Google+ Followers

torsdag 29 september 2016

Häromdagen fick jag en underlig fråga, som inte alls är så ovanlig vid närmare eftertanke.


När personen ifråga fick klart för sig att jag var från Malmberget och efter ytterligare dividerande om var Malmberget var beläget rent geografiskt, kom en fråga som gjorde mig helt ställd.

Inte så att jag inte kunde svara på den, efter att ha funderat en liten stund. Men frågan fick mig att fundera om hornen skulle växa fram, eller om jag skulle idka vanlig vänlighet för någon, som inte har en susning om avstånden, eller något annat fö.


- Min fru heter NN och hette som ogift X och är från Malå. Känner du henne? sa han och hela han såg glatt förväntansfullt på mig.Malå... hmmm... det gick runt i huvudet på mig ett slag. Malå låter bekant tänkte jag, men var ligger Malå... 
Passerade vi månne Malå på hemvägen i somras...
Den ensamma hjärncellen i mitt huvud studsade runt en stund på irrfärder, sedan klarnade bilden. 
Nej, den vägen hade vi inte kört hem, vi hade passerat Sorsele och Storuman, som ligger mitt emellan Malå, fastän inte längs Inlandsvägen.

I Sorsele hade vi t.o.m. stannat och fikat och tagit oss en bensträckare. Det var ett kombinerat fiskecentrum och fik och jag hade surrat med den unge grabben bakom disken om hur det var att bo i Sorsele:

- Det var fiske som drog mest, tjejer var det inte så lätt att få på kroken, eftersom det var en klar bristvara, svarade han medan han intygade att kladdkakan var god och Sorsele Boomerang stoor var något helt oförglömligt!


Sedan tankarna hade gjort en liten utflykt i minnet återvände jag till det förväntansfulla ansiktet framför mig:
 - Nej du, ärligt talat har jag inte en susning om jag ens känner någon som kommer från Malå, svarade jag helt sanningsenligt. Men jag vet att det var en firma som jag kom i kontakt med på 70-talet som hette Malå Måleri. Vad de däremot gjorde uppe i Gällivare det vet jag dessvärre inte. Jag minns en person som var lång, smal och mörk, men några detaljer i utseende eller namn, jag är ledsen med det är höljt i mer än tät Londondimma.

Nu blev han ivrig, så nära han var att jag visste och nu flödade orden som ett Norrländskt vattenfall, fastän dialekten var på en skånska som jag placerade i trakten kring Lund.

Vid just dylika tillfällen slås jag alltid av en fråga, som aldrig blivit uttalad så här långt och så här i efterhand ångar jag mig smått, att jag aldrig ställde den, den här gånger heller. 


Är det bara vi s.k. norrlänningar som har läst geografi i skolan och har en hum om befolkningsmängden i Sverige. Visserligen händer alltsom ofta att man möter människor på de mest oanade ställen och vid de mest märkliga tillfällen och att de har en förankring till någon som man faktiskt känner. Men att utgå ifrån att det ständigt skulle förhålla sig på det viset, det verkar vara lite väl optimistisk inställning till livet.


Visserligen bangade vi s.k. norrlänningar inte för att åka på dans 25 mil, enkel väg. Men Malå... skulle inte tro det, det tillhörde nog dem magiska smärtgränsen för att en kvällsutflykt inte var tänkbar.


Hur mycket fördomar finns egentligen om denna landsända och om folket där. Jag misstänker att detta är det som man tror om den s.k. norrlänningen:
http://lajkat.aftonbladet.se/14-bilder-som-visar-hur-norrlanningar-ser-pa-livet/


Skulle jag stöta på honom någon fler gång kommer jag definitivt att fråga om han känner någon i Oskarshamn. Om han nu är född i trakten kring Lund så borde det vara en fråga som är högst relevant, eller?
 
Ett gupp i vägen och skogsskövling mellan här och där längs Inlandsvägen... självklart känns det igen. Det vet vi allt om och även vem som passerat här de sista seklen.

Självklart!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar