Ibland hänger irritationen där och rycker i ena ögat. Rycket åtföljs av en tanke som pendlar mellan halv förtvivlan och uppgivenhet. Får mig att mumla för mig själv:
"Men hur mycket lurad skall man egentligen bli, det här har jag nyss burit hem från affären!"
De här dylika dagar i mitt liv jag undrar om det är fredagen den trettonde, eller om jag kraschat en hel spegelsal, utan att ha upptäckt det. Jag upptäckte imorse, att jag bedrivit en högst ofrivillig odling av Rhizopus stolonifer i kylskåpet:
Nätkassen med de ekologiska citronerna, de såg allt annat än ekologiska ut. En var luddigt grön, en annan mjuk och lukten av penicillinodling var genomträngande. Jag fick helt enkelt lukta mig igenom hela härligheten.
Varningslampan lyste nu och jag gick därför för att hämta mina läsglasögon, hukade mig ner för att rota runt bland de nedre hyllplanen.
Mer fynd. Jag hittade något som påminde om jordgubbar, som anlagt helskägg.
En bit överbliven fetaost, som låg kvar i sin förpackning och var lagom plaskig. Vid närmare betraktelse genom läsglasögonen insåg jag, att de där prickarna inte kunde vara födelsemärken, utan någon intressant odling som jag inte kunde namnet på.
Detsamma gällde en kvarbliven bit Halloumi, som jag också hittade. Den verkade också ha råkat ut för samma hemsökelse.
Den färska ananasen förstod jag nu varför den var så billig, ett jack med kniven och det luktade gammal finkel.
NU jädrar. Nu var jag taggad och ryckte ut rotsakslådan:
Men heliga morötter!
DE såg allt annat än heliga ut. Nej, jag gav upp jag orkade inte ens gallra vad som var bra och vad som är dåligt. Det hela fick göra sällskap i kompostpåsen.
När jag slutligen stod inne i badrummet och betraktade mig i spegeln medan jag tog tag i nagelborsten för att skrubba händerna rena, såg jag upp i spegeln och fick syn på något som såg ut som en 108 åring. Fastän jag sanning att säga kände mig som en åldersnupen 134 åring. Till råga på allt: lukten som dröjt sig kvar i mina näsborrar av mina kylskåpsfynd.
Kom arbetslust och träng dig på här skall du motstånd finna! Idag orkar jag bara inte. Jag måste få sova mig igenom smärtbarriären först. Jag får mjukstarta idag. Tömma frysen och ta med upp till sonen, medan jag så sakteliga börjar upprensningen. Den välbehövliga.
Imorgon sedan frysen tinat, skall jag ta itu med kylskåpet. Gå lös med bakteriedödande. Det betyder att köket blev självprioriterad nummer 1 i den stora genomstädningen av huset.
Jag förstår att det här kan verka rent ologiskt för dig, men just nu har jag precis slängt en massa god (inte längre kanske) mat och det känns verkligen helt onödigt. Jag har också gjort en upptäckt, som jag egentligen gjorde för ett par månader sedan, när vårsolen började göra sig påmind: Huset behöver städas igenom från golv till tak, rum för rum inklusive putsa alla fönster.
Jag lever nu med insikten, att det kan inte anstå längre. Nu får jag lägga annat åt sidan och ägna den lilla energi som finns till omvårdnaden om mitt eget hem.
Det får mig att tänka: Skrev jag inte en gång i världen i någon av alla diktböcker, som jag försökt ge form åt genom åren: Jag vädrar och städar ut det fula, avskavda och släpper in nya friska vindar och tankar....
Jo, visst gjorde jag det. Det är en härlig frihetskänsla att ha städat igenom hela huset. Klar att börja om på ruta ett. Ordning och reda. Jag måste tillstå att jag gillar det. Det är precis som att slå upp en blank sida ... nya möjligheter därför att där står inget än så länge.
 |
| Ödesträdet - dvs. den blomman som går under namnet "Anki" döpt efter den person, som gav mig de första skotten en gång i världen, t.o.m. den vittnar om icke omvårdnad. Men jag undrar, hur har den kunnat börja få rosafärgade blommor? |
PS. Finns något tristare att läsa om än ett blogginlägg som handlar om städning. Möjligen att storstäda...DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar