Google+ Followers

lördag 4 januari 2014

forts. resdag 6 september. Vandringen från Riomaggiore via Via dell´ Amore till Manarola längs Cinque Terre.


Utsikten när man vandrar mellan byarna Riomaggiore till Manarola är det sannerligen inget fel på. Men jag kunde inte låta bli att undra hur djup vissa grottor var.

Bi hade berättat för mig, att vandringen mellan Riomaggiore och Manarola, det skulle t.o.m. mitt tämligen nyopererade knä klara av, eftersom det var en promenad, som inte var svårare att ta sig fram på än som vilken trottoar som helst. Han hade helt rätt. Men p.g.a. hettan var det inte överhuvudtaget tänkbart, att ta sig längs de vindlande stigarna från Manarola och fram till Monterosse al Mare. Jag närde dock en önskan om att vi skulle kunna färdas sjövägen och inte behöva retirera med lokaltåget mellan byarna.


Här startar "trottoarvandringen" från Riomaggiore till Manarola.
Jag blir inte lite förundrad över att finna en sko fastkilad mitt bland klipporna, som stupar rakt ner i havet. Här har jag försökt att zooma in den för att den skall synas, men fallhöjden är rätt rekorderlig. Jag kan nog aldrig sluta att förundras över en del människors önskan att tänja på de yttersta gränserna.

"Promenadvägen/vandringsleden" mellan Riomaggiore och Manarola bjuder på många olika skepnader, ibland är vägen bredare ibland smalnar den av betänkligt. Den här helt i armarna på naturen.

Rätt vad det är försvinner trappor upp, antagligen till husen, som klänger sig fast längs bergsväggen och finns bland alla terrassodlingar. Det är något för den äventyrlige att utforska. Mitt tämligen nyopererade knä fick mig dock, att övervinna min nyfikenhet.

Här bar det iväg ner mot motsatta hållet för en liten äventyrlig fisketur.

Det var nog sannolikt via dessa trappor, som de hade tagit sig ner dit på något underligt sätt, som det inte gick att bedöma uppifrån. Varningsskyltarna har nog inte kommit dit helt i onödan.

Gå på vandring det är att gå sig själv tillmötes på något underligt sätt, som jag inte riktigt kan förklara.

Ännu en variant som vi skulle passera på vandringsleden.

När vi kom in i tunneln, som sprängts för att kunna passera vidare, funderade jag över alla dessa kärleksbetygelser, som hela vandringsvägen var nedlusade av. Hur många av alla dessa kärlekar bestod ännu, eller skulle bestå tidens tand. Han som skrev "I love you Brooks" i stora röda bokstäver rakt över väggdekorationen som låg under, hade han nu mån tro ändrat sig?

Traditionen att befästa sin kärlek genom att skriva sina namn på ett hänglås, den traditionen saknas sannerligen inte på via dell´Amore. Här sitter någon och fundera hur det var med den saken.

Även om det inte är någon äventyrlig led, där man inte vet om man skall forcera genom ogenomtränglig terräng, är denna vandringsled fullt njutbar och man vet aldrig vad som väntar runt nästa krök. Jag skall inte förta den upplevelsen för de som ämnar gå den här vandringsleden.

Alla inmurade kärleksnamn, som finns att uppleva längs vandringsleden, här "Eros", har blivit nedklottrade. Lite trist kan jag tycka.

Kristi törnekrona upptäckte jag helt plötsligt och mindes den enorma växt som jag själv hade haft. Den fann sin storhet redan när jag jobbade på tingsrätten. Men min var vit. Den blommade inte under tiden jag var tjänstledig, när min dotter föddes, det spelade ingen roll hur de hade försökt att ta hand om den. Men när jag kom åter började den blomma igen. Den blev ett helt träd tillslut och klarade inte flytten från innerstan i centrala Göteborg till vårt hus.

Så enkelt och så fulländat.

En försmak om att vi nu var framme vid Manarola, det var när tågspåret dök upp i blickfånget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar