fredag 19 december 2014

Min pappa brukade alltid säga "prästjävlar"

och det var inte tu tal om att han verkligen menade det. Fastän jag med ålderns rätt förstått vari grundproblematiken uppstått, så har det ändå varit ett hårdsmält omdöme.

Dvs. ända tills igårkväll...

Det här allra grövsta, tarvar sin förklaring och jag skall verkligen försöka prestera en dylik. Även om jag är långt ifrån säker på att ingen skugga skall falla på mig.


Efter att ägnat stor del av tiden även detta år med de orättvisor, som samhället visar till de allra svagaste, allra mest utsatta. Men också smärtsamt insett att döden inte räknar några år och tagit med sig alltför många även detta år, därtill serverats många tuffa besked att bita i, kände jag verkligen ett enormt behov av att få koppla av: Vila mitt trötta huvud och kropp med Julsånger i City, i Göteborgs Domkyrka.
 

Det sista jag översköljdes av innan vi satt oss i bilen var nyheterna och evighetspositivet, som dragits om och om igen, utan urskiljning om Sverigedemokraterna. När jag låste igen ytterdörren trodde jag verkligen på vad jag själv hade gått omkring och försökt övertala mig själv om den sista timman: NU skulle jag ÄNTLIGEN få vila mitt trötta huvud i julsånger från olika länder, sjungna av duktiga körsångare, ackompanjerade av duktiga musiker.

Mycket mer julstämning kan det knappast bli i denna landsända än "Julsånger i City". Denna landsända, som allt som oftast saknar julkortsliknade vyer med snö denna årstid.

Det hela gick så smärtfritt, att jag satt där ett slag och undrade när taket åter skulle rasa in, därför att jag fann direkt en p-plats utanför Domkyrkan, det var ingen kö in till kyrkan. Trots att den snabbt blev full, fick vi hyfsade platser. 

Jag satt där helt enkelt och kände mig i nåd, även om jag hade blivit tämligen ledsen över Domkyrkans s.k. renovering så snart jag steg in genom den stora porten och förskräckt stannat till: De hade förstört min gamla församlingskyrka i vitt och guld, till något som kändes som en enda stor grå fläcktyfus, som hade landat via Ufo-lamporna i taket.


Körerna och musikerna var som vanligt av högsta klass. Julsångerna många och vackra, trots att detta var den allra sista föreställningen av så många under dessa två dagar, som Julsånger i City består av.

Prästen som skulle vara någon form av konferencier, skulle hålla ihop hela föreställningen... Ja, vad skriver jag nu då, eftersom jag mest av allt kände hur min pappa från sin himmel förde nog så högljutt samtal med mig, där jag satt inklämd i kyrkbänken. Jag kunde riktigt höra hans röst säga:


- Har du nu äntligen förstått vad jag menade, med förljugenhet och dubbelmoral?

Prästen började med att tala om ...... och Björn.

Gode Gud, tänkte jag, låt det nu inte vara Sverigedemokraterna och Björn Söder han menar.
Gode Gud, snälla... Mamma hjälp! Låt mig få en enda stund av vila, utan att behöva mötas av detta även i denna stund, som skall handla om julefrid och julsånger från hela världen. Jag är ju så in i själen trött, jag måste få vila i något annat än all denna förljugenhet. 

Men någon hjälp fanns inte att få, eller ens den minsta lilla gnutta av nåd.

Präst.....n stod och mässade politik från början till slut!

Dessutom hade han en radda med etiketter, som han ivrigt klistrade på oss, utan att veta vilka som möjligen satt där i bänkraderna. Han förklarade, ungefär som om det var en samling imbecilla som han hade framför sig, att man inte skulle vara rädd för människor med annan hudfärg och nationalitet. Redan DÄR gick min gräns! Hade jag inte suttit inklämd som i en sardinburk hade jag rest mig och gått.

Herr H undrade viskande varför jag inte hälsade vidare på människorna i bänkraderna. Jag förstod att han inte förstod vad som hade hänt inom mig.


- Nej, jag gör det bara inte, svarade jag, jag ÄR främlingsfientlig ända sedan prästen öppnade foderluckan!

Den prästen var för mig som en öppen bok, jag bara visste vad hela upplägget skulle gå ut på och jag är den första att beklaga, att jag kan läsa människor som en öppen bok. Inget av hans skamgrepp förvånade mig.

Mitt svar gjorde att Herr H såg alldeles förvirrad ut och dottern sneglade oroligt på mig, varje gång jag stönade högt, eller mumlade "men ge dig nu!" riktat till prästen, som ordentligt hade fått igång den lydiga publiken, som blev allt mer högljudda för var gång han kastade nya raljerande otidigheter runt omkring sig.

Jag har varit på många mässor i katolska kyrkor under våra resor och där händer, att man på prästens inrådan hälsar på den person, som man sitter vid sidan om, men det handlar ALDRIG om de nya svenska favoritorden: rasism eller främlingsfientlighet, utan att hälsa på grannen som sitter bredvid i kyrkbänken.-  Jag minns särskilt en äldre spenslig man, vars hela gestalt var hopsjunken och vars ögon var två tomma hålor. Det kändes sorgligt att sitta bredvid honom, eftersom det riktigt skrek uppgivenhet om honom.

Men när han fattade min utsträckta hand, var det som om något gudomligt hade inträffat. Det var som om jag stod där mittemot någon, som jag alltid hade känt. Plötsligt log hans mun och det spred sig vidare till hans ögon, som helt plötsligt fylldes med liv och glittrade till och sedan fick en helt annan skärpa. Ur hans ögon och hela gestalt strömmade något, som stunden innan hade varit helt osannolikt. Det var som om en stor ömhet hade omfamnat mig. Samtidigt som hans handslag hade förvandlats från en död fisks till ett handfast handslag och hela hans person tycktes resa på sig.

Efteråt satt han kapprak i bänkraden och jag förstod, att här var en man som hade besuttit helt andra krafter än den man, som halvtimman innan hade anlänt till Basilikan kutryggig och skyggt slagit sig ner bredvid mig. Det blev en oförglömlig upplevelse och så här efteråt kan jag bara ångra, att jag inte bjöd med honom, att dricka en kopp kaffe med oss på piazzan. Därför att hans ögon påminde om en drunknande, när mässan var slut och vi skildes åt. Väl utanför Basilikan lyfte han på hatten till en hälsning och det var som om världen stod still ett ögonblick därför att nu var han en lång och reslig man, med en air av värdighet i sin söndagskostym. Aldrig mer har uttrycket "det gick en ängel genom rummet" känts mer riktigt. 



Men den här prästen i Domkyrkan i Göteborg, han förvandlade julsångsförväntan till en enda stor dynghög. Så många smärtsamma minnen av vad som skett bara inom den kyrkans väggar manade hans agerande fram. Bara genom hans raljerande, arroganta förakt, som han dessutom försökte klä i glättig skrud. Han kallade det t.o.m. humor och att man måste kunna skoja om allt.

Jo, det kanske man kan göra hemma i det egna köket, men inte i något som handlar om "Julsånger i City", där världens alla julsånger och julefriden skall vara de enda närvarande och även om man har en lydig publik, som både skrattar åt plumpheterna och applåderar åt föraktet över Sverigedemokraterna. Men mer sorglig andefattig mänsklig nivå får man leta efter.


Märkligt att man ens orkar kasta så mycket skit omkring sig, när man är så gammal som han är och Domkyrkan i Göteborg är välkänd för att försöka mörka pedofili, dessutom upprepade gånger utan den minsta lilla tanke på offren. Länge var Domkyrkan i Göteborg den cementerade utposten för kvinnoprästhatare nr 1, alltid behandlat homosexuella som skit, för att inte tala om de homosexuella, som drabbats av AIDS.

Vid blotta tanken på det sistnämnde, dök ett sådant smärtsamt minne upp, att tårarna bara forsade nerför mina kinder och Herr H tog min hand och undrade vad det var.


Men jag bara svarade: vi tar det sen´.

Själv hade jag vid det här laget kastats tillbaka i tiden åtskilliga år och det var ånyo som om min AIDS-sjuke vän, satt där bredvid mig i kyrkbänken, när min lilla dotter sjöng i Domkyrkan där framme vid koret. Den enda gången som han följde med mig till Domkyrkan hade han trotsat alla mörka demoner som han jagades av, eftersom kyrkan fördömde honom som homosexuell och det faktum, att han hade AIDS skall vi inte ens tala om. Men han uthärdade sin egen smärta, som kyrkans fördömande hade stigmatiserat honom med. Han uthärdade det därför, att han ville verkligen se och höra "sin lilla prinsessa" sjunga i Domkyrkan.

Hon var hans lilla, kloka, ljuvliga prinsessa, ända tills det sista andetaget. Han älskade barn men fick aldrig några egna p.g.a. sin läggning. Men det är nog helt riktigt som min dotter en gång förargat sa till honom, när hon tyckte att han ville rätta till klädsel och lockar lite väl mycket, när hon var i full färd med helt andra saker: Du är som en riktig låtsasmamma! Så många ljuvliga stunder som rann upp och så många förödande hemska:

Jag kunde åter se mig själv och min dotter hur vi satt vid hans säng, i hans sovrum för att ta ett sista avsked av honom innan begravningsentreprenören kom för att föra bort honom i en kista. Den av kyrkan fördömde!

Så många minnen som bara virvlade runt medan präst.....n malde på. Det var ingen hejd på hur han förlöjligade Björn Söder, trots att det fanns så många barn och unga personer närvarande, för dem som vi vuxna skall vara förebilder. Är man verkligen en förebild, när man bär sig åt på det här viset? Ville han visa barnen och ungdomarna hur de skall bära sig åt när man ägnar sig åt utstuderad mobbing och förlöjligande av en annan människa. VAD hade Jesus sagt om han hade kunnat se och höra denne man, som ansett sig kunna vara Jesu företrädare....

Vad är det för människor, som sitter i Sveriges Riksdag och Regering, som inte ens har vanligt folkvett. Det här är Sveriges tredje största parti och man pratar inte ens med deras företrädare i Sveriges Riksdag, det forum som skall vara varje svensks förebild! Visa mig vilken arbetsplats som skulle kunna få fungera på det viset. Skulle man kliva in på en arbetsplats och bära sig åt på det viset, skulle man två röda sekunder senare stå utanför på trappan och vara arbetslös!

Det drev som nu finns inom journalistiken har inte funnits sedan andra världskriget, då nazisterna i det här landet var lika många, som lingonen lyste röda om hösten.

Jag som hade gått till Domkyrkan för att lyssna till all världens julsånger med alla dessa duktiga körsångare och musiker, var så upprörd när jag lämnade Domkyrkan, att jag inte minns när jag varit så upprörd sist.

Inte ens vid kollekten förnekade sig prästen i Domkyrkan. Hans argumentering var lika intressant som hans påstående om att det var endast två (2) svenska psalmer, som fanns i vår svenska psalmbok. Han poängterade hur mycket vi nu som satt där gamade åt oss, eftersom det hade varit mycket pengar vi hade fått betala om vi hade betalat det som konsertbiljetter kostar, istället för att nu gratis lyssna till "Julsånger i City" i Göteborgs Domkyrka, något som varken körsångare eller musiker inte begär en enda sekin för i arvode, utan alltid har sett det som ett hedersuppdrag att få medverka i "Julsånger i City"!

Som av en ren händelse hade min slutskattsedel trillat ner i brevlådan just igår och jag hade därför beloppet för hur mycket jag hade betalat i kyrkoskatt för år 2013 i mycket klart minne. Av det beloppet hade det kunna bli många konsertbiljetter. T.o.m. VIP-platser och säkert också med en konferencier av betydligt renhårigare och mer självrannsakande kaliber.

Det är endast med tanke på två kvarvarande personer i min egen nuvarande församling, som gjorde att jag inte genast fyllde i en blankett om utträde ur svenska kyrkan, när jag kom hem. Eller med tanke på att kollekten skulle tillfalla bl.a. Frälsningsarméns arbete med hemlösa, som fick mig att motstå frestelsen att stoppa ner en knippe kvitton, istället för att dottern fick pilla ner vår kollekt i håven.

Milde himmel mycket skall man då stå ut i dessa moral och etikfria tider.

Jag hade bara en enda bön, medan man läste högt den nya varianten av Fader Vår, ungefär som om man skulle gör om gammal prosa, till nysvenska. Min bön lät inte riktigt som deras bön lät. Min bön lät så här istället:

Gud, gör mig senil nog 
att glömma människor
jag inte gillar,
ge mig lyckan att komma ihåg
de jag älskar och 
låt mig behålla så pass mycket
synförmåga
att jag kan urskilja dem.

********

Min pappas hat till prästjävlar föddes ur ett litet barn och en ynglings hjärta.

Min farfar var handlastare i gruvan, därför att han hade lämnat släktens rikedomar bakom sig av broderskärlek. Farfar svor en ed att ingen av hans söner skulle arbeta i gruvan. Så blev det också. Den äldste, som överlevde kom att jobba som vattenrallare och var med om att bygga de största Lappländska vattenkraftverken, Porjus, Harsprånget, Stornorrfors m.fl. (som jag i skrivande stund inte kommer ihåg). Den andre rymde hemifrån och stack till Kanada, när han inte fick göra sina egna val. Den tredje hade förbindelse mellan obegripliga zoner, eftersom han ägde förmågan att hela människor. Resten av pappas syskon blev världsresenärer och så fanns hon. Hon som dog invärtes den julafton hon slängdes ur sitt äktenskap, ut i kylan, utan packning och förhindrades att träffa sitt enda barn, resterna som var kvar av henne tog Beckombergas experimentlusta hand om: http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/min-gamla-fasters-och-maktens.html

Så när sladdbarnen föddes, som min pappa och hans lillasyster Enid var, hade de andra syskonen redan dragit hemifrån. Farfar gav farmor pengar för att hon skulle uppsöka läkare, eftersom det var något som felades henne. Men de pengarna visade sig att prästen hade lagt rabarber på under förespegling, att farmor inte skulle få någon himmelsk hjälp, att bli frisk om hon inte betalade till prästen istället. Den himmelska hjälpen uteblev givetvis och när farfar uppdagade prästens hembesök medan han själv var i gruvan, var det redan försent.

Farfar blev ensam med sina två yngsta barn, min pappa som var sex år och lilla Enid som bara var två år. Enid dog när hon var femton år och vad prästen lär ha sagt om hennes död förblev aldrig uttalat av min far. Men min farfars hjärta lär ha blivit krossat den dagen han förlorade Enid också.

Pappas enda kommentar om kyrkans män, därför att när han levde, var det män. Det var kort och koncist: "Prästjävlar"...dessemellan hände det att han inordnade sig i svenska traditioner, som kyrkan på den tiden var. För utsatta människor fanns min pappa alltid tillhands och det är ett arv som jag i allra högsta grad har fört vidare.

Pappas gröna gamla Halda fick jobba flitigt i de utsattas tjänst på fritiden, utanför hans myndighetstjänst och politiska uppdrag, inte ens då tog samhället hand om de utsatta, men min pappa tillhörde en av dem, som gjorde allt vad han kunde för dem, utan att ta betalt. Varken han eller min mamma, eller jag har någonsin frågat om någons etnicitet, eller vad de har att erbjuda i penningväg. Men så har vi aldrig heller försökt att framstå som några Guds utvalda, utan enbart som vanliga medmänniskor, som gör så gott vi kan.



Men dylik saker lär väl inte Prästen i Domkyrkan i Göteborg ha någon som helst kännedom om, han har väl fullt upp med att göra sig själv populär. Det är ju såååå trevligt att få applåder och skratt till svar på uttalade otidigheter i Guds mentalt ostädade hus och i helt fel sammanhang.


1 kommentar:

  1. Vad skall man säga mer än att man blir alldeles andlös. Själv har jag lämnat svenska kyrkan för många år sedan.Vi som är lite äldre föddes in i svenska kyrka det kan många unga inte förstå.Anledningen till min skilsmässa från svenska kyrkan var precis den som du nu satt fingret på. Det finns tyvärr alltför många ruttna äpplen i den korgen och din pappa hade helt rätt det finns lite för många sådana inom svenska kyrkan också. det började med Gustav Vasa i Sverige som slog ihjäl alla katoliker och rev alla kloster.

    Jag är precis som dig Gun, icke religionstroende, men precis som du tror jag på att man måste bete sig som en medmänniska.det är väl det som egentligen är det kristna budskapet, att inte döma någon. i vart fall om man skall citera Jesu ord!! Din pappa valde att inte vända andra kinden till och jag tror inte du heller gör det när det gäller ondskans makt. Jag önskar dig julefrid Gun och njut av alla fina julsånger. Dit skall aldrig tillåtas att jordens krig om makt når.Än en gång låt den efterlängtade julefriden komma!/K

    SvaraRadera