Google+ Followers

onsdag 21 maj 2014

Tidsoptimistens schema har slagit slint.

Rejält dessutom.

Jag tycker inte ens att jag hinner tänka tanken ut förrän jag bara kan konstatera, att alla storslagna planer jag hade för dagen, de kan jag bara glömma!

Jag befinner mig rejält på efterkälken i allt jag hade tänkt ut, att jag skulle ha gjort och hunnit med.

Igår gick större delen av eftermiddagen och kvällen åt, att faktiskt ligga helt utslagen till sängs. Inte direkt det som ingick i mina planer, men säger kroppen NEJ, så säger den nej och det är liksom ingen idé, att en försöka sätta upp sitt obstinata jag emot den.
Mina viljor har inget att hämta på den fronten, när kroppen har fått nog.

Å andra sidan alla andras stora och världsförändrande planer verkar inte heller ha så mycket med verkligheten att göra. Så jag är väl antagligen i gott sällskap.

Jag pratade för en stund sedan med Larsson i Thailand via Skype, han å sin sida led av den andra varianten, sysslolösheten. Det är väl måhända så att den mänskliga naturen aldrig helt och fullt är i det läget, som är idealläget.

Men dagar som de som varit bara de sista veckorna kan jag känna, att jag ändå trots allt tjorv runtomkring mig och de ideliga möten med återvändsgränder i form av byråkrati, som är riktiga bromsklossar för att kunna föra ett någorlunda normalt liv, det är trots allt småpotatis av vad en människa kan drabbas av.

Det gör att jag hamnar i rätt läge igen och inser vad som är det viktiga här i livet. Siktet kalibrerar sig självt.

Idag följde jag med Herr H för återbesök, halvårskontrollen av cancern han både är opererad och strålad för. Beskedet av att DEN anarkisten inte verkar ha dykt upp igen i hans sargade kropp, gör att jag nu mentalt kan pusta ut till det är dags för nästa koll i november igen.

Alltid något att glädjas åt, även om det nu sitter en väninna som inte har sett utsidan av huset på två månader, därför att hennes anarkist som härjar i hennes kropp behagat ha intagit hjärnan också, det räckte tydligen inte med enbart hennes lungorna.

Ibland får jag en stark känsla av att jag lever i en mellanvärld till den här världen, som låter så mycket och är kapabel till att göra så mycket ont med varandra. Det är ingen ny känsla av overklighet jag bär på, jag har i mångt och mycket burit på den känslan ända sedan jag var mycket liten. Det är som om jag inte riktigt tillhör den här världens alla djävulska påhitt och nycker. Det är för mycket ondska och egoism i världen för att jag skall känna mig riktigt hemma i den totalt sett.


Den här smutsiga valdebatten som pågår och människorna som står och bär sig illa åt i valets spår, helt plötsligt så känner jag enbart en stor trötthet inför dessa människor. Det är mycket ömkan för alla dessa utsatta människor och i Göteborg pågår debatten kring tiggarna, men jag kan slå vad om att de som skriker högst om att man skall hjälpa aldrig själva har inbjudit någon utsatt under det egna taket. Det är på något sätt alltid någon annans problem, någon annan som skall fixa till det. Deras egna initiativkraft verkar inte räcka längre än deras egna näsor räcker, där tar deras solidaritet och rättvisemärke slut.

Många människor bär sig åt som om de tror att livet är oändligt.

Men sådan tid finns inte. Inte för någon av oss.
 

Det kanske är därför jag så ofta känner mig, som om jag var nästan tre år och någon har satt på mig skorna på fel fot. Vad blir det av en lång fotvandring genom livet med skorna på fel fot?






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar