forts. resdag 16 september Bologna och längs pilgrimsvägen Saragossa genom världens längsta arkad.

Här startar vandringen genom världens längsta arkad längs via Saragossa (Saragozza) till basilican di San Luca, som ligger på toppen av berget och där arkaden också slutar.

En liten fingervisning om både historik och vad man har att vänta sig.

Det hela börjar som vilken promenad som helst genom någon av Bolognas alla arkader.

Här passerar man över vägen via en bro i luften.  Det är under den bron som man startar San Luca rallyt som går av stapeln varje år och som bitvis följer arkaden, ömsom på vänster sida och ömsom på höger sida om arkaden upp till toppen av berget. (jag klipper in en youtubefilm i slutet, där man kan få en liten uppfattning om hur det ser ut om man åker längs vägen istället för att använda apostlahästarna upp till toppen av berget.)

Än så länge känns det lugnt....

Det finns en hel del att titta på längs arkaden.

Sedan börjar man få en klar uppfattning om vad som väntar...

Arkaden är naturligtvis i behov att att restaureras och det tycks man lösa på ett fiffigt sätt. Det är väl som det brukar stå i dödsannonserna i Sverige, istället för blommor så tänk på t.ex. cancerfonden. Men här är det istället för någon fond restaureringen av arkaden. Den börjar ju ha många hundra år på nacken.

Här kan man se hur restaurering i taket är i vart fall påbörjat.

Den där första knäoperationen (av totalt fyra, som det hunnit bli till skrivande stund) börjar nu ordentligt att sättas på prov. Till knäproblematiken har jag också mina allvarliga rygg och nackskador, som nu börjar ge sig rejält tillkänna. Men jag håller i sidorna och biter ihop. När Herr H undrar om det verkligen är en bra ide och undrar om vi trots allt inte skall vända om viftar jag bara bort det och svarar inte ens. Om jag så skall dö på kuppen skall jag klara av det här, tänker jag.

För att ha något så när koll på hur jag belastar de båda benen, har jag varsin stegräknare på vardera benet, under den här resan och varje kväll, när jag skriver dagbok och för in kvitton (för att komma ihåg vad vi gjort under dagen och också ha en liten koll på resebudgeten), så för jag in vad höger stegräknare har visat kontra vänster stegräknare. När den här vandringen är över den här dagen i världens längsta arkad, har jag en differens mellan de båda benen på 5 778 steg. Det betyder att jag belastar benen ojämnt fortfarande.

I ett visste skede känner jag att den här vandringen påminner mycket om den där gåtan "Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?"

Jag inser att jag börjat snegla allt mer på numreringen, som finns högt upp på väggen, vilket nummer det är på kolonnen som bär upp valvbågen.

491... hur många fler är det egentligen, far det runt i mitt huvud.

Det är tur att vi inte är ensam i arkaden, utan det finns saker att titta på, medan man tar en välbehövlig kortpaus och ger den skadade kroppen lite utrymme.

Ibland blir man passerad av någon sprinterfantast, som flåsar förbi på väg upp, eller ner. Medan andra sitter och väntar på sitt byte.

Det finns helt uppenbart bostäder, som en del av passagen döljer bakom en trä- eller plåtdörr i arkaden, eftersom det finns gatuadresser också, inte bara nummer på kolonnen/valvbågen.

551....

587... det känns som om det blir längre och längre mellan siffrorna. Men ibland så har de en motsatt verkan. De ger en skjuts framåt: aaah, nu har jag i alla fall hunnit till... nu kan det väl inte vara så himla långt kvar. Det gäller ju att föra det där bedrägliga samtalet med sig själv.

Är det ett ljus där framme i tunneln, eller är det bara min dimsyn....

Det här kanske kan vara ett bra tips till mitt och dotterns företagslogga....

634.....

och nu är jag nog på allvar halvreligiös, när korset dyker upp. Därför att genom mitt huvud genomfars jag av tanken: Alla har vi våra kors att bära, just nu är mitt knä, min nacke, min rygg, ett jädrans stort kors att bära. Jag börjar förstå hur Jesus kan ha känt det, när han skulle släpa sitt eget kors till Golgata.

658.... Vem kom på idén, att bygga en arkad ända upp till bergets topp? Hade de sysselsättningsproblem på 1600-talets Bologna?

Det borde vara något för kommunalrådet i Gällivare att ta vara på. En arkad ända nerifrån torget i Gällivare till toppen av Dundret. Så kan man förena nytta med nöje och förlägga bostäder i något dörrhål här och där på vägen upp mot toppen. Det måste väl vara ett rejält slag för folkhälsan samtidigt som det är en rejäl turistattraktion.

Stengetterna från Malmberget är ju vana att ta sig uppför uppför dagarna i ända och det är ju dem som LKAB nu fördriver. Själv har jag funderat många gånger hur många svängar nerifrån Bäcken upp på stan man egentligen gjorde per dag. Man måste ju haft en sagolik kondition. Det är väl den som jag fortfarande kan dra växlar på, trots alla mina kroppsskador.

Sedan en sak till med en arkad från Gällivares centrum upp på Dundrets topp: En hel del turister gillar ju helt uppenbart umbäranden!

Ute var det stekhett och ingen skugga gick att finna, att slå sig ner på. Sålunda retirerade jag och Herr H in i basilican San Luca, där skulle man just påbörja en mässa. Vi slog oss ner på bakersta bänkraden. Det var avslappnande och framförallt svalt och ron spred sig i hela kroppen.

Men det eviga upprepandet, när de lästa bönerna i rosenkorsbandet (tror jag nog det måste ha rört sig om), blev rätt sövande till slut. Jag fick en ny uppenbarelse, det där upprepandet är nog någon form av hypnos. Man hamnar in i ett transliknande tillstånd.

Herr H knuffade mig i sidan och viskade:

- Jag håller på att somna av det där malandet, jag måste ta mig ut!

Vi lättade på oss och nu var det riktigt skönt att komma ut. Vi kunde glädja oss åt utsikten och att det varit mödan värt. Det var rätt skönt att sitta där och inta en picknick lunch, som herr H hade burit på i sin ryggsäck.

Det verkade inte riktigt som om klosterfolket litade på sina besökare. Det insåg jag, när jag besökte toaletten för besökare.

På väg ner igen genom arkaden hittade vi en figur, som såg ut att vara beväpnad där bak.

Utsikt genom ett av valven i arkaden, dubbelutsikt genom grönskan....

Den här typen ställde sig tillslut på bakbenen och var redo att anfalla!

Längst där uppe på berget kan man se basilica San Luca, det var ända dit upp som vi hade gått längs världens längsta arkad. Bilden är tagen från lokaltåget, när vi gjorde en dagsutflykt en annan dag. Det syns inte så bra på bilden men man kan se hur arkaden ringlar sig uppför berget.

Här är youtube klippet, som man kan få en uppfattning om hur San Luca rallyt går varje år. Själva starten är ca 2 minuter in på filmen och under bron, som jag har med på den fjärde bilden.

 http://www.youtube.com/watch?v=roM6a4mWvTg


Vill man få en uppfattning om hur omfattande arkaderna är i Bologna kan man se detta youtubeklipp http://www.youtube.com/watch?v=jQ6RHclFiE4