Google+ Followers

måndag 20 augusti 2012

Så tar vi en sista sväng med reklam för Skövde museum.

Det blir som ni säkert förstår, bara en hastig visp bland alla hyllplan från golv till tak i enorma ytor.

Huvaligen, undra just om man kunde göra vätebomber av den här burkens innehåll, eller om man på sikt blev flintskallig?
Jag och herr H stod där som fånar och stirrade på texten. Ingen av oss hade någonsin hört talas om Krigstvål. Ett ivrigt sökande på webben efter hemkomsten, var det enda jag fann om krigstvål en nedslående historia: http://www.marxistarkiv.se/europa/tyskland/fange_hos_stalin_och_hitler.pdf
Gamla klockor får mig alltid att få dålig samvete. Jag har mitt gamla arvegods hängande i vardagsrummet, en riktig raritet, som hängt på gamla tågstationer. Tystnad sedan några decennier i min vård, eller rättare sagt ovård. Jag hade den till de gamla kloka klockgubbarna i Ullatti, som fixade till den och den gick som en klocka... Men så kom flyttgubbar till Göteborg med i bilden och de lyckades bryta sönder upphänget till pendylen. Sedan dess har ett ivrigt sökande och oivrigt mellan varven, efter en klockklok typ pågått. Det har hunnit bli rena rama följetongen av förvecklingar. När jag ser den gamla vågen däremot, tänker jag på tingsrättens gamla brevvåg, undra vart den försvann?
Vet inte om ni ens kan se vad som står på hyllraden, här i min PC, ser jag dock vad det är. Men på tredje hyllplanet uppifrån, till vänster står en förpackning Jell-o. Herre min skapare vad jag gillade Jell-o när jag var liten. Denna dallrande kalla skapelse var en ljuvlig fröjd, att slev i sig. För några år sedan, kommer inte ihåg var, så fick jag tag på ett par förpackningar Jell-o. Dessvärre var smaken inte längre så att ståpälsen reste sig av glädje, precis. Men det är väl som med gamla kärlekar, tänker jag. De gör sig också bäst av att inte återupplevas. Det är betydligt bättre att behålla dem i ljuvligt minne.
Ooh, Jell-O, suck... du har krossat mina illusioner...
Den här företeelsen är dock inte så långt bort i tiden. I "lill-Svenssons affär", som min äldste son kallade matvarubutiken som ligger i huset Lasarettsgatan 25 i Gällivare, hade de länge kvar kaffemalen, som man kunde använda. Nu såg den inte ut så här, utan den var faktiskt betydligt vackrare. När jag kom till Göteborg -91 var det fortfarande en del affärer som hade kvar, dessa apparater. Man kan undra varför dessa har tagits bort. Det finns inget som är så gott som nymalen kaffe. Stoppar man in förpackningen i frysen, så håller den sig faktiskt som nymalen. Jag som t.o.m. investerade i en handdriven sak från Harrods i London, men sedan blev det istället problematiskt, att hitta hela kaffebönor istället. Snacka om moment 22. En kopp kaffe var ett hantverk präglat av omsorg. Det var annars en sysselsättning, som man gärna åtog sig att göra när man var liten, mala kaffe både hemma och hos mormor och morfar. Det var lite mer finess på gårdagens folk, än det nya folket, som ränner runt på stan med skvimpande plastmuggar. Man fick vara livrädd varje morgon på spårvagnen för att bli nedsölad av urskvimpat kaffe, när sex-laxar-i-en-laxask plötsligt förflyttar sig, hela konkarongen med ett ryck vid en häftig inbromsning. Vilket är det vanliga på spårvagnarna.
Det här var före flakmoppens tidevarv, men inte längre bort än, att de funnits under min barndom är det inte. Om fartdåren som trodde han var Juan Manuel Fangio och som körde ut varor från Konsum 6:an i Malmberget, när han blev uppdaterad till en flakmoppe, har jag redan berättat om. Den finns här någonstans bland etiketten: "Malmberget i mitt hjärta". Unikaboxen är verkligen något som ligger kvar i själen och guppar, fastän jag inte haft någon pappa som jobbat i gruvan. Unikaboxar och matlådor. År 2002 köpte jag mig en egen röd unikabox från de gamla herrarna, som ännu hade affär i Haparanda. En raritet-affär, som säkert gått i graven, liksom Slöjd-Anders i Malmberget har gjort. Mina matbackar i rostfrittstål har däremot yngste sonen lagt rabarber på. De begagnade jag själv under tiden på tingsrätten, det var före mikrovågsugnens tidevarv och inträde i tillvaron.  Nog är det lite trist med alla dessa stora varuhus, som säljer likadana varor från norr till sydspetsen av Europa. Men si de är en annan historia...
Ibland funderar jag över hur många 100 år jag egentligen är. Speciellt när jag står inför gamla mjölkhämtare och gräddhämtare. Stora mjölkfloden som rann från Konsum 6:an nerför Smedjebacken i Malmberget den finns också under etiketten "Mamberget i mitt hjärta". Tänk att hunnit uppleva hur man köpte mjölk och grädde i lösvikt och bar hem dem i hinkar. Sedan tog mjölkflaskorna vid ett tag, för att sedan ge plats åt de pyramidformade mjölkförpackningarna och sedan blev det andra modeller av Tetra Pak. Jag blev lite förvånad när jag upptäckte att Ruben Rausing bildade företaget redan 1951. Det betyder att det måste ha varit ganska många år, som de inte hade någon stor genomslagskraft i hela landet. Men sedan hade de ju tagit över hela marknaden för att förbli där. Fråga är om det är så klimatsmart med alla dessa nymodigheter. Kommer vi verkligen att ha råd att fortsätta med denna hejdlösa livsstilen: slit och släng...
Året var 1966, det var annandag jul, som Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna. Jag minns att jag satt i köket och hörde min mammas röst från vardagsrummet: - Men herre Gud! Karl klär ju av sig i TV, han är ju fullständigt spritt språngande galen! Idag får man väl bara vara glad om någon ens behåller kalsongerna på sig... Blindhet kan komma plötsligt, typ.
- Vad är det här för konstig manick? sa Herr H.
- Använd ögonen, sa jag. Vi har en sådan mackapär hemma men den är gul och av något nyare snitt, vet du fortfarande inte vad det är?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar