Egentligen det enda som är oundvikligt självklart. Javisst, så är det. Men det hindrar inte att jag ibland känner mig oerhört tyngd av dödens härjningar. Jag blir helt enkelt trött och in i själen less inför så trista fakta. Igår kom jag till en punkt där jag aldrig befunnit mig tidigare i mitt liv: Vad är meningen med allt detta... Vad är det jag skall lära mig, eftersom det känns som om jag befunnit mig tusen och åter tusen gånger vid denna samma upprepning. Som om jag levt hur många gånger som helst och som i stort sett bara är en ständig upprepning av tidigare liv...
När jag stod där i mörkret på kyrkogården och tände ett gravljus i minnesljusstaken, som är till för oss, som inte kan besöka gravar, kände jag poeten John Keats tankar högst närvarande. Hans sista vilja var att gravstenen inte skulle ha vare sig hans namn eller ha några årtal. På stenen skulle det stå: ”Here lies One whose Name was writ in Water.” Så blev det också, så varför ens en gravsten.
John Keats, som bara blev 25 år gammal, men gjort sig odödlig i framförallt ”Ode to a Nightingale” och ”Ode to a Grecian urn”, liksom många fina citat. Han har förblivit en röst, som ännu gör sig hörd. Är inte det märkligt, att en människas ord kan klinga hur länge som helst. Men det kan även de falska handlingarna göra och det blir så oerhört plågsamma att tänka. Tänk att vi har människor i den svenska regeringen, som slänger anklagande ord som rasism och ändå i sitt eget bagage har rasbiologin, tvångssterilisering och all annan skit, som jag inte ens orkar börja tänka på.
Med dessa tankar vandrade jag in vår gamla, lilla, vackra församlingskyrka. Behövde verkligen den där stilla stunden i den vackra konsert, som kvällen bar fram i sitt sköte. Den vackra sopranens röst i många vackra tänkvärda sånger av Wiehe, Simon & Garfunkel m.fl. Prästen Charlotta som läste W.H. Audens vackra "Stop all the clocks", men dessvärre i en svensk översättning, där ordnyanserna går förlorade. Det fick mig tillslut att känna en sorts frid, men med en enorm trötthet.
Senare på kvällen visades på TV ett program om svarta hål och den alltmer vinnande teorin om att det finns en parallellvärld, där vi lever i ännu en upplaga och gestalt av den vi är i den här världen. Blotta tanken att jag också skulle finnas i en parallellvärld fick mig att åter bli alldeles matt av trötthet.
Jag bara inser, att ju mer jag vet, desto mindre inser jag att jag vet och egentligen vill veta. I och för sig ingen ny tanke hos mig, men en del dagar träffar den förnyade insikten mig med en våldsam slagkraft.
Hej Gun. Klart att man ibland funderar precis dom du gör om livets mening osv. Jag lyssnar just nu på ett andligt radioprogram i min dator. Jag funderar över vilka synder vi ska be förlåtelse för, för att få en plats i himlen. Den synden talar ju alla präster och förkunnare om. Men ingen kan definiera specifikt vilka de synderna är. Man blir bara matt över sådant "bullshit" Ha trots allt en trevlig fortsättning på helgen.
SvaraRaderaMad Max
Jag känner bara tre i min omgivning, som är övertygad om att de kommer att komma till himmelriket. Så jag brukar säga till dem, att det är bättre om de kommer ner till oss andra syndare där det lär bli trångt om saligheten i "värmen".
SvaraRaderaVad de inte tänkt på är, att i Himmelriket, dit skall ju alla komma, som har dödat de "otrogna" och om jag nu har förstått tolkarna rätt: de skall ju också få sin belöning i form av en massa horor.
Jag har lite svårt att ta på mig den där skuldkappan, därför att jag har gjort så gott jag har kunnat. Vad är det för länk till det du lyssnar på?
Hej igen Gun. Jag lyssnar på Finsk radio i datorn. Den spelar endast Finsk musik, och program dygnet runt. Men på söndagarna sänds även en nån sorts gudstjänst. Mest kanske för att de är med och betalar. Muslimerna blir ju lovade en viss mängd "jungfrur" då de utför självmordsbombningar. ( Här har vi tur om vi hittar en idag). Men klart att de har den synen framför sig då de utrustade med en massa sprängmedel runt bröstet trycker på utlösaren. Man kan undra vad de ska med dem till, jag tänker närmast på resultatet av sprängverkan. Kanske de blåa tabletterna hjälper dem på nåt vis ;-) Jag har också kastat av mig skuldkappan. Jag vill inte heller till himlen. Jag har mina kompisar på ett annat håll i värmen.
SvaraRaderaMad Max
Jag använde min alias Mad Max då man kunde kommentera i t,ex NSD och Kuriren. Numera är det bara HB.webben som ger läsarna den möjligheten. Så den följer mig en tid till. Det är nog bara en tidsfråga innan de båda tidningarna slås ihop och blir en ....? Jag vet inte hur den skulle kunna bli. Redaktionerna i Luleå sitter redan nu i knä på varandra. Lokalredaktionerna försvinner väl i den vevan också.
SvaraRaderajaha... det var "jungfrur". Då har jag fått fel uppgifter, men det är väl kanske därför de rövar bort småflickor, de vill kanske säkerställa "vinsten" om något skulle gå fel. Än så länge har vi ju bara haft en enda självmordsbombare i Sverige och han led ju av "för tidig utlösning" tack och lov, så att ingen annan behövde sätta livet till.
SvaraRaderaTidningarna ja, det är en annan sorglig sak och det är ju i den andan vi stadigt går, yttrandefriheten inskränks allt eftersom och journalisterna sitter i knä på politikerna och blir därmed självsanerande.
Finsk radio var väl kanske inte min starkaste sida.
Allt gott!