Den utlovade stormen Simone, som kom av sig.

Igår eftermiddag när jag skjutsade hem bonusbarnbarnet låg centrala delarna av Göteborg i det allra närmaste öde och det var enbart lederna utifrån stan som var vältrafikerade. 

Man hade förvarnat alla föräldrar, att barn skulle hämtas hem tidigare från förskolorna (dagis), tågen från Göteborgs central skulle ställas in, likaså SF bio där kvällens alla föreställningar skulle ställas in, Hagabadet sms:ade och talade om att de beslutat sig för att stänga kl. 17.30 pga. den annalkande stormen. Det var en märklig stämning inne i stan igår, något ödesmättat över sig. 

Men egentligen är det lugnande att konstatera, att folk tar varningarna på allvar och inte beter sig dumdristigt.

När jag tillsammans med dottern var på väg hem vid 19-tiden låg de flesta gator i mörker. Centrum påminde mest om filmen I am a legend, där rollfiguren Robert Neville, tror att han och hunden Sam är de sista levande varelserna. Alla andra har flytt hemsökelsen. Den här hemsökelsen beräknades nå Göteborg vid 20-tiden.

Men den här hemsökelsen, stormen Simone, den uteblev och det hela blev ett litet antiklimax. Fastän handen på hjärtat så är jag glad över att det inte blev någon storm. Det räckte med den kraftiga blåsten. Framemot 21-snåret hörde jag hur paviljongställningen stod och hoppade ute på altandäcket. Det var nog tur att vi beslutat oss för att trots allt inte skruva fast den i trädäcket, tänkte jag, medan vinden piskade på. Men varken någon storm eller orkan syntes eller hördes till.

Imorse när jag skjutsade dottern till tentan, var en del gator och svackor i vägarna vattenfyllda, det var det enda spår av lite mer extraordinära väderleksförhållanden som gick att spåra. Men väl inne på Hagabadet var det precis som vilken morgon som helst.

Jag åt frukost i lugn och ro, lämnade skrapet av frukosttallrikar bakom mig och tog mig upp till övervåningen för att duscha och byta om. Det är så himla skönt att börja dagen med att flyta ut i bassängen. Ibland slås jag av hur illa det skulle passa mig om jag inte kunde få utlopp för mitt stora rörelsebehov. Jag tror att min knopp skulle korka ihop fullständigt om jag inte skulle ha hittat något sätt att kunna vara "normal" på...

Jag brukar tänka ibland på de experter som sa, efter jag hade fått mina våldsamma kroppsskador. Det där kommer du aldrig mer att kunna göra... Men jag håller med Winston Churchills ord, som Biggan fångat i sitt högst personliga scrapkort...

  (PS. lånet av hennes bild är medgivet av henne och återfinns på hennes bloggsida: http://bigganed.blogspot.se/ DS.)