Jag hoppas att dina bekymmer är lika få som min farmors tänder, sa hon och log.

Kan det verkligen var så, när man heter Pistola Ek, på spanska, tänkte jag. Är inte mitt tilltalsnamn egentligen en garant för att mina föräldrar visste, att jag inte på något sätt skulle skonas av livet.

Fråga mig inte hur, eller ens varför. Men helt plötsligt kom jag ihåg vad den av maffian dödade Giovanni Falcone, lär ha sagt:

- De rädda dör varje dag, de modiga dör endast en gång.

Så är det inte med mig. Vissa veckor känns det som om jag dör om och om igen varje dag. Ändå skulle jag nog minst av allt betrakta mig själv som rädd.

Vad är bekymmer egentligen.

Har jag verkligen bekymmer.

Jag vet inte om jag egentligen vill kalla det för bekymmer. Jag kan visserligen ofta känna mig bekymrad över saker som händer. Men tillhör det verkligen epitetet bekymmer. Det känns inte som om det är rätt beskrivning.

Livet bara händer.

Ibland händer det så mycket på en gång, att jag inte mäktar med riktigt, på ett plan. Det är då jag har en känsla av att jag dör varje dag om och om igen. Jag går från död till död. Men dör gör jag inte. Varken en inre död eller en mental död. Det bara känns så ibland i livet. Då blir det stilla inom mig.

Medan jag på ett annat plan, någonstans där i mina inre rum, fortfarande går omkring i mitt stoiska lugn och idisslar livet. Jag är så övertygad om vem jag själv är i min inre kärna, att det verkar vara skrivit i sten i en hel evighet av eoner.

Jag smakar på orden "i mina inre rum". I mina inre rum där har ingen annan tillträde, eller är det så att i mina inre rum ryms det som är större än jag själv. Kanske är det därför jag alltid njutit av nattens tystnad.

Men död varje dag... Nej, jag är nog i själva verket en evig inkarnation av mig själv. Så många himlar och liv jag bär inom mig.