Google+ Followers

fredag 18 oktober 2013

14 september var jag inbjuden på kvinnokonferens i Emigrantens hus i Göteborg av Ukrainsk Svenska Kulturföreningen.

Jo, jag medger att det är lite långt efteråt, att halka tillbaka till den nu, men ämnet i sig är ingalunda inaktuellt på långa vägar.
Inledningsvis medverkade Folksams mångfald och integrationschef, Mikael Petersson, där han gick igenom pensionssparande, reseförsäkringar etc.
Lejonparten av samtliga närvarande vid konferensen hade överlåtit till banken, att låta dem välja ppm-fonder (det orange kuvertet som dimper ner mellan varven och som alltid får mig att sucka djupt). Det fick mig att inse hur stort förtroende folk har till bankerna, trots att bankerna i allmänhet inte är förtjänta av något dylikt förtroende. 

Själv skulle jag inte kunna tänka mig att låta någon bank, hänga på näsan vilka fonder jag skulle välja. Läsa kan jag fortfarande själv. Även om jag numera behöver läsglasögon till det, för att ta mig igenom denna fullständiga idioti, som det svenska folket har blivit tvångsanslutna till: papperspengar för storbluffarnas marknad.

Nästa konferenstalare var Rashin Fardnicklasson (fd. Forotan fard)
Advokat och egen företagare med ett ursprung i Iran, som enligt programmet skulle tala om sin egen erfarenhet i egenskap som ung kvinna med utländsk bakgrund, inom en bransch där personer med utländska bakgrund är en minoritet.

Jag kan väl ärligt och uppriktigt erkänna, att det var just detta som hade lockat dit mig denna lördag. Därför att jag har en förutfattad mening: utlänningar tror att de har det mycket värre än den vanliga svensken, att ta sig genom nu-dunkar-vi-varandra-i-ryggen-Sverige & vi-som-har-de-rätta-

känningarna-har-en-egen-gräddfil i alla lägen. Därför att sanningen är den att har du inte rätta de känningarna, eller är född med rätt namn/släkt, så har du det jädrans så knepigt, speciellt i tider som dessa.

Jag lutade mig tillbaka och jodå, det var precis den historia jag på förhand hade räknat med skulle berättas: Trygg bakgrund i Stockholmsförort, chockupplevelse när hon kom till universitetsvärlden.

Nickarna började bölja fram bland deltagarna och till min förvåning, så yttrade sig ett uppenbart svenskt par, att det var så viktigt det hon hade att berätta. Hon borde verkligen gå ut i skolorna och berätta hur det var.


Där gick gränsen för min del och jag hade fått nog, det här höll på ta alldeles fel väg, precis vad jag hade befarat!


Naturligtvis beklagade jag, att jag nu var tvungen, att ta dem ur den största myt som överhuvudtaget existerar om svenskar kontra invandrare.

Det finns absolut ingen som helst skillnad att vara invandrare i den situationen, eller vanlig "Svensson". Vid högre studier räknas du inte om du inte har ett namn, eller några känningar, som ger dig en särskild gräddfil. Så är det bara.

Jag har ett väldigt bra exempel, som är väl värt att saluföra och fundera över VEM vi egentligen är som människa oavsett yrke eller etnisk tillhörighet: En högt uppsatt och höggradigt berusad jurist satt och halvgrät en kväll på ett hotellrum, där vi hade samlats, en tämligen intim klick som var där i egenskap av våra arbetsplatser. Han halvsnorade över hur han skämdes över att hans mamma var en helt vanlig städkärring! 

Hans mamma hade städat sig till hans examen på juristlinjen, fullständigt på sina bara knän och där satt han och skämdes över sin mamma! Det är vid dylika tillfällen som mitt förakt inför vissa människor uppkommer.

På något sätt är det här så himla talande för vad det hela handlar om. Det hela handlar om yta hur sedan inkråmet är, om det så är ruttet, det tycks inte spela någon som helst roll för en del människor.

Fastän det har gått så väldigt många år sedan den här händelsen utspelade sig, har jag aldrig glömt denna underbara mamma, som aldrig fick den uppskattning av sin egen som hon var väl värd. Hon hade helt enkelt gjort sitt yttersta för en skithög till unge! Jag hoppas att hon aldrig någonsin fick inse det.

Sedan finns en sak till, som tycks vara fullständigt irrelevant att tala högt om:
På den svenska arbetsmarknaden måste du som kvinna vara minst dubbelt så duktig, som männen behöver vara, för att överhuvudtaget få någon kredd för det man gör. Det handlar absolut inte om man är svensk kvinna eller någon annan nationalitet kvinna, den sistnämnda förutsatt att du behärskar svenskan.

Det riktiga Sverige, som dessvärre snart är helt nedmonterat, det byggdes av vanliga svenska hederliga, hårt arbetande människor. I många fall under stora umbäranden och fattigdom. Trots detta så lyckades de skapa ett kulturliv, fackföreningsliv och ett socialförsäkringssystem som är unikt. Bara en sådan sak, att det var ABF (arbetarnas bildnings förbund), som stod bakom kvinnokonferensen, borde ha stämt till någon form av eftertanke. Jag undrar hur många av deltagarna på kvinnokonferensen, som lade märke till ABF loggan. Svenskarna själva har inte åkt på två räkmackor fastklistrade under skosulorna, som invandrare över lag tycks ha fått för sig.

Jag såg istället omedelbart, att hon i egenskap av kvinna med ett ursprung från Iran i den yrkeskategorin, snarare dragit ett betydligt bättre kort än en vanlig svensk jurist. Vilket också bekräftades av henne, eftersom hennes man också var jurist och hade det betydligt svårare att ta sig fram i yrket.

Jag satt och pratade med en underbar kvinna, som bl.a. jobbade i radion med utländsktalande program och hade ett yrke, som gjorde att hon träffade många människor. Hon höll med mig, det handlar om vem man själv är som människa. För en dylik människa, som är medveten om sig själv finns ingen "Jantelag", som också diskuterades felaktigt, att den var en svensk företeelse.

Romanen "En främling korsar sitt spår", är skriven av dansken Aksel Sandemose, som växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Romanen gavs däremot ut i Norge dit han sedermera flyttade. Hans son Jørgen Sandemose har skrivit en biografi om fadern, som heter "Mannen från Jante". Den går inte av för hackor, eftersom sonen begår ett karaktärsmord på fadern. Fadern beskrivs som ett våldsbenäget fyllo.

Sålunda finns inget här i världen, som är det som vid en första anblick kan verka vara. Det gäller att fundera över vem man själv är och vad man står för. Genvägar till att vara människa finns inte. I vart fall inte om man vill vara en riktig människa med etik och moral.


I vanlig ordning fanns det god mat och underhållning. Det är alltid lika roligt att bevista några av Ukrainsk Svenska Kulturföreningens tillställningar. Det är många underbara möten som skett genom åren på deras tillställningar. Viktigt är det att möta andra människor med andra erfarenheter, det är först då man egentligen möter sig själv och får anledning att fundera över sitt eget varande.

Skönsång av sånggruppen "Blommiga Sjalen", som är betydligt fler än på det här fotot.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar