forts. resdag 18 september från Bologna till Verona

De stjälande skatorna vid frukostbuffén hade utbytts till kyssgurkor. Vete gudarna vilken det är att fördra så där till frukost. Fem nätter på Hotel Tre Vecchi i Bologna 519 Euro. 

Tåg från Bologna till Verona 2 personer kostade 12,60 Euro. Vi åkte på panoramanivå från Bologna, inte alls så tokigt, trots trapporna. Det är lugnare resenärer där uppe och sällan mycket folk. Men vi passade också på att lösa tågbiljett från Verona till Bergmo, eftersom vi visste att det skulle innebära tågbyte och att vi ville ta vara på dagen trots tågresa.

Tåg från Verona - Brescia 1 person 6 Euro och från Brescia till Bergamo 1 person 3,60 Euro.

I Verona hade någon graffitiohyra tyckt sig bättrat på statyn. Det var väldigt rörigt på tågstationen med bussar etc. i Verona. Gatuskyltar nästintill obefintliga eller läsabara, som tur är Verona en lätt stad att hitta runt i.

Enkelrum för 0 personer bokat enligt receptionen! Jag stod på mig och talade om att rummet etc. var betalt hemifrån Sverige långt i förväg dessutom! Trots att jag visade utskrift från min dator över bokningen, så verkade inte synapserna i hjärnan hitta rätt...

 Dock skulle det visa sig vid en första vandring i Alta Citta, dvs. gamla delen av Verona, att det fanns massor av hotell i Verona, dock inte på hotels.com och booking.com. Idag är det stor skillnad på alla hotellboknings sidor över utbudet i Verona, även på dessa två hotellbokningssidor. Det var väl kanske tillfällig hotelltorka det här året. Det var i vart fall ett bottennapp vad gäller receptionpersonalen. Men det visade sig skulle bli ännu värre! De var lika ointresserad receptionspersonal som i Bologna, där de inte ens sa adjö när vi checkade ut, eller återvände till hotellet för dagen och hämtade upp nyckel. Något som aldrig hänt oss tidigare på något hotell, någonstans!

Vi började turistdagen med en trevlig lunch och vandrade över torget till Arena, dvs. Veronas romerska amfiteater från år 30 e.Kr, som är den största i världen efter Colosseum i Rom och amfiteatern i Santa Maria Capua, nära Neapel. Interiören är i stort sett intakt och rymde nästan alla invånare i det romerska Verona och besökare från hela Veneto för att se gladiatorspel. Sedan dess har arenan varit plats för avrättningar, marknader, tjurfäktningar och diverse opera/musikföreställningar.

Nej, det är inga kvarglömda romerska soldater, utan de ville ha betalt om man fotograferade dem. Jag körde "gratis-är-gott-varianten" förslagen som jag är...

Insidan av arenan, med rest av den övre delen av muren på ena sidan.

Man höll på att förbereda och testa ljud inför kvällens evenemang.

Stenarna i de underjordiska gångarna, som ledde fram till öppningarna i arenan var verkligen imponerande, trots att jag stod med armarna utsträckta för att försöka mäta tjockleken, räckte inte mina armar till tillnärmelsevis.

Om väggar kunde tala.....

De här väggarna talar desto mer. Vi har nu kommit till det hus där den berömda balkongen finns i kärleksdramat "Romeo och Julia", eller Giulietta som nu Julia heter på italienska.

Den tragiska historien och Romeo och Julia, två unga älskande från rivaliserande familjer skrevs av Luigi da Porto från Vicenza på 1520-talet. Alternativet till den uppgiften och som jag själv håller ett riktigt starkt kort på, den har jag skrivit om i en tidigare blogg: http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/statyer-som-man-far-berora-och-statyer.html

Romeo och Julia har inspirerat många filmer och baletter och andra dramer bl.a. Shakerspeares drama. Men även biltillverkaren Alfa Romeo, alla sorters kärlekar finns onekligen, såväl till bilplåt, pengar, eller andra attribut. http://sv.wikipedia.org/wiki/Romeo_och_Julia 

Romeo sägs ha klättrat upp på Julias balkong på Casa di Giulietta på Via Cappello nr 27.
Det här är ett välbesökt turistmål och hur många är vi inte som stått spanande ner från balkongen efter vår egen Romeo.

Besökare trängs för att se den enkla fasaden och att stå på den lilla marmorbalkongen. Men det här är ljug som allt annat här i världen, det här är är ett renoverat värdshus från 1200-talet. Det förfallna Casa di Romeo ligger nämligen några gator bort på Via Arche Scaligeri.

Men sedan är resten alls inget ljug. Den s.k. Tomba di Guilietta finns i en krypta under klostergången till San Francesco al Corso vid Via del Pontier. Platsen för hennes stensarkofag är mycket stämningsfull.

Här ringlar sig kön fram till Juliastatyn, vars bröst skall beröras för att få snurr på kärlekslivet, alternativt för att bringa lycka. OM jag gjorde det... Näää... vaffö då då, jag har nog snurr (snurrigt) som det är.

Romeo (alias Herr H) är här så smart, att han har använt zoomen för att få in den åtråvärda Julia på sin balkong.... Hur tänkte han då?

Väggarna som leder in till innergården är välpynta av allsköns lappar, med misstänkt upphängningsmaterial, som jag anar mig till är en toyblaffa, som fliktigt delas av lapphängare utan eget upphängningsmaterial i munnen. Det är rena rama snabbfix på en del av lapparna. Det är bara att rycka till sig ett namn med trånande telefonnummer, eller fundera på varför Toni skall bli lyckligare med Paula, förutsatt att han lämnar Francesca. Men ibland förtäljer lappen även de intima detaljerna.

Den som inte vill ägna sig åt det vanskliga lappskrivandet, kan istället via datorer som är uppställda inne i byggnaden ge sig därhän, eller göra det hemifrån från den egna datorn. Kanske kan vara något så här inför stundande Alla hjärtans dag den 14 februari http://www.julietclub.com/index_en.asp

Guiletta Guiletta vad skulle du ha sagt idag....

Granne till Juliabalkongen fanns en rolig turistfälla. Där satt män och broderade på maskin i rasande fart, medan man väntade, vilket inte tog så väldigt lång stund. Så det blev några julklappar med i resväskan. En haklapp till honom som skulle få kostymen från Blogna. Men naturligtvis ett bröstförkläde till dottern, först naturligtvis dotterns namn följt av texten: The queen of the kitchen.

Glasfönster är jag väldigt sugen på sedan jag och Herr H och dottern gick en glasfusningskurs, för att inte tala om besök i smaltibutikerna utanför  och inne i Venedig. Vissa tankar/drömmar får ständig näring och input....

Gott om turister som synes.

Verona är en trevlig stad, inte bara välmående utan har kulturellt mycket att erbjuda, såväl byggnads, konst som trädgårdsarkitektur.

Här blir är urbilden av att det visst går att bevara gammal kultur med nytt.

Castelvecchio med allehanda inslag bla. konst och trädgårdar.

Ponte Scaligero är en del av Castelvecchios gamla försvarsverk. Ponte Scaligero är en medeltidsbro, som byggdes av Cangrande II på 1300-talet. Tyskarna förstörde den under andra världskriget, men veronaborna lät bygga upp den igen. En process som involverade, att man bottenskrapade floden, Adige, för att rädda murverket. Bron går emellan Castelvecchio och Arsenalen, där även trädgårdarna finns.

Rätt fin utsikt men flodbankarna vittnar om att även här borde jobb finnas att göras.

All möjlig hemvist finns inrymt där man minst anar sig till det. Här blev det verkligen så uppenbart tydligt hur hemligt det var. Bakom en plåtdörr med titthål, mitt i muren. Titthålet naturligtvis för att se vad det var för skumma figurer på utsidan, innan man öppnade plåtdörren.

San Zeno Maggiore, med pelargångarna från 1200-talet. Resterande byggnadsdelar är från diverse perioder bla. klocktornet, som fick sin nuvarande höjd på 72 meter under slutet på 1100-talet.

Jag vet egentligen inte vad som får mig att känna så enormt stort lugn/stor inre frid, om det är naturen, eller om det rent av är pelargångar, eller klosterinnergårdar. Tror att det är dött lopp. Men oavsett vilket landar hela mitt inre jag omedelbart in i ett helt annat medvetandetillstånd.

Tre fotografer i rad: jag, snubben med kameraställning och så mannen längst fram. Vad vi fotat? Nej det talar jag inte om du får själv skaffa dig en egen Första Klass - 1 KL - Reseguider "Italien", så vet du också vad det är för gammalt matnyttigt som vi fått korn på.

Även i Verona finns det massor av dylikt, liksom det finns det nästan varenda liten byhåla.

En del indikationer får mig, att inte sitta med fötterna nere på marken, när en bänk är intagen av min Gluteus maximus.

Jag och Herr H på nattliga äventyr i Verona. Vill dra mig till minnes, att vi var på väg tillbaka till hotellet, när den här bilden togs. Dåtid möter nutid.

Vi fick syn på denna själsfrände genom ett möbelaffärsskyltfönster på väg till hotellet. När vi kom tillbaka till hotellrummet hade de varit in på rummet och stängt fönstret, som jag hade lämnat öppet därför att det luktade så unket i rummet. De hade bemödat sig med att lägga in två handdukar framför vardera sängsida.

Nu började hela min kropp att protestera högljutt över vår rundresa. Trots att skillnaden mellan stegräknarna blev allt mindre. Differensen var nu bara 237 steg mellan höger och vänster ben. Varje kväll under hela rundresan hade jag fått se till att jag besökt toaletten, innan jag lag mig. Därför att komma upp ur sängen mitt i natten för något toalettbesök det kunde jag bara glömma.

Allt har sitt pris här i livet och vad det står på kvittot kommer inte som någon överraskning, när det gäller mina digra multikroppsskador.