Flera bullermätningar har gjorts i lägenheterna. Tingsrätten ansåg att störningarna överskred Socialstyrelsens normer. Hur kan då hovrätten tycka att det är acceptabelt och istället ge de stackars prövade grannarna ytterligare ett dråpslag, en liten nätt räkning på motpartens rättegångskostnader på ca 350 000:-.
Det var liksom inte enbart fråga om arior fem dagar i veckan, som de hårt prövade grannarna hade att stå ut med, utan även lite extra grädde på moset ingick också i ljudterrorn: skalövningar, pianospel och bandinspelade applådåskor från den oväsenspridande hovsångerskans lägenhet i Vasastan.
http://www.metro.se/nyheter/hovsangerskas-granne-far-ingen-hyresrabatt/EVHmcl!shqMie1VdPa7E/
Varför finns det ett behov av bandinspelade applådåskor också hos henne? Står hon och övar inför spegeln hur hon skall handha dessa? Jag läste en gång om hur det går till i Japan, där applåderar man aldrig efter ett framförande, därför att de äger insikten om att just applåder slår sönder den inre harmonin, som just har skapats.
Det måste vara helt otroligt tröttande, att lyssna till detta fem dagar i veckan. Närmare psykisk terror kan det väl knappast komma och hur kommer det sig att man i egenskap av yrkesutövare inte tvingas att ha en speciell studio till dylikt. Helt obegriplig dom helt enkelt.
Sedan kan jag förstå digniteten av det hela utifrån det resonemang, som jag och dottern hade sedan jag hade skjutsat henne för att hon skulle hämta ut sina biljetter från Göteborgs Operan i fredags. Vi satt då och pratade om dessa evighetslånga och synnerligen utdragna arior på hemvägen. De här styckena när hjälten/hjältinnan håller på med den här osedvanligt långa och utdragna döden. Den är ju nästintill olidlig:
- Ich sterbe!!!
En evighet senare, håller det gallskrikande eländet fortfarande på att dö. Det är liksom ingen hejd på hur seglivat ett stycke kan vara.
- Ich sterbe!!!
Nä, det verkar inte gå speciellt bra med, att bara lägga sig ner och dö, utan det fortsätter:
- Ich sterbe!!!
och nu tänker man, men för f@n dö då någon gång, innan trumhinnorna spricker och man drabbas av plötslig hornhinneavlossning.
När det gallskrikande eländet äntligen teatraliskt faller ihop och inte tar sig igen, undslipper man helt utmattad med en ljudlig suck:
Helt fångad av anspänningen, som byggts upp under en hel evighet, känns det som.
 |
| Helt plötsligt blir vissa ljud lätt att acceptera, när man inser att det finns värre saker här i livet. |
Härligt Gun. Du tar upp saker som retar upp oss också som läser din blogg. Jag kommer att tänka på när jag en gång såg en hockeymatch mellan Luleå och Djurgården i Globen. Ett jävla liv på arenan, men när jag tittade på publiken såg jag att ingen skrek nåt. Då kom jag på att ljudet kom från jumbotronen i mitten av arenan. Så lättlurade är vi.
SvaraRaderaJag kom på en annan sak då jag läste om operasångerskan och dess öde. Jag läste om ett par som hade blivit varnade av hyresvärden för att dem förde ett herrans liv när de älskade med varandra. Grannarna hade klagat.
Konsekvenserna av dessa två fall verkar vara orimliga.
Mad Max
sån´t är det i diktaturen Sverige.
SvaraRadera