onsdag 21 augusti 2013

Idag när jag satt under paviljongen och åt min sena frukost på solterassen på Hagabadets tak,

kom jag att tänka på, när jag följde med Herr H på en av hans många affärsresor. Just den här gången var det till Paris.

Fråga mig inte hur, eller ens varför jag plötsligt kom ihåg den dagen i Paris, som utspelade sig i slutet på 90-talet. Den dagen som hade börjat med att jag hade suttit nere vid Seine och läst en bok. Vilken har jag glömt.

Kanske var det den gamla slagdängan "Under takåsarna i Paris" (Au bal de lámour), som hade fått mig att dra mig till minnes den här händelsen.
Solterassen på Hagabadets tak (under Hagabadets takåsar i Göteborg), med Skansen Kronan, som sticker upp där i fjärran. Här är ljuvligt att avnjuta frukost, eller bara en stilla stund före eller efter träning. Medan andra föredrar att ligga utsträckt i solen.
Den här dagen i Paris hade jag sett mig omkring emellanåt, därför att det kändes, som om det var någon som iakttog mig. Men jag hade inte kunnat upptäcka någon. Det skulle dock visa sig, att min känsla varit helt rätt. Jag hade fastnat i ett helt konstnärsblock, som tillhörde en ung, energisk och mycket begåvad konstnär. 

Fram på eftermiddagen slog han sig ner bredvid mig på bänken och pratade, som om han hade känt mig väldigt länge. Han kanske tyckte att det var så, eftersom han hade tillbringat många timmar med att fylla sitt block med skisser föreställande mig.

Hans ordsvada när han förklarade för mig hur orolig han hade blivit, att han skulle få avsluta sitt arbete mitt i en ny skiss, när jag hade lyft på mig och gått därifrån bänken, fick mig att le.

Han visade mig sitt skissblock, med alla skisserna han gjort på mig. Han hade följt mig som en liten hundvalp. Bäst tyckte jag om skisserna, där jag satt med ena benet uppslängd på en stol med kaffekoppen och det halvätna brödet framför mig och tittade både med och utan solglasögon på folk. T.o.m. jag själv kände igen mig på dessa. Det var något fascinerande med just dessa skisser. här i efterhand kan jag inte riktigt bli klok på mig själv, varför jag inte bad att få någon av de skisserna.

Jag fanns även med i arkaden i hans skissblock, där jag hakat fast rumpan i en nisch en liten stund och satt och spanade på folkvimlet, innan jag återvände till bänken, som tack och lov fortfarande var tom. 

De korta ögonblick jag fått sällskap på bänken, hade han snabbt dokumenterat. Av deras kroppsspråk, av skisserna att döma, gissade jag att jag hade väl antagligen utstrålat det där "högst tillstängda", som jag är medveten om att jag kan inta. Då är jag verkligen inte speciellt inbjudande. 

Vilket kan skilja sig rejält så där till vardags, då min dotter ibland undrar, när vi är ute tillsammans, om det är så att jag har en lapp i pannan där det står "Prata med mig, jag pratar med alla som vill prata med mig och jag hjälper alla vilsna tillrätta!", därför att folk kommer fram till mig och pratar, eller vill ha hjälp med något. Det händer aldrig när jag är ute med någon annan, brukar hon säga.

Jag brukar skrattande svara, att de tycker väl att jag ser ut som klagomuren, eller så är det så att folk fortfarande är mer öppna än vi vill tro att de är även i en storstad. Kommer man till ett litet ställe, eller by, så hälsar alla, när man passerar varandra... så egentligen är det väl inget konstigt.

Minnas den här dagen i Paris, var som att vara på besök hos mig själv. Bli medveten om vad jag är, när jag är disträ och fullt upptagen i mina egna tankar. Jag har en förmåga att bara vara, när jag är mig själv som allra närmast. Betraktar, pendlar någonstans mellan tillknäppt, avstängd och totalt utfluten. Jag kan verkligen vara & sitta där med vidöppna ögon, men ändå vara bortrest, under mina ögonlock. Den andra som också är jag, är öppen och  oskyddad som ett litet barn. Två helt olika personer.

För mig är det hela livsberättelser som passerar framför mina ögon varthän jag befinner mig. Jag insuper dofter, små korta ordfraser, sinnesstämningar, tystnaden, eller ljud. Det finns verkligen inget som passerar mig obemärkt, även om jag kan verka vara avstängd och otillgänglig.

Fascinerande liten Paris-historia, eller hur... Han frågade mig när vi delade middagsbord på en litet bistro, om jag inte ville vara hans nakenmodell, de dagarna jag skulle vara kvar i Paris. Frågan överrumplade mig, eftersom den hade kastats ut som om det var någon helt naturlig fortsättning.

Men jag vet att jag svarade, sedan jag svalt förvåningen, att jag suttit/stått modell, som liten för min mamma, när hon jämt och ständigt skissade av mig i alla tänkbara situationer och det passade mig inte alls. Inte då. Inte nu. Jag var dessutom i Paris för att njuta stillheten med mig själv, följa med någon på en affärsresa innebär mycket ensamtid. Ett medvetet val, sålunda.

Herr H som varit ute med fransoserna på jobbet den här kvällen för samkväm, efter gemensam middag efter jobbet, frågade om jag hade haft långtråkigt, men ångrade sig mitt i meningen, nej, det var en dum fråga, sa han. 

Han känner mig bättre än så. Jag var faktiskt på väg att berätta om den unge konstnären, men gjorde det aldrig. Istället var det Herr H som hann berätta om sin dag och händelsen med den unge konstnären föll i glömska och blev aldrig berättad, tills nu.
När de drog igång salsa-gruppträningen och de medryckande tonerna strömmade ut genom fönstret vid Solterrassen, reste jag på mig och gick bort till omklädningsrummet, för att duscha och ta mig ner till bassängen. Meditationssimning i dryga timman i min ensamhet och huvudet genomströmmande av ordnande tankar.
Jag tänker så bra, när jag simmar!

2 kommentarer:

  1. hur blir det nu då när skilsmässan mellan dig och Hagabadet är ett faktum?

    SvaraRadera
  2. Haha... nu var du snabb!

    Jo, tack det känns bara fint, nu när jag äntligen kommit till den punkt, där det inte fanns några andra alternativ, än ett avslut. Än en gång har min mammas kloka ord till mig på dödsbädden fått en innebörd av ytterst sanning och verklighet. "Man måste veta, när det är dags att släppa taget, oavsett vad saken gäller".

    Det gäller att väga för och emot, när det börjat tära mer än det ger tillbaka. Jag behöver min sinnesro och lär hitta alternativ till denna förlust. Istället ser jag med tacksamhet tillbaka på alla de underbara människor, som funnits där på Hagabadet och som berikat mitt liv och även funnits där, när jag varit som mest sårbar i mitt utsatta kroppsläge.

    Det är ju en ansenlig mängd av år, som vi trots allt talar om och var och en glimmar dessa personer fram i mitt minne. - De andra, det andra, kan man verkligen både ha och mista, utan den minsta gnutta saknad.

    Det kändes faktiskt förvånansvärt befriande, när jag nyss var inne på internetbanken och raderade överföringarna till Hagabadet. Det gjorde att jag insåg hur mycket det här egentligen har kostat på.

    Jag säger som kungen: nu vänder vi blad! ;)

    SvaraRadera