Söndag en vacker höstdag och Lukas har namnsdag. En dag då jag bara inser att sista idioten helt uppenbart ännu inte är född.

Nu menar jag inte att Lukas skulle vara någon idiot, snarare tvärtom. I alla fall är det så när de gäller den Lukas som jag känner i allra högsta grad. Han som slår i takt med mitt hjärta och profeten Lukas, som hans mamma uppkallat honom efter. Bara med en liten annan stavning p.g.a. hennes eget ursprungsland. Profeten Lukas som helt uppenbart hade kontakt med profeten Paulus av Lukas evangeliet att döma. 

Men den sista idioten är helt uppenbart ännu inte född, hur det nu än må ha förhållit sig med profeters varande eller icke varande.

Jag kände verkligen hur bedövande vacker denna höstsöndag var, där solen visade hur vackra höstfärgerna var, som i en andäktig lovsång till det vackra och okränkbara här i livet. Det enda som är något att ta fasta på och tillföra i den egna tillvaron.

Så snabbt det kan gå när himmel och helvete kan byta plats! Den utbredda dårskapen finns det numera alltför mycket av och den tränger in när jag verkar vara mest oförberedd på att överhuvudtaget möta den. Den har blivit allt mer hejdlösare och gränslösare. Jag känner mig inte i samklang med den världen längre, orkar helt enkelt inte med den längre. Kan inte fördra den längre. Kan inte ens känna överseende längre. Jag har avskärmat mig från den världen mentalt, fjärmat mig från den. Min tillhörighet finns i det goda och det vackra här i livet. Jag vill inte förspilla min tid till oönskade saker.

Men denna vackra höstsöndag trodde jag inte mina ögon och inte minst mina öron, när jag åter stod inför samma person, som tror sig veta vad jag tänker, vad jag diskuterar, utan att överhuvudtaget ha varit inblandad i diskussionen, som ägt rum utanför hennes hörhåll. Nu hade det gått snäppet längre, nu fick jag inte heller skaka på huvudet, vilket helt uppenbart varit mitt brott denna gång!

En helt vilt främmande människa, som jag INTE känner och fö aldrig någonsin skulle önska att stifta någon närmare bekantskap med, med tanke på mitt första medvetna sammanträffande med henne. Då var hon precis likadan. Men hon är väl antagligen så van att ge sig på folk, att hon inte kan hålla isär alla människor som hon helt oförskyllt hoppar på.


Jag stod där helt ovetande om vad som var i annalkande och var på väg att precis lyfta ur de stora plastkassarna ur bagageutrymmet på bilen för att bege mig till återvinningscontainrarna, medan dottern hade gått in i affären för att köpa några liter mjölk under tiden. Helt plötsligt stod detta imbecilla beläte, uppkört på 30-40 centimeters avstånd från mitt ansikte inklusive hennes pyrande cigarett, hon sa till mig: att jag skall inte skaka på huvudet!

Igenkännandet av henne skedde med blixtens hastighet, trots den annorlunda klädseln och nu flankerad av en cigarett i högsta hugg. Det ansiktet glömmer man inte i första taget, eller heller den rösten och tonen!

Vetskapen och igenkännandet fick mig att reagera på två röda. Någon fler gång skulle hon komma inklampande i mitt liv och tro sig om något. NU var måttet verkligen rågat!

Man kan undra vad livet vill säga mig, som än en gång serverar mig denna fullständiga spritt språngande galna kvinna, som tror sig om att bara kunna komma inklampande i människors liv och tycka en massa, som hon inte har med att göra, eller ens tagit del av!


Jodå, jag blev kallad för psykfall och henne. Hennes man, man får anta att han var, fyllde i att jag skulle sticka tillbaka till Norrland...

Jag är inte från Norrland. Jag är från norra Lappland och är jag ett psykfall, så är jag i vart fall inte ensam om den saken. Jag tror mig i alla fall inte veta vad folk har fört för diskussioner, eller tror mig om att kunna belägga någon med att de inte får skaka på huvudet i en diskussion som jag inte ens varit involverad i, eller ens känner till vad som avhandlats.

Skaka på huvudet har jag inte ens varit medveten om att jag hade gjort, när min och dotterns diskussion pågick där vi satt i bilen, utan hörhåll från hela omvärlden. Men fullt möjligt att jag gjort med tanke på vad vi talat om, medan jag avvaktade att belätet och rasisten skulle flytta på sig, eftersom det inte var något promenadstråk som de uppehöll sig på, när jag kom körande och tålmodigt väntade på, att de dels skulle se min bil, dels att de skulle komma på tanken om att det kanske inte var så lämpligt att idka söndagspromenad där.

Vid hemkomsten berättade jag för Herr H om det helt osannolika som hade inträffat, att denna fruktansvärda kvinna åter hade materialiserat sig mitt framför mina ögon en gång till och den enda kommentaren han hade till övers var: du skulle ha kört på dem!
 
Jag förklarade att jag inte hade tagit någon större notis om vilka det var, som hade gått som kossor, helt omedvetna om var de befann sig. Utan jag hade lugnt och stilla inväntat tills de hade makat sig undan. Det var först när hon helt plötsligt stod mitt framför mig upptryckt i ansiktet på mig, som jag omedelbart hade känt igen henne. En sådan vidrig människa glömmer man inte ansiktet på i första taget!

Den gången när Herr H varit med hade vi fört ett samtal inne i affären, men då vi närmade oss kassan hade vi gjort ett uppehåll i diskussion och återupptagit den, medan vi höll på att packa ner våra varor. Det var då hon hade gapat och skrikit åt oss och även efter oss när vi gick ut ur affären. Hon hade haft synpunkter på vad vi diskuterade, eftersom hon trodde att diskussionen rört henne! HUR man nu ens kan komma till den slutsatsen är något svårbegripligt.

Men med utbredd förföljelsemani är det säkert inte så svårförklarat, eller att man tror att man är universums mittpunkt där allt handlar om sig själv, är det kanske inte så svårt att tro det. Vad vet jag. Inget i det fallet.

Ibland blir jag tacksam över att jag är den jag är. Inte så mycket att yvas över, men jag känner att jag fått allt svårare att acceptera människor som tar sig rätten, att kränka andra människor på det grövsta. Jag har helt enkelt fått nog av dessa felskruvade individer, som bara förefaller bli alltfler i lavinartad hastighet.