Palmsöndagen inledde påskveckan,

som börjar kännas som jag inte längre är i takt med tiden.

Inte så att jag tänker på den dryga 2000 år gamla historien om hus Jesus red in till Jerusalem på en åsna och folket som strödde palmblad på marken vid hans ankomst. Händelsen som skulle sluta med maktkrig, konspiration, förräderi, ond bråd död och en av livets största gåtor, vad som händer efter att den kroppsliga döden inträtt.

Ikon skriven (jodå, man "skriver" ikoner, man målar inte ikoner) av Herr H, föreställande Jesus som rider in till Jerusalem under palmsöndagen. Om Herr H är kyrklig av sig? Näää... det skulle jag nog inte ta gift på.

Nej, saken är den, att jag inte hinner med tiden, som tycks flyga i blixtens hastighet. Det känns ungefär som om jag lever någon form av förvånat snigelliv, som har en annan tideräkningen än själva tiden. I lördags skulle jag t.ex. ha gjort våffelsmeten, som skulle ha stått och gottat till sig i kylskåpet till måndagen, men först på söndagseftermiddagen fick jag fingrarna ur och gjorde våffelsmeten till gårdagens Våffeldagen, eller som den också kallas "Marie Bebådelsedag".

Det stora triangeldramat, kallar Herr H kallar den dagen för. Han dillar mellan varven om vem det egentligen var som var far till Jesus. Herr H han hoverar på: 


- Var det nu så att det kunde ha varit ärkeängeln Gabriel, som kom med budskapet om bebådelsen, dvs. att Maria skulle föda ett barn. Eller var det den helige anden (brevbäraren, enligt Herr H) eller var det rent av Gud, som var den biologiska fadern. Klart var i alla fall, att snickaren, Josef var oskyldig, även om det nu var han som räknades som Jesus far. 

Men hur många fäder är det inte som går omkring och tror att de är far, medan de i själva verket inte alls är så, det ingår i Herr H:s resonemang. Men på den punkten har han inte fel, det är bara fakta.

Undrar du över varför jag har våffelsmeten stående i kylen så länge, då är du inte ensam om den saken.  

Jo, jag är av den gamla stammen tanter, som vet att våfflor skall smaka våfflor, frasiga och välgräddade och då måste smeten stå i kylskåpet minst en dag, helst två, för att ha gottat till sig. Det är precis som med bröddeg, det är inte heller någon snabbhistoria om man vill ha ett riktigt bra slutresultat.

Våfflor skall dessutom gräddas med omsorg. Man får ett litet förebud om att att våfflan/våfflorna (om det är dubbeljärn) börjar bli klara, eftersom våffeljärnet tystnar stunden innan. 

Sålunda behöver man inte köra locket upp och ner som en lärkvinge, som en del praktiserar sig av, när de är våffelstressade. Det får bara till följd att våfflan delar sig på mitten och blir en klibbig historia. Det blir inte heller några bra våfflor av smet, som inte har fått stå och gotta till sig, det bara är så.

Idag köpte jag och dottern videkissar på Salutorget, en bunt för 40:-. Helt sanslöst egentligen, att inte bara ge sig ut och plocka ris längs dikesrenen till gångstigen, där de ändå behöver rensas/tuktas. Men är man förkylningshängig, så är man och även om solen gassar på även idag, så är det lite grinigt i luften ändå.

Den här "globala uppvärmningen" har fått till följd, att mina stackars snödroppar, som kikat upp ligger där ihjälfrusna, som ett tydligt tecken över vädrets nyckfullhet. Krokusarna i väggblomlådan utanför ytterdörren, de har också gått frysdöden till mötes. Därför har jag slängt i torkade rosenknoppar, som får möta de inkommande istället. Torkade rosenknoppar biter ingen kyla på. Är det nu så att jag mot förmodan får fingrarna ur, så skall de nog få sällskap av lite kycklingar, som studsat ur äggskal. Jag ska bara.... först....

Det gäller att vara både listig och stark.

Därför att nu börjar det dra i hop sig med det eviga funderandet över vad skall de vara i påskäggen, som vår lille förvirrade påskhare skall komma med. Men idag skall vi först klara av 10-åringen som fyller år.