Är det inte dags att söka kvalificerad hjälp, när man hackar någons Facebookkonto eller sjukhusjournaler?

Jag är visserligen inte någon utbildad hjärnskrynklare, men jag har jobbat med duktigt dysfunktionella människor hela mitt liv och har en hel del insikter och utbildning om diverse problematik, som människor kan ha.

Allt ifrån behov av att vädra sitt privatliv in i minsta detalj, inför flera hundra sk. "vänner" på FB, till dålig insikt om orsak och verkan.

Men ärligt och uppriktigt har jag kommit till en punkt i livet, där jag faktiskt bävar för människors mentala hälsotillstånd. Det verkar gå ut på att så länge det inte drabbar personen själv, då är allt ok.

Jag kan inte låta bli att undra, vad kommer härnäst. Är det samhällets totala upplösning, eller finns det ännu en chans för mänskligheten. Jag vill så gärna tro det, när jag möter normala människor. Men en del dagar är de verkligen en klar bristvara och då börjar jag tvivla.

Det var en sån´ dag igen och inte blir saken mindre av att den började redan strax efter 07.00 på morgonen, när jag steg ur bilen i morgonmörkret. Sedan har det bara fortsatt. Nu i skrivande stund känner jag mig verkligen schack matt, trots att jag själv försökt att fylla dagen med glada skratt också.

Undra om man borde ha en dylik kalebassodling i pergolan. Dvs. om det nu är kalebass. Jag vet inte. Får ingen ordning på sker och ting.