Google+ Followers

fredag 8 maj 2015

När mobiltelefonen inte funkar... suck, säger jag bara.

Igår försökte Herr H ladda sin mobiltelefon, som jag tycker mest av allt här i världen ligger på laddning. Framemot kvällen undgick det inte att känna av desperationen, när det var helt uppenbart att timmar av laddning hade gett 0 resultat.

Min egen antika modell av märket Nokia laddar jag mellan varven och det går på två röda. Men så har jag inte heller några högre anspråk än att kunna ringa/eventuellt kunna nås via mobilen, skicka/ta emot sms och använda klockan mellan varven (istället för väckarklocka).


Hans reaktion fick mig att allvarligt överväga om jag överhuvudtaget skulle ta den Iphone i anspråk, som jag fått ärva av dottern, när hon fick en ny av sin arbetsgivare. Så hennes gamla studietelefon överlät hon till mig. Jag ordnade med nytt mobilnummer till den, eftersom det var en evighetsföljetong att ärva det mobilnumret hon hade haft. Jag hade även laddade den med kontanter eftersom jag inte tror på idén att ha något så kostsamt i min budget. Dock har jag inte haft tid att sätta mig in i hur den fungerar, eftersom det inte varit prio nr 1 i mitt liv. Min tanke har varit att den kanske kunde vara rätt bra att, när man är ute på resande fot.

Det var som om någon hade släppt lös en tornado här i huset över den döda mobiltelefonen. Herr H älgade runt i huset som en osalig ande och undrade tillslut om han inte kunde använda min ärvda Iphone. Ja, visst det skulle väl gå bra, den har ju ändå bara legat där orörd och avstängd på skrivbordet sedan i höstas. Men så tillkom det här lilla extra problemen, vad var det för Puk-kod och alla lösenord och annat hejsvejs.

Jag loggade in på mitt Telia-konto och fick ett och annat klart för mig, men sedan var det fråga: var fanns det lilla kuvertet, som kommit från Telia med resten av hemligheterna, eftersom kuvertet inte längre låg tillsammans med mobitelefon och laddarsladd på skrivbordet.

När jag insåg hur mycket hinder, som skulle avverkas så snart man slagit av mobilen tog jag mig en allvarlig funderare. I mitt liv är nog av koder och lösenord, ville jag verkligen ha ännu fler att hålla reda på bara för att kunna slå på den mobilen och göra några extra gracer.


Under tiden hann herr H gå upp i taket och den beskrivningen är en klar underdrift! Det var alltifrån att han skulle ut på stan omgående och köpa ny mobil, till något som lät som om den fullständiga katastrofen hade inträffat.

Det fick mig att betrakta min käre sambo, men även teknikberoendet med helt nya ögon. Var inte det här trots allt en signal om högrisken, att bli så helt beroende av en mobiltelefon!

Nå, nu löste sig det hela med hans döda mobil. Eftersom han i desperationen hade plockat ut och in simkortet från min ärvda grunka och hans egen, fick den lilla manövern mobilen att åter fungera. Den var fulladdad, fastän det inte såg så ut.

När jag släppte av honom imorse, så lät jag meddela honom med myndig tant-ton, att jag just på grund av hans reaktion kvällen innan, över det han trodde var en död mobiltelefon, fått mig att inse att en dylik person ville jag verkligen inte riskera att bli. När man blir så desperat att man t.o.m. genast måste ta sig till närmsta  mobilförsäljarna för att införskaffa sig en ny mobil, då har världsbilden på vad som är viktigt här i livet totalt spårat ur!

-Jamen, sa han, jag har ju en massa telefonnummer i den som jag behöver.

Jag tittade bara på honom och tänkte: aha, det är direktlinje till det Ovala rummet och Putins högborg, som han gått i taket över att ha förlorat. 


Men jag som helt uppenbart ännu har fotsulorna väl förankrade i verkligheten,  insåg att det går att slå upp telefonnummer i en vanlig papperstelefonkatalog, eller surfa in på gula sidorna vid tillfälle. Livet upphör inte över en dylik förlust, som en mobiltelefon och några sparade telefonnummer.


Jag känner hur jag mer och mer inser, att den här nya världen har förändrat människorna till något, som känns alltmer obegripligt. Teknik skall vara ett hjälpmedel, inte det som livet kretsar kring.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar