Google+ Followers

lördag 24 maj 2014

Idag när det här publiceras, torde det vara nästan på pricken i klockväg, exakt 25 år sedan, jag fick helt mitt liv fullständigt sönderslaget och inte löste min fallskärm ut,

snarare var det så, att jag skulle få erfara hur illa ställt det är i det godtyckliga myndighets-Sverige. Det är bara om du missköter ditt jobb, som du blir befordrad med än bättre tjänst och fallskärmar, som utlöses av omåttliga storlekar.

Som arbetsskadad slängs man på soptippen och får en evig kamp mot hela rättssystemet och axelryckarnas skara sväller över alla gränser. Samtidigt som det framstår som kristallklart hur arbetsskadelagstiftningen är en av vår tids värsta konstruktioner, eftersom det inte finns en enda stavelse om följs av den. Bara det där att man skall ha rätt till samma lön, som man skulle ha haft förutan skadan, det är en direkt spottloska i ansiktet på alla som är arbetsskadade.


Jag har gjort en märklig resa, från att fullt och fast trott på systemet, har jag insett hur illa ställt det är med systemet och rättssäkerheten. Det i sig har fött ett politiker- och myndighetsförakt, eftersom jag insett hur lite de känner till om den verklighet som de själva har skapat. Det märkliga är, att de är helt oförstående hur mycket man än förklarar och visar på konkreta papper. Tilltron sätts till systemfelet istället till gällande fakta. Det gäller allt, stort som smått.

Kanske är det därför inte en tillfällighet, att just jag föddes i Malmberget. Kanske var det menat, att jag på något förunderligt sätt skulle se hur staten kunde föröda både människors liv och en helt ort.

Ibland har jag funderat om jag skulle sätta allt på pränt, det som hände mig för 25 år sedan och som antagligen startade upp redan vid tiden för Appojauremorden. Men vem skulle orka läsa den långa resan som det har varit och till vilken nytta skulle det ske. Det här är något som har drabbat min egen familj mest och inte minst min dotter, som då var 2 ½ år gammal.
Min lilla dotter utanför Järnvägsgatan 25 B i Malmberget. De skulle ha en cirkusdag på dagis och alla skulle helst vara utklädda när de anlände till dagis. Det var ingen av barnen som kände igen henne, inte "fröknarna" heller, inte ens Birger. Så lite vi visste den här glädjefyllda dagen, om vad som skulle vänta oss...
Det är märkligt hur kristallklara en del minnen är. Jag minns den här morgonen glasklart och varför har jag undrat, med tanke på att jag inte förrän efter en omgång hypnos bara för några år sedan, kunde minnas ögonblicken innan medvetslösheten slöt mig in i mörkret.

Jag valde att ta sikte på något helt annat, som skäl för hypnosen, men jag hade anat mig till helt rätta saker: att det skulle gå att minnas, även vad som egentligen hände mig den här dagen på tingsrätten, utan att jag riskerade att jag skulle få falska minnen inplanterade.

Men utan min vän Bi hade jag aldrig nått den här punkten med hypnos, han var den ende som med sitt yrkeskunnande förstod vilket oförlöst trauma jag bar på. Hur ensam jag hade lämnats i alla händelser. Vi två hade många diskussioner och jag bävade för att få felaktiga minnen inplanterade genom hypnos, vilket jag visste var helt möjligt att få. Men så vågade jag språnget och fann en godtagbar infallsvinkel till grundproblemet: det som hände mig på tingsrätten den 24 maj 1989 på förmiddagen.

Det som blir än märkligare är att i de händelser, som jag själv var involverad i skulle en annan falsk huvudperson träda fram genom den form av hypnos som jag visste var fullt möjlig: att inplantera felaktiga minnen. Han, Sture Bergwall, var mottaglig och villig att t.o.m. ta på sig skulden för dubbelmordet i Appojaure och skulle därmed överskrida och tangera alla former av gärningsmannaprofil. Han skulle slutligen ha kommit att pinka in hela floran på en enda gång, ett unikum som inte föranledde några funderingar om det verkligen kunde vara möjligt, att han var möjlig gärningsman.

Statens tjänstemän tillverkade i samförstånd massmördaren tillika mytomanen Thomas Quick och den cirkusen fortgår fortfarande, nu i form av en liten sluten cirkel där förre JK Göran Lambertz är en av "klubbmedlemmarna". Trots att de verkliga gärningsmännen gått fria fortsätter de att hävda Sture Bergwalls skuld.


Än märkligare är det, att så väldigt lång tid efter allt det som hände mig den här majförmiddagen på tingsrätten, var allt ett enda kaos och töcken, där jag har svårt för att redogöra hur jag överhuvudtaget kunde ta mig vidare i livet.

Självklart vet jag så här i efterhand, att jag fick betala ett högt pris för att driva vår lilla familj vidare så obemärkt som möjligt över vad som hade hänt mig och som spillde över på mina tre barn. Sannolikt slutade det inte ens där. Sådana sammanträffanden som skedde kring oss är bara inte möjliga, att hitta några andra rationella förklaringar till.

Men jag vet hur jag genomfors av en oändligt känsla av lycka den här morgonen, de sista timmarna jag skulle äga en hel kropp. Åsynen av min lilla dotter som befann sig bakom fönsterrutan till Alpens dagis i Malmberget, med en av fröknarna vid sin sida. Jag minns min dotters lilla glada ansikte, hur vi vinkade och slängde slängpussar till varandra som vanligt. Jag minns hur jag kände hur lyckligt lottad jag var, jag hade tre underbara barn och ett bra liv.

Jag t.o.m. minns vilken gammal tape jag lyssnade på, medan jag körde bilen ner till mitt jobb på tingsrätten i Gällivare. Minns t.o.m vilken låt jag upplevde, som väldigt stark denna morgon. Det var en vacker morgon och luften var klar. På något sätt förstärktes hela den här morgonen av musiken som klingade ur min radiobandspelare i bilen:

På tingsrätten skulle vi ha "fint" besök av dåvarande justitieministern Laila Freivalds, som skulle anlända till tingsrätten kring lunchtid och jag vet att jag visste att det skulle bli en dag fylld av våldsam arbetsbelastning, som det hade varit för mig under alltför många år.

I höstas när jag satt bredvid en gammal elev på en begravning, där vi närvarade därför att den döda var en av mina älskade gamla elever, så undrade han när allt detta hände mig.

- 24 maj 1989, svarade jag.


Han tittade en långt stund på mig och sa sedan:

- Det är inte någon slump att våra vägar korsats, vi, dina elever är ju födda det året, 1989.

Hon den vackra sprudlande lilla människan, som nu låg i kistan den här höstdagen föddes den 22 maj 1989.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar