Google+ Followers

tisdag 16 augusti 2016

Dessa skönhetsoperationer - varför vill man t.ex. se ut som om man gått 10 ronder och åkt på rejäla fläskläppar. Däremot knätransplantationer det är jag nu tvingad till att acceptera.

Jag förstår det bara inte, speciellt inte när det handlar om unga människor som har hela ungdomens fräschör i behåll.

Ibland blir jag helt enkelt ledsen då jag ser selfies där jag förstår, att de tutande fläskläpparna upptill och nertill har fått hjälp på traven igen.

Men det går ju bara inte att säga till unga människor, att de skall sluta att se ut som de råkat ut för en situp, eller hamnat under hålslagen med piercing på alla möjliga och omöjliga tänkbara ställen. Det här med nosringen förstår jag inte helt enkelt vitsen med. Har de aldrig själv kommit på den jämförande tanken på tjuren som får en nosring och hur den hanteras, eller är det rent av så de själva blir hanterade med sin nosring....

Jag vet inte men en del dagar hamnar jag i grubblerier av mysko slag. Idag vaknade jag till frågeställningen "vad händer den dagen då jag dör, kan jag brännas eller måste man först såga av mig båda benen för att ta bort båda  knäproteserna".

Det är väl besökstiden vid Varbergs sjukhus som snart står inför dörren, som fått det att gå runt i huvudet med mina funderingar. Själv vill jag att de fixar båda knän med en gång. Men det är för lång operation, för smärtsamt, säger de som är inne i branschen. Men jag säger vad spelar det för roll det går inte att komma förbi vare sig problemet, eller smärtorna och någon smärtlindring mer än isband kan ju inte bli aktuellt för min del pga. magsåren. Dessutom vet jag nu hur snedbelastning av kroppen har för illavarslande problematik som tillkommer som en oönskad bonus.

Den här gången tänker jag i alla fall inte ligga och stirra in i någon TV-skärm, som jag gjort vid de andra knäoperationerna. Då jag tyckt att det hela var intressant och lärt mig att förstå både det ena och det andra om knän och vad som orsakar gnagande smärtor och hur det åtgärdas. Men den här gången avstår jag TV-skärmen, därför att jag VET att man kommer att såga av båda benen. Jag såg en sådan operation på TV:n en gång och det var tur att jag redan låg i soffan i annat fall hade jag nog dunkat i golvet med näbben före.


Tanken att få benen avkapade den har jag försökt att undvika i möjligaste mån. Sökt mig till möjligheterna till brosktransplantation och bara sprungit in i väggen två gånger. Det går inte, det är för stora broskskador och det hela är nu så illa som det bara kan bli. 350 meter idag utan kryckor, som Herr H åkt iväg med i bilen, det fick mig att inse hur illa ute jag är. Utan dotterns hjälp och åtskilliga stopp hade det inte gått och lämna ett sent återbud fanns inte på min lista helt enkelt. Jag är uppfostrad i den gamla stammens anda och där kommer man fram och i tid om man så dör på kuppen!

Hemvägen fick bli en abrovinsch, eftersom det inte finns taxi att bistå på denna sträcka. Men kaos är och förblir uppfinningarna moder. Idag sattes min begåvning rejält på prov på den fronten och jag bistod provet med ett nödrop. Väl hemma igen ute på altan, sände jag en varm tanke till den molnfria himmelen därifrån solen sken, ungefär som om det fanns något däruppe som hade bistått mig och som jag satt och betraktade.


Guds gudomliga finger....?
Men visst är det så, det är alltid för tidigt att ge upp och tidningen som låg i salongen och påminde om en tämligen misslyckad jakt på utseende, den  åldershysterin, eller utseendehysterin den förstår jag inte något av.

Visserligen står jag ibland om mornarna när jag skall borsta tänderna och funderar var jag har försvunnit, därför att det är inte längre jag som möter mig i spegeln. Jag ser dragen, men känner inte igen min egen spegelbild. Det är inte den bilden av mig själv jag går och bär med mig. Det finns bara en glädjande tanke att tänka och det är att än kan jag inte vara så skräckinjagande, eftersom folk alltjämt talar till mig när de möter mig, vänder sig alltjämt till mig när de vill ha min hjälp, eller bara prata om sina egna tankar fastän de är livs levande främlingar för mig. Så så illa kan det inte vara, även om det är illa enligt mig själv. Det är ju jag som är proffset på mig själv, alltså vet jag bäst själv även på den punkten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar