Google+ Followers

fredag 1 augusti 2014

I kvällningen drabbade mig Fårö och livets frågeställningar, men inte likt Ingmar Bergmans svårmod.


 Vi bestämde oss för att ta färjan över till Fårö en sen eftermiddag, när bilkön till Fårö var minimal. På dagen är bilköerna så långa, att väntetiden och måttsträckorna, som Trafikverket satt upp för att de väntande människorna skall förstå hur länge de måste stå i kö, för att komma med på färjan till Fårö, inte sällan är 1 - 1½ timma lång (så här i värsta semestertider).

Arma människor som måste stå där i gassande obarmhärtig sol och vänta
, brukar jag tänka varje gång vi passerat dem.

Det tar ca 8 minuter med färjan över från Fårösund till Fårö och väl på Fårö valde vi väg på måfå, utan att veta vart vägen ledde. Det visade sig att den passerade kyrkan på Fårö. Vi steg ur bilen vid kyrkans parkering och möttes av en svalka, som lyst med sin frånvaro under de heta sommardagarna. På väg in genom grindarna passerade vi en grav, som fick mig att stanna till:
"Här vilar en som älskade detta livet men inte fick se sin kärlek besvarad".

Vad hände denne Anders du Rietz i hans 31 åriga liv. Livet som han älskade, men vars kärlek inte besvarades.
Madonnan i kyrkfönstret verkade inte heller kunna räta ut alla mina frågor, som snurrade runt i mitt huvud över den unge mannen. En levnadsglad person som älskade livet... Nej, ju mer jag tänkte på det, desto mer illa berörd blev jag, samtidigt som frågeställningen gnagde vidare: "VAD var det som hände honom"...
Efter att ha botaniserat runt i den tämligen avskalade kyrkan, som visade sig vara betydligt större än vid första anblicken, tassade vi i stilla mak ut ur kyrkan och gick en sväng runt den.

Vi passerade då minneslunden där metallfiguren sträckte ut sina ljusarmar och skänkte någon form av frid över dem, som valt bort alternativet att ha en egen gravvård. Jag tänkte åter på Rudolf Steiners ord, som fått en studiekamrat att få någon form av mening i sin döda lilla dotter. RS skrev: "jorden behöver sina döda". Vi ingår i ett större sammanhang, där vi är en alldeles nödvändig länk i helheten och för att säkerställa jordens balans och kretslopp.


Men så adderades också resten av mina tankar, som rörde sig om giftiga utsläpp och om hur jorden skövlas och förstörs. HUR går det ihop och är det inte en länk, som rejält brustit trots allt...


Eller är det så att jorden tänker ägna framtiden åt, precis som människan får göra i många fall, att läka sig från sina skador, som människor har åsamkat. Göra det när människorna åter bara blivit en parentes i jordens långa cykel.


Men det hjälps inte, när vi passerade de små barngravarna, med de små gravstenarna då kände jag åter hur fel allt kändes. Ett barn borde ha hela det långa livet framför sig och slutligen dö av ålderdom. Det har klickat någonstans i jordens helhetsevolution.

Jag vet att någonstans på den här kyrkogården ligger Ingmar Bergman och hans sista hustru Ingrid också begravda, men det kändes inte alls nödvändigt, eller ens meningsfullt att finna den gravstenen.

På väg ut genom grinden stannade jag åter upp för att få någon form av lösning över texten på gravstenen:

"Här vilar en som älskade detta livet men inte fick se sin kärlek besvarad".
Vi åkte vidare och vägen smalnade av och liknade mest understundom en ranglig kostig, där kalkstenens vita stoff yrde runt bilen, genom naturreservatet Digerhuvud, där stora ansamlingar av Raukar finns.

Vi steg ur bilen på en parkering och skuttade runt bland Raukområdet. Det var som att ha hamnat rakt in i ett obegripligt månlandskap. Solen sänkte sig allt längre ner och med handen måttade jag mot horisonten och såg att det nu inte var så många timmar kvar, innan solnedgången skulle vara ett faktum.
Vi körde vidare och kom fram till ett gammalt Gotländskt fiskeläge.

Vi steg ur bilen igen och jag läste på informationstavlan, som fanns vid parkeringen.
Vi bestämde oss för att det fick räcka med, att ha läst informationstavlan och att inte trängas med de övriga turisterna, som hade dragit sig ner mot de gamla byggnaderna.
Väl i bilen igen beslutade vi oss för, att inte åka längre längs naturreservatets kustremsa, som fortsätter ännu längre upp. Vi vek av inåt landet och efter en stund passerade vi en gammal väderkvarn mitt bland de vindpinade tallarna och enbusksnåren och en hel del gamla hus i gotländsk byggmodell och så naturligtvis får och åter får. Det här är fårens ö, Fårö.

Det visade sig att vi åter kom fram till kyrkan på Fårö och när vi gjorde det insåg vi också, att Bergmancenter http://bergmancenter.se/ bara ligger ett stenkast från kyrkan! Äpplet faller sålunda inte långt ifrån trädet. Men nog känns det ironiskt hur liv kan gestalta sig, när man betraktar något på avstånd och har tiden som parameter.

När vi åter närmade oss färjeläget på Fårö var det inte längre samma våldsamma kö, som det hade varit när färjan anlöpte vid vår ankomst och som fått oss, att nästan få hicka vid blotta tanken på en lång väntan, även om det nu inte var fråga om något gassande solsken mitt i den hetaste delen av dagen. Men antagandet att det nog inte skulle vara så lång kö, när vi skulle tillbaka till färjelägret på Fårö visade sig vara helt riktig. Vår väntan blev inte speciellt lång. Färjorna går i skytteltrafik och efter en sväng mot Gotland var det vår tur att köra ombord på samma färja, som vi kommit dit med. Sålunda fick färjan Bodilla av Saltsjöbaden bli ett oprövat kort.

Åter tillbaka till Fårösund stannade vi till vid ICA Bungehallen. Tanken om kaffe med Saffranspannkaka på Fårö hade helt gått i stöpet, därför att inget fanns öppet på Fårö. Allt var stängt för dagen och inte ett kafé eller restaurang öppet så långt ögat nådde. Pubkväll kändes inte som något alternativ och var det enda som fanns att tillgå.

Det fick istället bli det inhemska bageriets leverans till ICA, som fick stilla min undran över hur saffranspannkaka med salmbär smakar. Naturligtvis undrade jag ändå om det verkligen var så det skall smaka, eller fanns det nu någon bättre smakupplevelse som jag skulle gå miste om. Så några dagar senare smakade jag på en dubbelt så dyr och mycket platt sak i caféet vid Lummelundagrottan och kunde bara konstatera, att den från Ica och det inhemska bageriet var en betydligt bättre investering.

Tur att jag skickat hem ett vykort med recept på äkta hemlagad Gotländsk saffranspannkaka och burkar med salmbär har köpts med från lördagsmarknaden i Fårösund.

När vi på kvällen försökte övertala min barndomsvän om, att hon skulle följa med oss på Bio Roy i Fårösund, för att se den prisbelönta filmen "Tusen gånger god natt",
skrattade hon bara och sa, att hon inte varit på bio sedan hon var ung. Då konstaterade vi att det måste ha varit snudd på Ingmar Bergmans internationella genombrott inom filmvärlden med "Det sjunde inseglet".
Titeln på filmen, "Det sjunde inseglet" syftar på ett avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden "Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme." (Uppenbarelseboken 8:1). Referatet hänvisar till "Guds tystnad", som är ett viktigt tema i filmen.

Men eftersom min barndomsvän är av den åsikten, att alla kyrkor borde rivas, insåg vi vid en närmare eftertanke och glada skratt, att det i hennes fall måste ha gällt tiden för frågan om "Det elfte gomseglet" för dagen.

Sålunda ett vanligt hederligt tandläkarbesök, där tandläkarsugen blir det centrala i hela berättelsen innan allt rinner ner i halsen. Det kanske man också borde göra en film om...

3 kommentarer:

  1. det är underbart att följa dina tankar genom orden.du verkar inte ha det lessamt precis

    SvaraRadera
  2. Du undrade om gravstenen på Fårö kyrkogård.
    Anders duRietz var bonde, arvtagare till den stora gården St.Gåsemora på Fårö. Han hade många planer för framtiden men drabbades av cancer och dog bara 30 år gammal, efterlämnande ung hustru och en nyfödd dotter.

    SvaraRadera
  3. Ang. gravstenen var det inte så länge vi hann undra, ibland väver livet mer tåtar åt oss än vi själva till en början förstår eller inser.

    Livets grymhet stod ganska snabbt skrivet i stora bokstäver och träffade oss rakt in i själen. Därför att en dag stod jag själv ute på St Gåsemora på Fårö, denna underbara plats, där min barndomsväns dotter även får ha sina islandshästar fritt springande.

    Konklusion: St Gåsemora på Fårö, men även hennes islandshästverksamhet kommer jag inom kort att skriva om i min blogg. Det är en alldeles för underbar plats för att inte skrivas om.

    SvaraRadera