Någonstans har jag i mitt eget liv gått från klarhet till klarhet, en ny pusselbit på tarmens betydelse kom medan jag var sysselsatt att läsa in en hypnosutbildning då det framkommit, att just hypnos var ofta till stor hjälp vid IBS, irritable bowel syndrom. Inte för att jag själv lidit av den åkomman, men det som händer i magen är ofta "grannar" på något sätt, eftersom det hela handlar om en obalans.
Jag har för länge sedan förstått, att många av våra sjukdomar tar sin början just i magen. Psoriasis, halsmandlar och så den här blindtarmen, som man förut trodde inte hade något funktion att fylla, hör om något ihop med immunsystemet.
Själv har jag åkt på en del hälsosmällar mot just magen. Min mage som jag dessförinnan trodde att den kunde tåla att käka plåt, om som behövdes.
Den första riktigt stora attacken fick jag i samband med min dotters alltför tidigare entré i livet, då jag smittades av mördarbakterier vid det akuta kejsarsnittet. Något som sjukvården själv valde att ignorerar trots mina funderingar om vad det var som inte stod rätt till. Det var först när jag kommit till Göteborg, som någon smart sak på Gynmottagningen gjorde kopplingen över mina problem. Jag fick käka tabletter och antibiotika, som fick hela mig, att tro att jag faktiskt livnärde mig på metall/plåt. Det smakade metall i hela jag av den våldsamma medicineringen. Men samtidigt gjorde det att dessa angripna vävnader systematiskt stöttes ut av kroppen.
Nu var det frid och fröjd i mitt liv. Förutom då att jag enligt proverna alltid hade ett nedsatt immunförsvar. Varför det var så grubblade jag i åtskilliga år över. Tills förklaringen kom och man kommit på att blindtarmen hade en viktig funktion: den hängde ihop med immunförsvaret. - Min blindtarm hade akut opererats bort i allra sista ögonblicket, redan när jag var barn. Febern hade hunnit längre upp än man egentligen skall klara av, enligt den gamla vetenskapen i vart fall. Själv var jag då redan borta i ett töcken.
Det gick många år och så in på 2000-talet åkte jag på en synnerligen svårartad och långvarig luftvägsinfektion där den ena antibiotikakuren efter den andra sattes in utan resultat. Efter ett par månaders hade det hela upptrissats till en medicineringen som slutligen blev totalt ohållbar. Jag hade då dragit på mig ett blödande magsår, som var något alldeles vidrigt. Den dagen min dotter skulle ta studenten och sällskapet som skulle åka till mottagningen av studenterna satt i bilen och väntade, bad jag om ursäkt och talade om att jag måste gå på toaletten innan jag kunde sätta mig bakom ratten. Väl där kräktes jag så mycket blod att hela toalettstolen såg ut som ett slakthus. Jag tvättade av mig, borstade tänderna och tänkte: "Ja, jag fick i alla fall uppleva hennes studentexamen".
Sahlgrenska hade inte så mycket till övers för mig och hade det inte varit för min husläkares och Herr H:s ingripande, som förde mig bort från Västra Götalandsregionens "vanvårdomsorger", vete gudarna hur det egentligen hade slutat. Efter magsårsbehandling och en fortsättning på Omeprazol och TrioBe, levde mitt liv vidare. Men jag började ana mig till att Omeprazol var långt ifrån någon bra lösning och valde att istället se över kosten och enbart hålla mig till TrioBe för att få ordning på resten av symtomen, att kroppen var i olag.
Tillslut var jag till ända med även TrioBe, eftersom håret och huden kändes alldeles normala igen. Så bar det sig inte bättre att jag råkade ut för en lindringare variant av trafikolycka i Barcelona vid ett övergångsställe, som adderade nya kroppsliga skador, där knä behövde opereras. Axelfrakturen avstod jag ifrån att låta operera, eftersom det inte var något bättre utfall mellan operation eller träning, det är lika eländigt vilket som, men skulle jag avstå operation skulle axeln inte riskera att i tid och otid åka ur led. Jag bet ihop och tränade på, trots våldsamma smärtor. Tufft beslut eftersom jag inte kunnat låta magen påverkas av några smärtstillande tabletter inte ens i krisläge.
Eftersom jag varit sövd vid första knäoperationen och det hänt mer under den operationen än jag ville vara ovetandes om, vägrade jag att sövas vid efterföljande knäoperation. Det var helt ok för den utbytta överläkaren vid ortopedin, han hade nämligen inte samma inställning som den som slutat, utan tyckte att det blev lättare för alla parter om jag var vaken och bara hade lokalbedövning. Själv tyckte jag det var intressant, att ta del av den stora TV-skärmen och själva operationen.
Jag kan idag känna mig som en mästare på knä, eftersom jag sett allt på skärm och jag haft en duktig läkare som visat och förklarat under operationen. Jag vet också vad det är som ger den gnölande värken. Det är de där förföriskt vackra dimslöjorna som hänger som tunna flor inne i knäet, som måste dammsugas bort, eftersom det är inflammerad vävnad. Så snart detta är gjort, känns det "bara" som om benen skaver mot varandra och knäet är i praktiken tomt, efter så många ingrepp är där inte mycket återstår helt enkelt. - Nya packningar behövs!
Stå på knä, eller ens lägga sig ner och leka med småttingarna på golvet, det kan jag bara glömma, så länge jag inte har en ställning som kan lyfta upp mig från golvet. Skulle ha behövt vara som Karlsson på taket med propeller därbak.
Jag ser hellre tiden an, trots mina ännu mer minimala sträckor att kunna gå, eftersom jag tror starkt på både brosktransplantation och att man säkert också snart kan transplantera menisker, än att jag låter någon bensågare såga av mig benen och pillar dit knäproteser. Proteser i all ära men det kan gå riktigt illa och dessutom är det inte någon permanent lösning, utan kräver nya, när jag själv skulle ha hunnit till en kritisk ålder där det kan bli svårt att sega sig upp på benen igen. Det är ingen lätt väg jag valt, men alternativet med avsågade ben har jag inte sett som något alternativ överhuvudtaget. Det räcker så himla bra med skadorna från tingsrätten.
Jag som vägrat allt var piller heter och smärtlindring mot de skador jag fick på tingsrätten, var skeptisk mot den molotovcocktail som man ville servera mig inför knäoperationen. Men en dum en lät sig övertygas, att alla andra piller som jag plockat ut medicinkoppen (dvs. sådana som mina klienter på anstalten brukade knapra i sig, som sockerpiller) nu var eliminerade från biverkningar. I medicinkoppen skramlade det runt 4 Panodil till slut. Till dessa fick jag två Panacod till kvällen och vid 22-tiden på kvällen var ett akut blödande magsår ett faktum. Den här var dock av ett betydligt våldsammare slag och hela sovrummet blev dekorerat i det som sprutade ut i kaskader. Det blev ambulans till sjukhuset på stört, än en gång trodde jag att det var sista gången jag såg min dotter.
Men jag är helt uppenbart en seg typ och i det här fallet sattes en massiv motattack från sjukhuset sida mot magsåret.
Efter det följde ett rent helvete med magens obalans. Östra sjukhusets kirurgläkare föreslog som åtgärd: slå någon form av rundslag halvknut på magsäcken, med passusen "men det brukar bli värre för en del efter det". Men det var egentligen först sedan de fått min husläkare att gå i taket, sedan jag berättat för honom att sjukhusets läkare sagt: att det var husläkaren som fick stå ansvaret och vården för mig. För egen del blev det för mycket.
Jag bad om en remiss från husläkaren till Vidarkliniken i Järna istället. Där fick jag en läkare som gick med samma steglängd som jag och tillsammans med min kloke husläkare fanns det åter hopp om livet, även om det skulle bli en lång ökenvandring. Efter ytterligare ett halvår hade jag en tre veckors sväng till på Vidarkliniken. Sedan dess har jag sakta men säkert ställt magen på rätt köl, men det har inte varit lätta dagar och framförallt nätter.
Min livlina & akupunktör HIEP - AKUPUNKTURKLINIK på Karl Johansgatan 60 i Göteborg har under de här årens lopp, sedan jag anlände till Göteborg med mina kroppsskador från tingsrätten, tidvis hjälpt mig genom smärtdimmorna. Det kan dock reta gallfeber på mig, att jag själv får helt och hållet betala dessa akupunkturbehandlingar ur egen ficka, eftersom man vägrar att låta hans verksamhet ingå i högkostnadsskyddet och man inom Göteborgsregionen helt och hållet lagt ner allt vad smärtbehandling heter redan en bit in på 90-talet. Dvs man har ingen smärtvård att erbjuda själva!
Anledning till att man ser den duktige akupunktören med misstro och inte godkänner honom trots mitt eget val, dvs. man skall kunna välja sin egen vård, sägs det ju, men Icke sa Nicke! det kan gå mig att slå mig för pannan, både socialstyrelse och politikerna de saknar helt enkelt riktiga kunskaper om var akupunkturkunskapen finns! Han har haft med sig sin utbildning från klostermunkarna i gamla Indokina och redan som mycket ung. Eftersom han visade prov på fallenhet för detta lät man honom följa med modern till klostret, när hon deltog i deras behandlingar av människor. Hans mamma och munkarna kunde nog det mesta som överhuvudtaget fanns att veta om kroppen. - Jag har under min tid då jag gått hos honom, sett hans patienter av diverse mycket svåra slag, där den vanliga sjukvården gått bet. Jag har sett vad han gjort även med dem under tid.
Det var också han som slutligen tog mig ur den segdragna luftvägsinfektionen som sjukvården inte kunde hantera och som även ändade ut i mitt första magsår.
Naturligtvis var det också han som berättade för mig, när jag berättade om mina problem med magen som tillkommit vid det nya magsåret, att ren rå blåbärsjuice av visst märke, dvs. helt osockrat, det skulle jag ta ett ½ glas av + utspätt med ½ glas vatten och en tsk gurkmeja (jag valde att ta gurkmejan direkt i munnen) och så dricka blåbärs/vattenblandningen i små små klunkar tillsammans med gurkmejan, vid behov. Bättre recept kunde jag inte få och han talade också om hur viktigt det var med födan och så fick jag veta vad jag skulle äta och vad jag skulle låta bli. Idag har jag gjort en total översyn av vad jag stoppar i mig och jag har också lyckats klura ut vad min mage mår bra av och vad som blir katastrofer.
Jag har också noterat att laktosfria produkter varit till gagn för magen, något som jag anat länge. Idag kan ingen slå mig på fingrarna när det gäller mina allvarliga kroppsskador, eller hanteringen av smärta. Jag känner idag min kropp till fullo och jag förstår precis hur allt hänger ihop.
Men jag vet idag också att hela mitt sinnessystem sitter i magen. Det som hände mig på tingsrätten är så mycket mer än enbart kroppsliga skador, det som hänt mig efteråt och tärt på mitt sinnessystem har både kostat mig mycket i ett personligt lidande och gett mig nya kunskaper och insikter:Min mage är den 7 km långa sambandscentralen/spindeln i nätet till min hjärna, som ligger där ensam och skvalpar runt i sin isolerade skål. När min hjärna inte förstår vad magen förmedlar om de övriga av kroppens alla system det är också då det indikerar: ERROR!
Det är i min mage som jaget sitter, det är därifrån som 90 % av nervimpulserna till hjärnan skickas. Jag har lärt mig att lyssna på vad min mage vill och mår bra av. Leva i symbios med sin egen kropp är på något sätt en förutsättning för att må bra i övrigt, oavsett kroppsliga skador och då gäller det verkligen att känna sin egen mage. Lita på sin egen magkänsla.
Så visst har även Carin Hjulström förstått vad det är den unga tyska forskaren Giulia Enders i den lilla boken "Charmen med tarmen" samlat ihop om ny revolutionerande information. Köper du inte hennes bok, så kan du lyssna på henne här i länken till Skavlans talkshow: http://www.svtplay.se/video/2675018/skavlan/skavlan-sasong-13-avsnitt-6
41:02 in på programmet kommer Guilia Enders.
Och tror du inte på det så får jag väl bjuda på den där historien om när kroppen skapades och alla kroppsdelar ville vara chef:
Hjärnan sa:
- Eftersom det är jag som kontrollerar alla delar och tänker för oss alla, så måste jag ju naturligtvis bli chef.
Benen sa:
- Eftersom det är vi som bär människan dit hon vill och utför det som hjärnan säger till oss så vill vi bli kroppens chef.
Sålunda fortsatte ögonen, händerna, hjärtat och lungorna på samma sätt. Alla hade sina skäl till varför de skulle få bli kroppens chef.
Slutligen tyckte arslet att man skulle välja honom till chef. Alla de andra skrattade och tyckte att idén var fullkomligt absurd - att ha ett arsle till chef. Det kunde de samtliga enas om att så ville de inte ha det. Då blev arslet mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade överhuvudtaget att fungera.
Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade, benen blev svaga och händerna hängde slappt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbetet. Till slut vädjade alla till hjärnan att trots allt låta arslet bli chef.
Och så blev det. Alla andra uträttar nu arbetet, medan arslet sitter och endast åstadkommer en massa skit.
Sensmoral: För att bli chef behöver man inte vara ett geni - bara ett vanligt arsle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar