tisdag 19 april 2016

Domkyrkan i Göteborg under Vetenskapsfestivalen - Konsert Lellemij med Elin Telius - Därutöver föredrag/samtal forskaren, Anna-Lill Drugge och slutligen - Paneldebatt kring "Vitboken" svenska kyrkans avbön till samerna. Medverkande: Karin Burstrand, domprost. Johannes Marainen, Sameföreningen i Göteborg. Elin Teilus, sångerska. Bo Claesson, universitetslektor. Samtalsledare var journalisten Elin Schwartz.

I lördags var vi på en magisk konsert i Domskyrkan där Elin Teilus sjöng och jojkade. Musiken till, på piano, Rickard Åström och slagverk, Anders Waernelius.
Första sången handlade om Kallkällan, den andra var ej jojk om en gammal vandringsman som ända upp i 80-årsålder kunde gå 4-5 dagar i sträck. Den tredje var en jojk som handlade om alltet, Alve & stjärnorna mm. Eftersom nu samer är ett urfolk så var det rätt självskrivet att den fjärde, som var en jojk handlade om att "allt i livet är heligt", naturen, vatten, dagen, livet som bär oss fram och även vi själva. Den sjätte var en jojk som handlande om Elins mormor Annu Mannu (den samiska betydelsen är modern och barnet), som när hon var fem år gammal lämnade hembyn Udta med sin mamma som ville söka ett annat liv. Det berättas att Annu Mannus farfar var i tårar när hans älskade barnbarn togs ifrån honom att resa bortom skogen och bergen.Annu Mannu:

This is the story about my grandmother nicknamed Annu Mannu when she five years old left her native village Udtja with her mother who wanted to seek another life.
It is told that Annu Mannus grandfather was in tears when his beloved granddaughter was taken away from him to travel beyond the woods and mountains.
He yoiked her yoik and his endless tears later became a well...
Här från en ljudupptagning i Oscar Fredriks kyrka där ljudet inte var det allra bästa och verkligen inte kan ge någon rättvisa till framförandet.
Lördagens musikkonserten i Domkyrkan avslutades med en jojk som handlar om äventyr. Ramlar man så reser man sig och går vidare.
**********
Efter det var det en kort paus och så gick arrangemanget om samerna vidare med ett föredrag/samtal av Anna-Lill Drugge, doktor i historia, Vaaratoe/Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, om historian - oförorätter och framtida möjligheter. Ett samtal om samer – samisk forskning. Urfolk har länge drabbats av övergrepp i forskningens namn. I svenska Sápmi har rasbiologi och rasism mot samer fortfarande relevans för förtroendet för forskning. Relationerna mellan samer och majoritetsgrupp har präglats av maktobalans, där kyrkan inte utgör något undantag.
Anna-Lill Drugge berättade att när hon disputerade hade hon berättat att hon att hon var vallon, vari Drugge har sitt ursprung. Då hade hennes pappa tillagt att hon också var av samisk härkomst, dessutom nära släkt, vilket hon själv fram till dess hade saknat all vetskap om. Själv höll jag på att trilla ur kyrkbänken av ren förvåning, eftersom min farmor som jag och min dotter bär vårt efternamn efter har släktingar som heter Drugge på nära håll och jag kände att världen blev helt plötsligt väldigt liten.

Efteråt när alla andra pratat färdigt med Anna-Lill Drugge på tu man hand frågade jag henne varifrån den Druggesläkten kom ifrån och det var Råneå. Möjligen inte Medelsteins bruk? frågade jag henne och så var det. Vi var sålunda släkt med varandra. Medelsteins bruk hänger väl ihop med Malmbergsgruvan en spännande tidshistoria och jag fick därmed en pusselbit klar för mig som jag inte kunnat få någon ordning på utan bara intuitivt känt att det fanns något jag ännu inte hade uppenbarat.

Jag har länge förstått att jag i allra högsta grad är ett frihetens och fjällets barn, nu fick jag bara bekräftat det jag borde ha förstått för länge sedan.

På något sätt har jag funnit den felande länken i mitt liv varför jag alltid känt mig hemma i landskap som liknar fjällens, vare sig det varit i Lapplandsfjällen, Spanien eller Schweiz m.fl. platser.

*************

Sista arrangemanget på listan vad det sorgliga kapitlet, svenska statens kolonisatörsfasoner, som alltjämt fortgår vare sig det gäller samer eller ortsbefolkningen i gruvans spår och utbredning.

Under våren 2016 publiceras Svenska kyrkans vitboksarbete om svenska kyrkan och samerna. Hur svenska kyrkan har medverkat till rasism mot samer och man samtalade om vad betyder dessa erkända kunskaper för relationerna idag. Ja, det lär vi nog få visshet om. Men jag hyser inte några större förhoppningar. I alla fall inte för att svenska statens del skulle skärskåda sina egna handlingar. När jag arbetade på Gällivare tingsrätt och speciellt mina år på Inskrivningsmyndigheten blev jag varse statens kolonisatörövergrepp inte bara när det gäller hanteringen av samer utan  även mark de lagt under sig.

Medverkande i den debatten var Karin Burstrand, domprost. Johannes Marainen, sameföreningen i Göteborg. Elin Teilus, sångerska. Bo Claesson, universitetslektor. Samtalsledare är journalisten Elin Schwartz.

Johannes berättade hur han blev uppropad i skolan och inte svarade därför att han inte visste att han av svenska staten hade tilldelats namnet, Johannes Marainen, på samiska hette han inte så. I den svenska skolan är det alltjämt enbart den svenska kolonialism som lärs ut och inget annat. I skolan fick Johannes lära sig att vårens första blomma hette Blåsippa, det var inget som fanns i den lappländska fjällvärlden. Det var först när han flyttade till Göteborg 1975, som han visste hur en blåsippa såg ut i verkligheten.

- Jag skulle själv kunna fylla på den här berättelsen hur mycket som helst över vad jag undanhållits av den svenska staten under hela min skoltid och trots att jag gått så ofantligt många år i svenska lärosäten.


Man diskuterade också den problematiska bilden som lämnas ur våra svenska lärosäten till eleverna, där man berättar en historia så snedvriden och med sådana blottor att man som vuxen, när man på egen hand väl lyckats nosa reda på verkligheten själv, inte kan bli annat än väldigt besviken på det egna hemlandets tråkiga kolonisationshistoria och förljugenhet. Det är ett stöld av landet och i allra högsta grad av sinnet och vi har en så tydlig kolonialism i Sverige. Men gör man sig blind så finns den inte.


Bo Claesson, universitetslektor läste inledningen som var hämtad ur Girjasrättegången som gick av stapeln vid Gällivare tingsrätt under våren 2015 och där svenska staten förlorade målet. Någon ur publiken undrade när det hände och trodde antagligen att det hade hänt för mycket länge sedan och blev helt uppenbart inte så lite förvånad över att det handlade om nutid. Vi har en nyhetsrapportering i svensk media, som är starkt styrd av märkliga makter med egna agendor.

Naturligtvis, enligt svensk kolonialhistoria, är Girjasdomen överklagad av statens ställföreträdare JK. Det är exakt samma sak som drabbar ortsbefolkningen vid statens ägda gruvbolag, LKAB, oförrätterna är många och minskar inte i antal, utan tycks fortsätta i all oändlighet och känner inga gränser. Med det ena galnare än det andra, människorna och dess rättssäkerhet blir så obetydliga i det sammanhanget.
Vid utgången i Domkyrkan hängde delar av utställningen "Namnlös", av Katarina Sikku Pirad, som pågår om den svenska rasbiologins offer.

Det var detta som Elin Teilus jojkade och sjöng om och vem hade väl trott bara för ett decennium sedan, att man skulle få sjunga och jojka i svenska kyrkan iklädd sin samedräkt. Inte jag i alla fall.


Dock har jag varit stolt stödmedlem i Göteborgs sameförening under åtminstone 20 år i egenskap av svensk medborgare och medmänniska. http://www.sameforeningen.se/

Men fr.o.m. i lördags vet jag att jag inte längre behöver vara stödmedlem, utan kan ha ett helt vanligt medlemskap och fortsätta att umgås under chosefria och gemytliga förhållanden. Vad jag hade önskat att Minette Andersson hade kunnat få uppleva den här dagen.
Gamla fina omtänksamma, Minette, vad vi skulle ha skrattat åt det här tillsammans och glatt åt oss att ett litet myrsteg är taget i rätt riktning människor emellan.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar