Google+ Followers

tisdag 11 juli 2017

What are you doing this summer?

Jag blir sittande en stund, tittar flera gånger på mailet och tänker efter:

- Ja, VAD gör jag denna sommar?

Efter en stund har jag dragit igenom en självanalys, utan att ligga på någon psykologs soffa. Svaret blir lika självklart som att en mosad potatis är potatismos och inget annat:

- Ungefär som förra sommaren fastän, nu i ett ännu värre tempo och ännu fler tillkortakommanden och svårforcerade problem. De är så många nu att jag skulle kunna stapla upp dem i en hög av dignitet. Mitt liv återspeglar sig i allra högsta grad av de uppenbara problem som hela samhället uppvisar. "Sverige går bra" fortsätter politikerna att hamra på. Vardå? tänker jag.


På det personliga planet tycker jag inte att jag åstadkommer något under en hel dag, men när jag tänker igenom VAD jag egentligen gjort inser jag tack och lov, att jag gjort en hel del fastän det inte direkt går att lägga märke till det. Mitt hem och min trädgård är än så länge urbilden av ett veritabelt bombnedslag. Men jag är som Sickan i Jönssonligan "jag har en plan" och när den planen väl är genomförd, då kommer jag att känna mig nöjd.

Det är mer än de stackars gubbarna från Samhall har, som jag mötte imorse vid återvinningsstationen, som såg ut som en svinstia i vanlig ordning. Jag kan inte låta bli att undra vad det är för svinpälsar, som inte klarar av att hantera sin egen dynga, utan överlåter det till gubbarna från Samhall att hantera.

Ungefär som om de inte har något människovärde överhuvudtaget och skall mötas av det ena värre än det andra. Den här människan som sitter pall utanför affären med si n tiggarmugg skulle hon inte kunna förflyttas ett par steg längre bort till återvinningsbingarna och se till att svinen lyckas göra rätt med sina sopor. Samma ute på stan där allt bara verkar ramla ur händerna på folk.

Jag tycker det är hög tid att skänka alla dessa människor, dessa vardagshjältar, som står ut med sina medmänniskor som inte har någon form av respekt för deras arbete.


Nu skall jag ta mig en välbehövlig kopp kaffe ute på altan och glädjas åt att jag idag fick besked av min nye doktor (Thomas har gått i pension), att jag inte längre behöver äta järnmedicin och att det inte finns någon indikation på några  blödningar i magen längre. Det känns som en befrielse att veta även om det andra som jag dras med är mer svårforcerat.

Men alla fältslag kan inte vinnas med en gång och en del aldrig.
Just nu glädjs jag bara åt vad jag lyckats med, inte vad som kvarstår och så tänker jag på att min lille sockernassens dotter Anneli, just skickade mig ett mms om att nu har hon packat ner min mammas målade tavlor, som är på väg till mig.

Idag måste jag ge mig i kast med att plantera det som måste ut. Dottern har hjälpt mig att djupgräva för alla klätterrosor och clematis, som skall pryda det nya gallret, som fått ersätta muren som behagat kasta in handduken för gott.

Timshel!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar