Bland julklappsrim, strejkande tvättmaskin och livets vanliga krusiduller.

Jag satt imorse och lyssnade lite förstrött till två andnupna damer. Jag förstår inte riktigt vitsen med att sitta med uppslagna bärbara PC:ar vid frukostbordet och ändå vara involverad i diskussioner. Det känns som om det varken blir hackat eller malet. Enbart något halvdant över det hela.

Själv blev jag bara matt av att se och höra skiten. (Fö´låt, jag skall allvarligt försöka att göra något åt mitt bristfälliga vokabulär.)

Väl hemma igen sitter jag nu och funderar över hur min egen dag egentligen är, borde jag nu också egentligen vara andnupen och till mig i trasorna?

Det var jättekön Lurban och tvärnit mellan varven i alla filer på väg in till centralstationen, där jag skulle släppa av Herr H, som är på väg ner till Skåne till sin dödssjuka mamma. Jag satt och funderade om jag skulle komma försent till mitt eget sjukvårdsbesök, men insåg att det är bara att gilla läget och ingen idé att hetsa upp sig. De går liksom ändå inte, att pressa sig förbi fem filer med ett läskpappers mellanrum mellan varje bil.



När jag kom in till mottagningens kassa var det en herre, som skulle avresa till Panama idag på eftermiddagen, som ansåg sig kunna gå före alla kölappar till kassakön. Han hade fått något i ögat och fick det nedslående beskedet att han fick vända sig till sin vårdcentral, när han knôdde sig före och hasplade ur sig sitt ärende. Okey, tänkte jag, jag kan inte vara så tyken att jag hävdar min rätt i egenskap av rätt könummer, som stod på displayen. 

Jag tänkte vidare i mitt stilla sinne, arme sate du kommer att få bege dig till Panama med något skit i ögat, sjukvården i Göteborg där finns det ingen rim och reson, smidighet eller medmänsklighet. Med så många specialistläkare samlat på ett och samma ställe borde de ha kunnat skaka fram någon, som hade kunnat hjälpa honom det korta ögonblick det skulle ha tagit.

Väl avbetad vårdtid körde jag stora champagnegaloppen för att ta mig till Hagabadet. Jo, det är ju så trafikplaneringen funkar i Göteborg, skall du ett hack tillbaka, så måste du köra åt motsatta riktning, köra avsevärd sträcka innan bilen går att köra över till andra sidan vägen, därefter vända tillbaka och köra en stor omväg tillbaka. Istället för att ta bort betongavspärrningar och att kunna köra något femtiotal meter, så måste man köra ett par kilometer!


Det kallas miljöplanering!

Jag käkade frukost och drog mig sedan ner till bassängen. Där konstaterade jag enbart, att jag hade glömt att kolla vilka vattenpass, som skulle gå av stapeln på förmiddagen. Jag hann sålunda bara simma en kvart och inte den sedvanliga timman. Lite Murphys lag över det hela igen. Hasade mig över till Filipsons folkbad och gjorde mitt reguljära träningspass med hantlar i vattnet. I brist på den timslånga simturen, sprang jag istället i vattnet i en lemiskata, sedan jag hade gjort mitt träningspass. Man blir rätt flåsig av att springa i vatten också. Vatten i brösthöjd.

Skulle jag kanske någonstans så här långt hetsat upp mig....

Innan jag plockade upp bilen, gick jag in på den nya Eko-affären vid Hagabadet. Naturligtvis hade de inte allt jag ville ha. Kunde jag komma tillbaka om ett par dagar kanske? Så åkte jag på en tillrättavisning. Det låg kölappar i plast vid kassan, som jag skulle ha tagit. Inte så lätt att upptäcka det bland allt brôte på kassadisken, tänkte jag, men sa inget. Dessutom var det ingen som var före mig, utan de kunder som fanns inne i affären höll fortfarande på att plocka på sig varor när jag ställde mig vid kassan och plockade upp mina varor.

Det räckte inte med tillrättavisningen, jag fick mig en föreläsning till livs också av en dam, som sällade sig till kassakön och hoverade om hur ekologiskt det var med plastkölapparna, som gick att återanvändas. BAH! tänkte jag, men teg, de har gamla hederliga kartongnummerlappar hos Knapp-Karlssons, dessutom hänger de väl synliga så att det inte råder någon som helst tvekan vad som gäller för att kunna expedieras, eller betala.

Så fick jag än en gång köra stora champagnegaloppen med bilen för att ta mig till Saluhallen i Linné. Jag köpte bl.a. blod och krokfjälster hos Briggens Chark & Delikatess. Där råder det inga norrlandspriser direkt. Men här skall fixas blodpalt och blodkorv, medan Herr H är i Skåne och man slipper höra och se gnället över den norrländska menyn!


Bara det gör att tvättmaskinen som ständigt stannar och blinkar rött och får köras om i det oändliga (den har väl antagligen ännu mer i sig än den metallgrunka som trillat av min gamla, fula hemma-i-trädgården-jacka) känns ok ändå. Fastän den är som en norsk variant av vindrutetorkare fungerar- fungerar inte- fungerar - fungerar inte. 

Herr H ringde reparatören igår och reparatören skulle ha 800:- enbart för att komma hit. Skit i det, sa jag. Jag försöker ett tag till, det kanske löser sig av sig självt den här gången. Jag har ju inte tvättat sonens jobbarbyxor fulla i spik, den här gången.

Man hinner inte bli andnupen av tomgången i tvättmaskinsprogrammet, utan man hinner fila på många julklappsrim under tiden, som tvättmaskinen tröskar på fler varv, innan den behagar vara klar. Den är just nu lika smidig som Göteborgs stadstrafik alltid är. Så vad finns väl att hetsa upp sig över?

Det är bara att fortsätta att idissla på.... En intelligent ko-min går inte att hetsa upp i första taget, då skall man ha varit mer enveten och idog än så. Det är bara i dylika fall som proppskåpet kan ryka och ångan pyser ut ur mina öron!