Google+ Followers

onsdag 7 maj 2014

Vinn en pool gör din gräsmattare grönare. För att inte tala om allt annat som jag måste om jag skall vara rätt.


Gör som Tomas Ravelli eller Paulo Roberto. Inred som Simon Davies, 45 och Tomas Cederlund 45, inredningsdesigners med sina evigt skällande hundar.
 
Men jag vill inte vinna någon pool. Jag vill inte göra gräset grönare. Det enda jag vill med det gröna är inte som andra bara vill ha: gröna gräsmattor, att köra sina gräsklippare på, företrädesvis helgmorgon klockan 06.30. Jag vill bara ha det självvalda gröna alternativet för mig själv. Men det låter sig inte göras därför att fåglarna och grannarnas katter gräver upp alla trampväxter, som jag köpt för dyra pengar. 
 
Jag vill inte ha snusbrunt i mitt hem, som Simon och Tomas och deras skällande dammvippor har. De här dammvipporna som far runt i alla möbler i villan på 180 kvm på fina adressen, det är inte sån´t  jag suktar efter. Jag vill ha det jag själv vill välja. Jag vill inordna mitt hem och min trädgård efter eget huvud, jag är ingen dussinvara utan jag är den jag är.
Jag vill ha ett levande hem både på insida och utsida. Jag vill ha en trädgård i harmoni med naturen, där fåglar och fjärilar kan hämta vatten ur sina små vattenhål. Lägga sina fjärilslarver där det behagar dem. Även om de käkar upp mina odlingar och det bli fel ibland och en fjäril kläcks mitt i vintern bakom någon tavla, eller det helt plötsligt hänger en puppa bland takkasetterna i sovrumstaket. 
 
Jag är glad över om jag kan få till den där plastdammen i marken nedanför blomsterkullen, som inte heller blir som jag vill ha den. Jag vill bara få ett galler över plastdammen så varken barn eller smådjur drunknar i den. Jag vill inte ha någon fontän som skall plaska vatten, utan jag vill att det skall bli den där platsen där grodorna gillar som tillhåll.

Grodorna som fn. finns här mellan varven, men som blir hemvilla när det blir snustorrt. Den här plastdammen köpte Herr H för nitton evighet sedan och jag vill verkligen inte, att det skall synas att det är just en plastdamm. Jag tänker mig hur de krypväxter som finns där skall täcka över den praktiska sanningen: plastdammen.

Hittills har plastdammen enbart stått i carporten på högkant. Där det också står ett pingisbord som ingen av sönerna vill ta reda på och ingen annan verkar heller på det alerta med, att gratis å franco få ett pingisbord med fullmått. Det är stort och tungt som ett as och börjar smått tära på min tålamodsnerv.

Jag behöver inte bo som Tomas Ravelli eller Paolo Roberto. Jag är glad om de gamla förhöjda odlingslådorna kunde få bli utbytta mot fungerande i betongblock. Det var visserligen roligt med de där i trä och de har under många år fyllt sin funktion under många år. Det var jag och Herr H som en sommaren snickrade ihop både långodlingslådorna och jag målade dem med äggtemperafärg i homoflaggans färger. (Men då var homoflaggan ännu inte påtänkt). Det här med de långa odlingslådorna i trä fick ju en del av grannarna, att inte få någon ro alls. Vad var det nu dårarna höll på med igen. Så när så han som då brukade lunka runt på kvarteret och var informativ frågade, satte jag mig ner på huk och plirade mot honom och sa:
 
- Du förstår jag gillar ju att simma och jag tänkte fylla de här med vatten och ta ett välbehövligt morgonsim. I den här lådan skall det bli 29 grader på vattnet och i den andra skall det bli 32 gradigt vatten.
 
- Men, protesterade han, de är ju av trä, hur skall de hålla vatten?
 
- Vi klär ju dem med plast på insidan som du ser, så det blir vattentätt, svarade jag och kände hur de svarta vingarna växte ut på min rygg samtidigt som jag fick för mig att små horn växte fram i pannan. För egentligen var han ju en hygglig man till skillnad från kvarterets TT-sambandscentral.
 
Den nya murad i lättbetongblock hade vi dessutom osmaken, att bli lurad till att måla i en vit färg som skulle hålla. Men både ock visade sig vara en amsaga. Muren har slagit sig och den är vansinnigt frostsprängd. Den fina medelhavsvita färgen är i flagor. Själv står jag och oroas över om hela murverket kommer att komma nervältande över småbarnen, som brukar stå och hänga krokig arm över jordgubbar och grönsaker. 
 
Så nu gäller det att tänka skarpt och snabbt!
 
Jag är glad över om allt fixar sig någorlunda hysat denna sommar med den havererade odlingslådan, målarateljen, soffbygget på altan, underhållet av fönster och kampen mot alger. För att inte tala om taknocksbrädorna, som Herr H inte kunde hålla fingrarna istyr ifrån och var tvungen att peta in en skruvmejsel för att se om det var rötet. Det VAR rötet, men det behövde man sannerligen inte köra in en skruvmejsel för att veta. Det kunde man se med blotta ögat. Nu ser man istället hur någon klåfingrig typ varit och manat fram det fula, som blev ännu fulare och ännu mer akut, eftersom det nu är hål rakt in i hela härligheten.
 
Lite provodlingar från första året med de upphöjda träodlingslådorna: Mariatistel och sparrislist och längre bort
 

hade ricinen växt sig höga trots att det nu var inne i september och den första frosten hade nupit de mer känsliga växterna. Året därpå så odlades det enbart grönsaker och det har det gjort sedan dess, medan det i den andra upphöjda odlingslådan samplanerades ekologiska hallonbuskar, blåbär, smultron, jordgubbar och fänkål.
 
Budet om en kommande sommar får mig i vissa stunder, att längta tillbaka till vintern, när man inte kan göra allt det här som måste göras. Frustrationerna inom mig växer. Därför att jag har inte längre någon kropp som kan göra allt det där som behöver göras och som jag vill göra.

Så vinna en pool eller få gräset grönare, eller bo som Tomas Ravelli, eller Paolo Roberto, eller de kivande riksfjollorna, dET hägrar inte alls för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar