Google+ Followers

söndag 5 juni 2016

Drömmar - det är verkligen ett kapitel för sig, som fått mig att reflektera över tillvaron.

Ibland är det så jag undrar om jag trots allt har många pållar ute på grönbete och att det blir helt uppenbart när jag sover. Jag skall försöka att förutsättningslöst bena ut det här, här och nu, om det är så att det som hänt under dagen är det som drömmarna återspeglar.

Hissar som går sidledes har länge varit föremål i mina drömmar och det går naturligtvis aldrig att komma tillbaka till samma byggnad, eller där jag steg in i hissen. Det kan väl i sig vara en reflektion över tillvaron. Man är som människa i ständig rörelse, så är i alla fall mitt liv. När jag väl har lämnat något har jag gjort det av skäl som gör att jag inte önskar det åter. Jag är inte den sortens människa helt enkelt och det har väl fått till följd, att jag i detta liv vid det här laget har hunnit leva otroligt många olika liv. Obegripligt många liv.

Bara medverkandet i den bok som kommer ut inom kort har gjort att jag förstår hur mycket minnen jag bär på. Det finns andra berättelser, andra foton som aldrig kommer på pränt i en dylik bok, även om jag frikostigt bjudit på både det ena och det andra, som säkerligen kommer att skapa debatt. Det får man räkna med kommer som ett brev på posten! Reaktionerna lät inte vänta på sig i den lilla gnutta som jag undslapp av mina första två av av mitt liv vid förra utgivningen. Det förorsakade helt enkelt en storm i ett vattenglas.

 
En till ständigt återkommande dröm de sista åren har varit att jag skall avresa, men har så mycket som skall packas ner och det är verkligen ont om tid till klockslaget för avresan. Det kan väl i och för sig ha något med verkligheten att göra, eftersom jag de sista åren blivit medveten om att det samlats på så mycket saker och tillhörigheter, att jag starkt börjat fundera över hur det egentligen stått till med förståndet.

Mina tankar har allt oftare gått till gamla bouppteckningarna jag i parti och minut läste, när jag arbetade vid tingsrätten. Det var enkla bouppteckningar förr i tiden trots att man tog upp allt vad man ägde: en byrå, ett bord, fyra stolar, en klocka och listan blev oftast inte så mycket längre sedan några husgeråd i sparsam omfattning omnämnts. Kontanta medel brukade vara av det minimala slaget. Plus och minus gick oftast ihop.

Så såg vardagsmänniskans liv ut. Idag finns inga möjligheter att så detaljerat gå in på ägodelar. Jag insåg igår, när jag skulle ställa in hushållsassistenten som länge fått så ute på en av arbetsbänkarna, hur mycket köksapparater som finns i vårt hem. 


Det är mina rundresor som gjort att jag fått en helt annan syn på vad jag egentligen behöver. Resa med lätt packning är en frihetskänsla som är svårslaget. Jag tänker ofta på antroposofernas människosyn, hur livet drar sig tillbaka och behoven minskar i takt med åldern. Det gäller nog för normalmänniskan som inte dragits med i girighetens ekorrhjul. En hel del människor har aldrig ens befunnit sig där och ibland slås jag av tanken att de måste ha varit befriade från mycket, ändå tror jag med handen på hjärtat att jag inte skulle önska att det var så mitt liv hade varit.

Rannsakan över vad jag då skulle ha valt bort, har alltid två sidor av myntet. Livet är på gott och ont. Jag gläds åt det som är vackert och oförstört.

Jag har helt enkelt hunnit fundera över vad jag egentligen tycker är viktigt här i livet och kommit fram till att det som är viktigt i livet det kan man inte packa ner i några väskor.


Ibland har jag i tankarna försökt att omsätta hur mycket pengar det egentligen ligger i alla prylar som jag omgett mig med och jag storknar helt enkelt vid blotta tanken. Bara i böcker måste det ligga en smärre förmögenhet. Herr H som påstår sig vara en läsare av dignitet förstår jag inte mycket av, det måste ha varit i hans liv före mig. En del av de påbörjade böckerna har han ännu inte tagit sig igenom. Det roliga med honom är att han alltid har så mycket förutfattade meningar om hur rolig en bok skall vara. Medan jag är precis det motsatta, jag går alltid in i något med ett fullständigt öppet sinne och blir därför många gånger överraskad.

Sist släpade han med sig en bok som handlade om en fakir som skulle köpa en spikmatta på IKEA, eller hur det nu var. Fastän det var ju inte IKEA det handlade om i själva verket, utan fiction. Jag har inte hört honom skratta en enda gång, istället klagar han över hur vedervärdigt tråkig den är. Han är lika dålig på att bedöma en bok från utsidan, som han är att bedöma människor. Han tror alltid det han ser vid första anblicken. Jag är precis tvärtom, kan t.o.m. läsa en bok som jag inte har en susning om vad den skall handla om.
Det fungerar på samma sätt när vi äter ute på krogen, då sitter han också och sneglar över matvalet andra gjorde och ångrar sig över det egna valet.

Det här med böcker har också fått mig att reflektera över de åren när kroppsskadorna efter det som hände mig på tingsrätten, gjorde att min vilja att vara den jag hade varit på arbetsmarknaden och ute i privatlivet försatte mig tillslut i ett läge där jag inte ens orkade öppna en bok! Jag kunde inte få något sammanhang alls i det jag försökte läsa. Jag ville bara vara i tystnad och stillhet, orkade varken med socialt liv eller något annat som alltid annars hade fascinerat mig.

Jag blev i ännu högre grad medveten om att jag faktiskt var fullt nöjd med att sitta och betrakta ett grässtrå som vajade i vinden. Det krävde inget av mig och jag krävde inget tillbaka. Å andra sidan har jag alltid varit en betraktare. Jag har alltid kunnat sitta och betrakta, det är mitt ensamhetsbehov som varit en genomgående del i mitt liv.

Det var faktiskt TV:n hör och häpna som blev min inkörsport in till livet igen. Även om starten var tämligen sparsam så slutade det med att jag fullkomligt slukade vetenskapsprogram och historia och på så sätt återerövrade mark.
Drömmen om att jag flyttat tillbaka till Malmberget och att jag vill flytta tillbaka till Göteborg, men jag har ingenstans att bo det är en ständigt återkommande dröm. Jag sitter helt enkelt fast i Malmberget.

De senare åren har jag allt oftare drömt om att Malmberget rasar ihop och gruvan slukar allt. Min väg ut från raset är alltid en fruktansvärd dröm och jag vaknar med hjärtat som bultar. Än värre blev det förra året när jag drömde att den flyktvägen som jag i drömmen försökte mig på verkligen inte existerade längre. Det gick inte längre att köra där även i verkligheten.

Drömmen och paniken över att ha flyttat tillbaka till Malmberget förstår jag inte mig på. Jag skulle aldrig flytta tillbaka till Malmberget, inte ens norrut. Det är väl snarare så att jag trivs där jag bor, även om det inte är något märkvärdigt. Men själva naturen och omgivningarna är helt enkelt rofyllda även om det här liksom på alla andra ställen är narkotika och annat elände som inte är synligt på ytan. Förut älskade jag Göteborgs stadskärna, men det inferno som de har skapat inne i centrum är numera enbart en plåga att konfronteras med. Jag blir ledsen över hur politikerna har kunnat rasera och förstöra en storstad med småstadskänsla och än värre skall det bli.

Barndomens drömmar innehöll alltid sekvenser över att jag sprang och springandet var alltid kontraproduktivt, eftersom det var som att springa i tjära.

Många år efter mamma hade dött, drömde jag att jag var levande begravd. Jag har förstått att den känslan kom sig av att jag aldrig fick tillåtelse att möta henne som död, man ansåg att jag var för ung, ville skona mig. Något som jag själv har förstått är fullständigt fel. Det är en smärtsam lärdom jag fått ta till mig och har därför förstått hur viktigt det är att vara närvarande i alla avsked oavsett orsaken till avskedet. Undvika något är inte rätt väg.

Under ett antal år hade jag döden närvarande i mina drömmar, budskapet gick inte att misstolka: döden tar mig när den vill.

Drömmar som är klardrömmar är ett kapitel som jag ännu inte funnit någon lösning på. Än märkligare blir det när jag somnar med en önskan att drömmen skall göra mig medveten om hur det fungerar, men inser att min egen tekniska kapacitet inte klarar av att förstå lösningen och min dotter kommer invinglades i köket och säger att hon haft världens märkligaste dröm. Det är hon som fått lösningen serverad för sig. - Jag har den nedtecknad nu till den del hon förklarade att hon fått förklaringen där jag gått bet. När tiden blir enbart min att kunna förvalta skall jag testa om och hur det kan fungera. Men jag vet vem jag behöver bistånd ifrån...

Det kanske kan vara en retur på att jag drömde att dottern hade haft en invigningsfest i det nya boendet, men istället för att ställa in disken i diskmaskinen hade hon lagt in den i tvättmaskinen....
The Temptation of St. Anthony - Salvador Dali - tavlan målad i olja på kanvas finns på Musée Royaux des Beaux-Arts i Bryssel/Belgien.
Det var lite mer tillgängligt än vaktposten på Grote Markt, som inte ville bli fotograferad och därför ställde sig inne i kuren och tjurade, sedan han skickligt marscherat undan kameran. - Han har min fulla förståelse...

PS. något som jag inte har någon förståelse för är hur det här bloggverktyget fungerar. Det ser för bedrövligt ut i texten mellan varven. DS.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar