Google+ Followers

lördag 4 januari 2014

forts. resdag 6 september. Manarola och vidare till Varnazza längs Cinque Terre.

Det var rätt skönt att komma in i skuggan inne bland Manarolas slingrande, trånga och trivsamma gränder. Vi passad på att njuta god mat och varsitt glas vin till maten. Båtresa och promenad i gassande sol, sa mig att jag nog skulle se ut som en nykokt kräfta, med tanke på hur Herr H såg ut, när jag granskade honom ingående tvärs över restaurangbordet. Sommarsolen i Sverige hade inte varit till någon större nytta....

Vi tog oss ner till "hamnen" och insåg, att de i båthamnen i Portovenere på intet sätt hade överdrivit "hamnförhållandena" i byarna.

Det var här båten skulle lägga till!

Kön till båten syns i bakgrunden bland klipporna. Man fick parera, när man skulle stiga på. När landgången var högt över hårfästet var det inte länge, men precis när vågen, båten och landgången sjönk, så att det bildades en djup sänka... DÅ var det dags att kasta sig ombord. Påstigningen på båten tog sålunda en liten stund. Jag tror jag aldrig någonsin tidigare uppskattat ett stadig hand och hjälp för att ta mig om bord, så mycket som den gången.

Damen i förgrunden, hon hade suttit på klipphällen helt omedveten om att vågorna i vilken sekund som helst, kunde göra klipporna till hav. Blöt var väl ungefär bara förnamnet. När hon gick kunde man se att de blöta trosorna hängde betänkligt där bak. Hon kunde nog vara glad över att inte vågen hade fört henne ut bland klipporna och de våldsamma vågorna.

Båten lämnade Manarola och gick vidare mot Varnazza, eftersom man inte kunde gå iland i Corniglia. Där var förutsättningarna att gå iland ungefär plus minus noll.

Varnazzas badstrand. Ungarna i Varnazza utnyttjade det hela genom att hoppa i och bli uppslängda av de stora vågorna!

Den väldigt gamla kyrkan i Varnazza ligger precis på väg att möta havet. Men det är nog ortsbefolkningen sedan väldigt många hundra år tillbaka vana vid. Jag kan inte låta bli att förundras över platser, som människan har varit kapabla att bygga på. Helt obegripligt helt enkelt hur de har kunnat göra det överhuvudtaget.

Gatubild i Varnazza. Turistbyrån bjöd på några mycket tänkbara ord, som bitit sig fast inom mig. På en affisch marknadsfördes världsarvet, dit Cinque Terre tillhör, med ett citat av den mördade amerikanske politikern Robert Kennedy. Jag har skrivit om det i en tidigare blogg: http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/tankvart-jag-last-och-behallit-i-mina.html

Vatten använder vi Sverige ungefär som om det är något outsinligt, trots att miljöförstöringen i Sverige är enorm. En dylik skylt väcker i vart fall hos mig sorgsna tankar över vilket arv det är vi lämnar över till kommande generationer.

En tämligen normal gatubild i Varnazza, som bjuder på överraskningar av inte helt vanliga slag. Man kan inte låta bli att bli annat än förälskad i denna by och hela Cinque Terre.

En av alla dessa vindlande och trånga gränder som dessa bergsbyar bjuder på, inte bara här längs Cinque Terre utan är det normala i gamla bybebyggelse ute i Europa. Det är väl därför jag aldrig haft någon större längtan till att botanisera utanför Europa. Det finns så oändligt mycket jag ännu inte har sett i Europa, som står på min önskelista över resmål.

Restauranger i Varnazza... Jag antar att de inte är döraka precis, när de kommer ut från krogen/restaurangen, i annat fall lär de inte ha något problem med vare sig trångboddhet, eller arbetstillfällen. Det torde i så fall vara självsanerande.


Jag avslutar dagens blogginlägg med med Björn Afzelius, som hade en del av sitt hjärta och ett andra hem i en by i Ligurien. Här skrev han många av sina sånger, inte så svårt att förstå, att det inspirerat honom. Nästa blogginlägg på genomresan befinner jag mig fortfarande under resdag fem men flyttar fokus till genomresans nya mål: Monterosso al Mare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar