fredag 16 oktober 2015

Filmen "Kvinna i guld" handlar om hur en hel nation ihärdigt valde, att titta bort från sin egen delaktighet. Ett ämne mer aktuellt än någonsin.

Filmen är baserad på den sanna historien om Maria Altmann och hennes kamp om att få upprättelse hos Österrikes regering och kunna återförenas med de konstverk, som en gång stals av nazisterna från den judiska familjens hem i Wien, när hemmets och personernas privata ägodelar plundrades av nazisterna under andra världskrigets framfart.

Den tavla som stod i fokus i hennes kamp var "Porträtt av Adele Bloch-Bauer I", Maria Altmanns moster, som gått under benämningen "Kvinna i guld", målad av Gustav Klimt. Ännu ett sätt att avhumanisera en judinna, att inte låta porträttet behålla dess riktiga namn. 

Anledningen till att konstverket benämns med I är att Klimt senare gjorde ett andra porträtt av Adele Bloch-Bauer. Porträttet målades på uppdrag av Adeles make Ferdinand Bloch-Bauer, som var en rik industriman och som hade gjort sin förmögenhet i sockerindustrin.

I sitt testamente hävdades att Adele Bloch-Bauer bad sin man att donera Klimts målningar till den österrikiska statens galleri vid hans död. Hon dog 1925 i hjärnhinneinflammation. När Nazityskland annekterade Österrike 1938 flydde Ferdinand Bloch-Bauer först till Prag och därefter till Zürich. Men faktum är att det var han som både beställde och betalade tavlorna. Han testamenterade 1945 sina tillgångar till sina brorsbarn, däribland Maria Altmann.

Det är en gripande berättelse som genom regissören, Simon Curtis, öga kläs i ord och bilder som blir lättillgängliga och lättbegripliga, om hur öppenhet kan bli till ännu ett övergrepp av redan förnedrade och utsatta människor.


Hade man från Österrikiskt håll handlat annorlunda i kampen om tavlorna hade tavlan, som betraktades som Österrikes konstskatt, sannolikt fortsätta att hänga i det anrika museet slottet Belvedere i Wien.

Men att än en gång bli så illa behandlad av sitt hemland, Österrike, valde Maria Altmann att även konstskatten skulle lämna Österrike, som hon själv hade tvingats och lyckats med i sista sekunden därför att hon var judinna.


Filmen har strålande skådespelarinsatser i form av Helen Mirren, Ryan Reynolds, Daniel Brühl, Katie Holmes, Frances Fisher m.fl.


I Sverige på 80-talet var det nynazister som skapade oro för olika invandrargrupper inkl. homosexuella.

Men idag är tonläget uppskruvat till helt andra nivåer. Det kryper allt närmare i olika former, ta t.ex. i Tynnered här i Göteborg har syriska affärsidkare fått sina verksamheter nedklottrade av IS-anhängare "konverera eller dö", eller fått märkningen nun, som betyder kristen. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2864445-is-narvaro-skrammer-assyrier-i-goteborg


Ute i världen rasar de ena motsättningarna efter de andra, som handlar om olika ideologier och religioner.

Själv undrar jag om inte Gud har ledsnat på allt våld, som människorna är beredda att begå i Guds namn.

Jag vilar mitt trötta huvud i konsten, som är varje människas skapandekrafter, sprungna ur den innersta kärnan av varje människa.

Det senaste dygnet har jag själv fått erfara vad hämningslösa handlingar kan göra med den konst, som sparats undan till eftervärlden. - Det får mig att känna mig alldeles matt och fundera hur dessa förvirrade tankar kunde gå så vill.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar