Det var med ett nödrop som vi hann ladda upp med lite dagligvaror innan affären stängde för dagen. Vi var på hemväg från en liten tur i sommar-Sverige. Ingen tiggare satt utanför affären, som annars är den vanliga utsikten, när man passerar den här ICA-affären. Tiggare som varit utplacerade utanför just den här ICA-affären var det en rättegång om för något år sedan, de tiggarna hade blivit grundligt utnyttjade och lurade av kriminella.
Hur det är med de tiggare som sitter där för jämnan efter dess, det vet jag inte, men jag antar att de inte hittat dit av egen förmåga in the middle of nowhere. Dessutom utanför allfartsvägarna. Därför öppnar jag aldrig heller min plånbok, men det blir alltid en känsla av "gott och ont" som infinner sig. Sedan finns alltid en annan aspekt hos mig när jag möter tiggare i Sverige eller utomlands: har man råd att röka och snacka i mobiltetefoner kan man inte vara så fattig.
Utanför Lindex/Coop mm på Backaplan där sitter det ofta tiggare, som hänvisar till "sina barn" etc. Har man barn i hemlandet har man inget i Sverige att göra, så är det bara. OM jag har stenhjärta? Nej, bara en logik om vad barn behöver i första hand. De tiggarna som sitter på Backaplan, som är invaderat av tiggare överallt, en del av dem brukar vittja återvinningscontairarna. De finns där bland narkotikaaffärer som det också finns gott om på Backaplan.
Vid något tillfälle har jag besökt den återvinningsstationen på Backaplan och förundrats över vad man kan göra för fynd ur t.ex. en container avsedd för återvinning av plast. Hur omvandlar de detta till något som det finns användning för? De gör väl knappast skräpkonst, sådant som jag sysslar med när tids ges till det.
Men ungdomarna som hade samlats så här på kvällskvisten utanför ICA i Gunnilse, de påminde mig starkt om min egen uppväxt i Malmberget. Vi hade inte heller någonstans att ta vägen, utan träffades där det fanns utrymme för det. Det är av samma anledning jag inte köper det här snacket om hur synd det är om de här kriminella ungdomarna/gängen, som bränner bilar, kastar sten mot blåljuspersonal, rånar och uppför sig allmänt illa. Man glömmer alla vanliga människor som också finns, när man talar om "utsatta områden".
Ingen skall komma och påstå att det per automatik ursäktar dåliga uppföranden, eller kriminalitet för att allt inte ligger serverat på silverfat. "Vanligt folk" tror jag nog att de allra flesta som är uppväxta i det här landet kan vittna om, att det ingalund varit en evig dans på rosor.
Jag tänker på alla de som vällde in i landet efter andra världskriget. Det var människor som fick jobba från dag ett. Något allvarligt har hänt i synsättet bland beslutsfattarna och den vansinniga byråkratin bland de som inte vet, inte minns hur det varit innan det blev en självklarhet med någon form av social turism. Bara komma och begära utan att själv bidra. Den andra varianten av invandrare, som man ständigt tänker bort känns därför ovärdigt att belägga med sådant som byråkratin bär skuld till.
Allt det här kändes väldigt långt ifrån de här ungdomar utanför ICA i Gunnilse, som satt där och pratade, skrattade och hade de allmänt trevligt med varandra. Det är väl ändå det som livet går ut på. Är det inte det som livet går ut på?
Den dagen jag inte längre har små barnbarn, som kräver sitt har jag bestämt mig för att ta emot en ensamkommande ung kvinna/flicka, om läget alltjämt är detsamma som nu. Jag skall lära henne sitt egenvärde, långt ifrån religiösa förminskande kvinnosyner, lära henne/visa henne att möjligheterna finns där bara man själv kommer ihåg av vilken anledning man kom till den här världen. Alla männioskors lika värde.
Det var mötet med dessa ungdomar denna kväll utanför ICA i Gunnilse, som fick mig att formulera dessa tankar. Någonstans måste jag ha gått och burit på tanken, som i och för sig inte är ny hos mig. Under mina vingar har funnits många av kortare och längre karaktär. Jag har mitt Berlinbarn, som kom till mitt hem som 5-åring på 70-talet. Hon finns där alltjämt i mitt liv.
Jag kände mig riktigt glad över att se dessa ungdomar och vilken inverkan de haft på mina tankar, som naturligtvis också haft input av att haft förmånen att för några få dagar bara stiga av ekorrhjulet och vara i det lilla enkla formatet. Närhet till Herr H som fått alltfler allvarliga krämpor och inte längre är det han en gång var. Men också att få vara vardagsnära ett av barnbarnen som tagit steget in i skolans värld för något år sedan. Ibland behöver man vardagen tillsammans för att komma in på rätt kurs igen, när småbarnsåren är förbi och kontinuiteten inte längre är en självklarhet.
Ibland behövs en påminnelse om världen, hur den kan se ut i det lilla enkla formatet, långt ifrån alla myndighetsöversittare och andra rättvidriga, giriga människor.
Den världen finns också. Mitt framför mina ögon där utanför ICA i Gunnilse anslöt sig fler mopedburna och diskussionerna pågick i oförminskad styrka. Men där de satt uppflugna på led, påminde de mig starkt om fåglarna som brukar sitta på telefonledningarna intill och tjattra med varandra (on line). :)
Jag steg ur bilen och frågade om jag fick ta ett foto av dem. Det fick jag sedan de valt sina egna positioner inför fotograferingen. Sedan frågade jag om jag fick sätta in den i min blogg. Jodå, det skulle gå. Genast uppkom tjattret när jag var på väg tillbaka till bilen:
- Vad heter bloggen? undrade de.
- Gun Ek, svarade jag och återvände till bilen.
På väg därifrån insåg jag att det kanske inte gick så lätt att hitta, eftersom jag inte pimpat den, jag borde ha sagt att de nog skulle söka på "Gun Ek - från Sveriges framsida".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar