Google+ Followers

tisdag 1 september 2015

När gräshoppor och annat otyg blir närgångna i sovrummet...

Haha... trodde du nu att jag skulle skriva om Herr H, när jag skrev "och annat otyg blir närgångna i sovrummet".

Nej det här handlar om de lite exotiska inslag som helt plötsligt infunnit sig den sista tiden, när mörkret infunnit sig. Nästa som de mörka varma kvällarna i Italien med eldflugor och en massa syrsor/gräshoppor som låter. Minus eldflugor förstås, de har jag aldrig sett röken av på dessa breddgrader.


En kväll förra veckan så tyckte jag att ljudet från gräshoppor lät ovanligt nära när jag kom in i sovrummet, eller om det är nu är syrsor. Jag är väldigt obegåvad på den fronten och vet inte vad som är vad, eller vilka sorter det är fråga om. Fast jag borde väl kanske vara mer insatt i ämnet med tanke på den skrämselpropaganda min storasyster förde med mig som liten.

Hon påstod med en dåres envishet, att om en vårtbitare bet mig t.ex. på näsan, när jag sov då skulle en jättevårta växa ut på min näsa. Men hur kunde man få en vårta på näsan av en vårtbitare om han nu bara var en som bet vårtor, det hörde man ju på namnet. Svaret blev att det där skulle jag inte bry mitt lilla huvud med, eftersom jag ändå var för liten för att kunna begripa något. Tveksam till den någon vingliga förklaringen var jag, men det blev ändå ett fasligt speglande av näsan vid tandborstningen om morgon och kväll, för att konstatera om jag möjligen hade lyckats klara mig undan vårtbitaren, eller var inte näsan en smula större än dagen innan?

Lugnande med storasyskon, eller hur... det var även hon som talade om, när jag råkat svälja en plommonkärna, att nu skulle den gro i magen på mig och det skulle växa ut ett plommonträd ur min näsa och när trädet nådde min hjärna så skulle den sprängas i bitar och ur mitt huvud skulle trädet fortsätta att växa upp i det fria! Rötterna skulle ta sig ur min mage och växa ner mot marken.

Ja, du kanske kan föreställa dig hur det såg ut inne i mina tankar om hur jag skulle se ut: ett vandrande plommonträd med sprängd hjärna och plommonkvistar som stack ur näsa, mun, öron och ögon och rötter hängande ur magen. Dessutom med en jättevårta på näsan, som väl antagligen av hennes förklaring att döma var i storleksordningen: meloner med en massa skäggstrån på. Det där med hårstråna på vårtan var ju en självklarhet för var det kanske inte så att mamma alltid hävdade, att jag var en riktigt trollunge och det där visste mammor bäst vad deras ungar var.

Hur häxor och troll hängde ihop, hade hon ingen förklaring på utan bemötte bara mina invändningar med ett: tssss vad obildbar du är, du vet ju ingenting!

Jag tror bestämt jag skall be dottern illustrera nästa barnbok till mig om hur det är att bli uppfostrad av en storasyster, som är nästan 6 år äldre. Det är väl därför man som lillasyster blir en ovanligt tålmodig typ, som inte ens berg kan försätta i gungning som vuxen. Allt det där var redan passerat stadium innan ens första klass var avklarad i mitt liv.

Nu skall jag bättra på mystiken med det exotiska gräshoppe/syrseinslaget ytterligare för att du skall ha bilden klar för dig. Jag har planterat en 2 meters buske, som skulle ha underbara vita blomklasar (stod det på bilden) och vackra bärklasar efter blomning (än så länge känner jag mig enbart lurad på den punkten).

Till en början den första kvällen det hände så trodde jag att det var där i 2 meters busken som gräshoppegnisslet höll till och spelade ovanligt högt. Förnöjd låg jag där och läste min pocketbok och tyckte att livet kändes alldeles förträffligt underbart och fläkten från det öppna fönstret svepte syre in i sovrummet. Det var bara ibland som det var lite väl påfrestande ljud utifrån busken, som jag antog att det var, eller var det möjligen från fönsterblecket... en gnisslande fönstertittare?
Kvällen därpå var det till en början alldeles tyst, men efter att läslampan och ljusslingan i taklisten lyst ett tag inne i sovrummet så började gräshoppegnisslet igen och nu lät det absolut som om det kom inifrån sovrummet. Mysko, tänkte jag och steg upp för att lyssna mig till om det var en gräshoppa i den andra sänghalvan. Det lät faktiskt som det.

När Herr H kom släpande sig tills sängs efter en bra stund, sa jag att han fick passa sig så att han inte lade sig på Benjamin, som hade kvällsserenad i hans sänghalva. Han stirrade på mig och undrade om jag snackade i nattmössan. Jag förklarade att alla som befann sig i den säng man själv låg i måste benämnas med ett namn, oavsett om man i själva verket var intresserad av det verkliga namnet eller inte. Det vet varje människa som vigt sitt liv till naturvetenskapen och ägnat stor del av livet åt att kyssa en massa grodor. Han tittade på mig och skakade på huvudet...det var nog ett svårare fall av surr i nattmössan.
Den tredje kvällen hade jag precis hunnit fördjupa mig i pocketsbokens handling, när ett våldsamt och öronbedövande gräshoppegnissel ljöd i hela sovrummet! Eftersom Herr H har två reservöron instoppade i de vanliga öronen insåg jag att här fick en handfast livlina konsulteras med det snaraste. Jag hämtade in dottern till sovrummet. Jodå, hon förstod också att den måste befinna sig någonstans inne i sovrummet. Men hur vi än sökte hittade vi inte den numera mycket ljudlige Benjamin. Slutligen hade han väl blivit störd av två damer i nattsärkar som irrade runt i sovrummet i jakten på honom och en Herr H som i vanlig ordning inte begrep ett vitten av uppståndelsen i sovrummet. Sålunda knep Benjamin igen den fruktansvärt högljudda kvällskonserten till vårt stora förtret, eftersom vi gått bet på var han befann sig utan att bli upptäckt. 


Nu kände jag mig mindre road av situationen, eftersom den sista veckans djurliv blivit alltmer påfrestande inne i sovrummet. Spindlar, för att inte tala om alla dessa Harkrankar (pappa-långben), som raglat runt och kraschlandat en rakt i nyllet gång på gång och bara flugit runt som störtflygare utan fungerande roder. Detsamma med malfjärilar, som kraschlandat i läslampan och försvunnit upp i luften med en puderdamm som följd av kraschen i lampan och ny kraschlandning rakt i nyllet rätt som det var. Det hade varit ett jädrans viftande med pocketbok och händer för att freda sig i sovrummet, ibland hade jag fått ta betäckning under täcket. Fy faro för att ha invasion i sovrummet och bli anfallen till sängs.

På fredagskvällen just precis när Herr H hade slocknat i sin hotellsänghalva, hörde jag att det plingade ner ett sms i hans mobil. Jag skakade liv i honom och bad honom kolla vad det var för sms. Det visade sig vara ett
från dottern, där det stod: Jag har just hittat mammas kompis och så var det en bild bifogad.
Någon hugad förståsigpåare, som vet vad den starkspelande och numera närgångne Benjamin är för sort?

Jag ringde upp henne och hon hade att berätta, att det var andra närkontakten för dagen hon hade haft med dylika figurer. Hon hade stått och pratat med en person ute på stan och då hade en gräshoppa hoppat på hennes ben.

När hon kommit hem och slagit sig ner i hörnsoffan så hade Benjamin från sovrummet gett sig till känna. Han hade väl känt sig ensam och övergiven i det tomma sovrummet, eftersom jag hade bunkrat upp i Malmö istället för inne i den vanliga paulun. Han hade sökt sig till en annan som lyser upp tillvaron och då valt en lampa istället. I brist på bröd äter man som bekant limpa. haha...

Hon hade fångat in honom och återbördat honom till utsidan av huset.

Antagligen blev han väldigt putt av den gärningen därför att när jag nu kommit åter från vår lilla kortresa, så är det tyst och stilla. Ingen Harkrank, ingen malfjäril, ingen Benjamin som försöker spela hål på trumhinnorna. Jag hoppas bara att spindlarna inte är kvar utan att de också gett upp slaget om sovrummet.

Det räcker så gott om bara metallguldstjärnorna i taket glimmar där ifrån sina takkassetter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar