Den som förväntar sig att jag skall skriva något om LKAB:s VD Lars-Eric Aaro, som fått sparken. Den får vänta tills jag sovit på saken.

Men en dag som denna då det varit både "väder och vind" på det personliga planet har jag inte kunnat undgå att reflektera över hur Chris O´Neills och prinsessan Madeleines privata förhållanden skall ältas och vältas i Svensk Damtidning och annan slaskpress.

Jag är fullt övertygad om att oavsett vad som är i görningen, med att en äkta make skriver sig i Storbritannien och har fru och barn kvar i Sverige, så lär nog det äkta paret vara fullt kapabla att själva hantera sitt privatliv.
Även om de tillhör vårt kungahus kan jag inte förstå massmedia, som inte verkar ha något vettigare för sig än att ständigt ge sig i kast med det som trots allt tillhör människans privatliv. Har de verkligen inte något vettigare att företa sig än ägna sig åt sådant, som måste tillhöra den personliga integritetens zon. 

 

Det måste vara fruktansvärt, att inte ens kunna gå ut på en gatan, utan att väcka uppståndelse, eller att mötas av löpsedlar även över sådant som det verkligen inte finns någon anledning att diskutera i massmedia.

När man gör ett val att inte längre finnas på samma ort, som resten av de anhöriga, är jag dock inte helt säker på att de insett vad det egentligen får för betydelse. Eftersom jag intuitivt känner att små barn mår bra av att ha sina mor eller farföräldrar i dess omedelbara närhet. Där har jag egen referensram att falla tillbaka på både för min egen del och även för mina egna barnbarn.

 

Så här kärleksfulla situationer kan uppstå i vardagen fastän de inte är syskon.

Ömsesidig lycka är trots allt att finna en liten glad spelevink utanför ytterdörren, som studsar av glädje när fammo kommer och öppnar ytterdörren.
Livet går trots allt inte i repris för någon av oss. De här små liven som vi har runtomkring oss går inte att ersätta med något och jag är rätt övertygad om att det är vardagen och de små nära stunderna tillsammans, som är av den största betydelse för ett barn.

Själv känner jag att jag har fått så mycket av mina nära och kära, när jag var liten att det känns som om det kommer att räcka livet ut, även om jag i väldigt unga år miste dem allihop.