När jag är mest nedtryckt, gifver Gud mig nytt mod, skrev en gammal kyrkoherde. Den trösten har jag aldrig haft.

Vad som än hänt mig i livet, har jag i slutändan alltid stått där mol allena. Men någonstans har jag dock alltid haft en förhoppning om, att jag på något sätt skall vara i nåd av något, som är större än jag själv. Dvs. jag har en barnslig förhoppning om att jag aldrig skall tappa tilltron på livet självt.

Det här är sista inlägget i det som startade med min blogg 5 mars om utsatthet och våld, där jag skall knyta ihop säcken. Där ser man vad ett valår kan föra med sig. Här i min blogg är det en vy ur fotfolkets värld som glimmar fram, inte en partiledares värld, som var upphovet till min egen inventering.

Hot av allvarligare och mindre allvarligare slag har naturligtvis varit en del av mitt yrkesverksamma liv. Det är något som man dessvärre inte kan utesluta inom de yrkesgenren som varit min lott. De gånger hoten tagit sikte på mina egna barn har varit rent ut sagt vidriga. Det har hänt både när jag jobbade vid tingsrätten,  http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/08/mytomanen-thomas-quick-och-det-svenska.html
men också på kriminalvårdsanstalten Sagsjön. I de fallen gäller det att hålla ordning på de egna hjärncellerna.

Det som är svårt i det här fallet är, att det finns händelser i mitt liv, som gjort det klart för mig, att det sällan och aldrig finns något skydd att förvänta sig från samhällets sida. I de flesta fall blir det därför enbart förödande att förledas tro, att det finns en hjälp inom samhällets ramar. Jag själv har aldrig haft den tilltron och den kommer jag aldrig heller att ha, därför att det finns inget att tro på i de allra flesta fall.

Därför att inte ens de som har ett mentalt handikapp, dvs. har en mycket låg IQ nivå, eller rent av är ett barn, eller på annat sätt är i utsatt läge och blir utsatt för brottsliga handlingar, eller där det egentligen finns reglerat ett skydd, kan känna någon form av trygghet. Den vanliga människan är dessvärre mycket utsatt i utsatta lägen, därför att det skydd som det talas om existerar inte i verkligheten, utan "enbart på papper".

Jag hade kunnat brodera ut texten rejält här, eftersom jag vid en tillbakablick insett hur mycket som egentligen funnits av oönskade slag. Klart är i vart fall att brott slutat att utredas. Trafikbrott och förmögenhetsbrott har polismyndigheten helt överlåtit till försäkringsbolagen att reglera. 

Försäkringsbolagen har övertagit rättssystemets skyldigheter. Då behöver man inte heller vara rocket science för att förstå hur snett det i sin tur blir, när människor som inte har den kompetensen, eller ens har de rätta befogenheterna är de som skall bedöma och handlägga.

Brott där även fängelse finns med som påföljd har också slutat att hanteras av polis och åklagare. Det finns mao en dold och synnerligen otäck agenda i statsapparatens system, som har utkristalliserat sig, speciellt de sista decennierna.

Inskränkningarna om vem som kan få sin sak prövad i domstol har också förminskats till ett minimum, dvs. alla människors lika värde inför lagen har upphävts. Dessvärre är det så att brottslingar åker i gräddfil, där staten genast ikläder sig advokatkostnaderna helt och hållet. Det förhållandet finns inte till vanliga människor, som drabbats av något.

God advokatsed är ett begrepp, som kan betyda precis vad som helst. Det tycks inte finnas några inskränkningar alls på en advokats, eller jurists ageranden längre. I dagsläget kan man som jurist t.o.m. ringa och hota vittnen inför en förhandling om vad som kommer att möta dem i domstolen, om de inte genast ändrar uppfattning. Det som normalmänniskan tolkar, som övergrepp i rättssak lyder numera under god advokatsed!

Samtidigt insåg jag redan under min tingsrättstid, att det fanns ett stort problem med de välsaltade advokatkostnaderna. Ibland hände det att jag för ro skull räknade ut hur mycket tid det egentligen var fråga om som det påstods hade lagts ner i vissa mål. T.o.m. Albert Einstein skulle bli förvånad över vilka yviga svängar tiden kunde ta sig!

Mitt möte med polismyndigheterna är inte av det mest glädjeskuttande slaget och i de få fall, när det har fungerat, då är det istället åklagarmyndigheten - och där kan man även räkna in både utvecklingscentrum och riksåklagaren - som intagit positionen som rättshaverister istället. Men oftast är det samtliga som fallerat rejält! Sålunda går det på ett ut med rättssamhället. Inkompetensen är utbredd och man får ibland en känsla av att den är fullkomlig.

Inte är det så mycket bättre ställt i de olika tillsynsmyndigheternas ansvarsområden. Det är t.o.m. fullt acceptabelt att ta livet av en patient, eller driva dem mot en säker död pga. felaktig hantering.

Nu skall jag knyta samman det som finns i den egna säcken och det blir ett hopkok och resten av mindre slag, lämnar jag därhän.

Jag och dottern råkade för några år sedan för en synnerligen labil person, som med största sannolikhet var drogare av beteendet att döma. Trots att polishjälp påkallades akut genom 112 därför att läget var livshotande under ansenlig tid (dessutom), dök det inte upp någon polisbil. En timma efteråt ringde polisen och undrade hur det hade gått och att de hade inte sett till bilen de färdades i....

Händelserna kring det hela och efterföljande polisutredning som kom till stånd, gick ju inte heller av för hackor. Snacka om att det än en gång var Kalle 5 år med skorna på fel fot, som skötte polisutredningen.

Förstår man som utredare inte att något är allvarligt snett med uppgifterna från den andra personen, då är det inte mycket bevänt med förståndet. En person som hoppat ut ur sin bil mitt vid ett trafikljus med massor av bilar i kö i samtliga fyra filer. Han slog allt vad han bara förmådde överallt på bilen och försökte, t.o.m. att slå in rutorna, därför att centraldörrlåset i bilen hanns slås igen av dottern och sålunda förhindrade honom, att slita upp min bildörr i ett tillstånd av fullständigt raseri.

Men "Einsteins bror" med kvalificerad polistitel, som var utredare hos polisen, han hade satt fokus på, att jag hade enligt bärsärkens uppgifter kört över hans fot! "Einsteins brorsa" kunde inte ens fråga sig vad personen ifråga hade gjort ute i en fyrfilig väg vid ett trafikljus mitt bland alla bilarna, som stod och väntade på grönt ljus! Var bärsärken kanske ute på kvällspromenad och blev av den anledningen påkörd på sin fot av min bil. Man kan undra vilken polisskola han gått och lärt sig hur man utreder brott.

"Einsteins brorsa" funderade inte heller varför 112 var larmat, sedan bärsärken försökt preja oss av vägen, efter att han helt uppenbart varit i stånd att försöka slå ihjäl mig! För det var väl knappast bilmassage som han utövade, när han slog våldsamt på min bil vid korsningen, sedan han inte lyckats slita upp min bildörr i fullt raseri. Anledningen till hans raseri, när han kom utfarande som skjuten ur en kanonkula ur sin bil och skrek var att vi tittade på honom, när min bil kom att hamna bredvid hans bil i en annan fil, eftersom han hade haft en något udda körstil dessförinnan. Där han vid ett flertal tillfällen kört och bromsat, stannat, kört och bromsat, stannat, allt ämnat för att jag skulle köra in i hans bil, eller det var han som bestämde hur trafiken skulle flyta, eller inte flyta. En galnings verk helt enkelt!

Jag och dottern var av den anledningen glad över att polisutredningen och de begångna brotten aldrig ledde till en rättegång. Då hade vi fått riskera att framleva våra liv med att ständigt se oss över axeln, vilket klientel det här rörde sig om betvivlade varken hon eller jag en enda sekund. Det var nog med att ta sig genom dagarna som följde efter händelsen.

Vår bil blev stulen och då man äntligen fann den två dagar innan försäkringsbolaget hade gått in och ersatt ny bil, fanns flera personer i bilen, som polisen hade sprungit ikapp, sedan de tagit till schappen då polisbilen dök upp bredvid vår stulna bil. Men då avskrev åklagaren målet istället, eftersom han ansåg att det inte gick att styrka brott, fastän de hade suttit i vår bil när polisen körde upp jämsides med bilen. De hade också sprungit sin väg, men blivit ikappsprungen och infångad av polisen. Det kunde inte råda några som helst tvivel om att de hade samröre med bilen. Eller gick åklagaren på teorin att vår bil hade rymt hemifrån och nu hade hyst bara några förbipasserande.

Bilen kördes bra många gånger till verkstad, men det vete gudarna vad de hade gjort med bilen, de hade väl hällt i disel i den eller något annat. Det var bara att köpa ny bil, de kunde inte reparera den på verkstan. Försäkringsbolaget ersatte inget, eftersom bilen var återfunnen!

Lägenhetsinbrottet vi hade, där kunde grannfrun lämna ett mycket gott signalement på de som kommit ut från vår lägenhet, eftersom de hade kommit ut från vår lägenhet när hon kommit nedför trappan. Det var mycket graverande utseenden och hade polisen frågat narkotikaspan, hade personerna ifråga blivit lättidentifierade. Eftersom hela lägenheten lämnats upp och ner fanns säkert också gott om fingeravtryck. Polisutredningen lades ner innan vi ens hade rapporterat vad som hade stulits.

Ja, jag slutar här. Orkar inte gräva runt i dyngan längre. Det är mer skada än nytta, att ägna sig åt sådant som bara lägger sordin på tillvaron. Man får glädja sig åt det lilla ibland.