen firar man genom att kolla om flickorna skall bli gifta under det kommande året. Man gör det genom att på julafton tar flickor av sig ena skon och kastar den över axeln i riktning mot ytterdörren. Därefter går alla för att se hur skon har landat. Om skon har tån riktad mot dörren betyder det att flickan är på väg ut – eller mao att hon kan räkna med att bli gift under det kommande året.

 

Pojkar finns motsvarande tradition inte för, naturligtvis! Vad annars? Det är bara flickor som vill bli gifta!

 

Personligen avstår jag mer än gärna, eftersom det t.o.m. saknas den av staten påtvingade juridiska anledning att gifta mig. Saker och ting är som det är med särkullsbarn etc. Så länge livförsäkringar gäller är det en helt ok situation även om det är en nog så svindyr backup. Men överlever man längre än årsförfallodagen på eller närmast efter 90 årsdagen, då är det till att börja planera inför den där skogskojan som då är framtidsboendet, med tanke på bostadsmarknaden som staten är ansvarig för.

 

Det här med försäkringar är en snårskog och det gäller verkligen att sätta sig in i hur de fungerar och framförallt om de fungerar. De är sannerligen inga självspelande pianon, det upptäckte jag av en ren slump, att jag hade betalat för en olycksfallsförsäkring för dottern där försäkringsålder hade överstigits med råge! Det var tydligen MIN sak att kontrollera, inte försäkringsbolagets, att det låg och tog ut pengar för något som inte ens gällde längre.

 

Mer uppdaterad än så är inte den svenska juridiken, där man inte ens kan freda det gemensamma införskaffade boendet för den som överlever den andre/a, utan är utlämnad till ett godtycke av guds like och dessförinnan till försäkringsbolagens godtycke.

 

Konklusion: det är dyrt att vara slav under statens piska=lagstiftning. Inte ens boendet går att skydda för den som så önskar. Antingen är man gift och håller sig på avstånd från det som kallas särkullsbarn, eller så får man finna sig i att staten tagit kommando över rätten till valet av hur man vill utforma sitt eget liv.

 

Traditionen med att kasta av sig ena skon över axeln, ungefär som när man står vid en önskebrunn, den är inte heller helt lätt att uppfylla, eftersom det även innebär en rent praktisk omöjlighet. Här lämnas skorna vid ytterdörren, alla tassar omkring i strumplästen inomhus såväl manligt som kvinnligt, eftersom vi inte har jordstampat golv och heller inte vill ha det. Filttofflor i varierande storlekar finns att tillgå vid ytterdörren för den som tycker att våra varma golv ändå inte är till belåtenhet för ett barfotagående.

 

Jag hade en gång en säregen bekantskap (frid över hans minne). Han var spanjor skall jag väl tillägga. Jag bad honom åtskilliga gånger att ta av sig skorna vid ytterdörren, ville han ha något på fötterna fanns filttofflor att tillgå. Men han vägrade och travade friskt omkring i sina ytterskor inomhus och tyckte att svenskar var begåvade med fullständiga nonsens.

Här skulle det minsann knallas omkring med skorna på inomhus därmed basta! Mina argument om att jag hade små barn som kröp omkring och lekte på golvet och sedan upp i möbler och sängar föll som tegelstenar. Inte ens mina upprörda argument om att han faktiskt mycket väl hade kunnat passera hundskitar, spyor etc. med sina skor. Skor är ohygieniska under skosulorna!

 

NIX! Skorna på, var det som gällde. Gnälligt fruntimmer jag var. Jag replikerade med att trots att han var flitigt anlitad psykläkare som stod högt i kurs runt om i hela världen, hade han nog inte riktigt alla pållar hemma, en hel del av dem var nog ute på grönbete!

 

Han tog det inte som han borde ha gjort. Istället ökade hans intresset för min person, suck!

 

OM honom går det nog att skriva en hel egen roman. Han kommer nog att komma till god användning, när jag återvänder till mina manus, som sedan länge mer eller mindre ligger i träda p.g.a. tidsbrist. Mentalt fortgår de alltjämt och finner ständigt nya inslag och infallsvinklar.

 

Det kanske inte är helt utan nytta, att livet självt gör att "Duktiga Annika" har fått pausa manusskrivandet.