Klarar du pennprovet?

Jag gör det!

Men min familj hävdar med bestämdhet, att jag fått även det helt om bakfoten.

Jag vet inte varför men det har fått mig att fundera över hur världen fungerar. Den verkar onekligen vara av norsk modell "Fungerar - Fungerar icke".

De påstår att pennprovet består av att en blyertspenna läggs under ena bröstet och då skall den inte ligga kvar! Vad jag förstår kan det bara funka på barn och karlar som ännu inte hunnit in i den ålder, där de också börjat begåvas med "BH-varning". Inte ens lösprotesbrudarna, som fixat tuttarna till makabra uppumpade paket, som ser ut att vara på väg att stiga upp som två stora väderballonger, kan klara av att tappa pennan i golvet.

Jag däremot kan lägga in hela pennställets innehåll, under ena bröstet och de ligger helt enkelt i tryggt förvar. Det är i alla fall min fulla övertygelse, om att det skulle kunna funka. Tror jag i alla fall... Men okey då, om du nu skall vara så himla kinkig, jag återkommer väl, när jag har testat!

Den här evighetsdiskussionen, eller om man nu så vill, en av alla de här ytterlighetsdiskussionerna, som utspelar sig i vårt kök, speciellt kring matbordet. Det har fått mig att fundera över, om man trots allt inte skulle kunna göra något vettigt av alla dessa diskussioner. Någon slags verbal "pytt-i-panna". Fråga är bara hur man omvandlar den? Det kanske rent av skulle gå att göra någon form av förnybar energi? Då vore vi i så fall självförsörjande på energi. Lätt!!!

Jag kan ibland fundera över: hur ser det egentligen ut i de andra svenska hemmen? Är vi en representativ grupp av befolkningen, eller är vi bara allmänna dårfinkar? Hur går det egentligen till i andra hem? Sitter de där och låter maten tysta munnen och det enda som hörs är skramlet av besticken? Egentligen är det lite jag vet om någonting, upptäcker jag så här, när jag blivit lite väl torr bakom öronen.

Hemma hos oss är det så, att köket är den plats där det inte bara djupanalyseras matlagning, dvs. vad maträtterna innehåller för "substanser". Det är bara dillkött och fläskpannkaka, som slinker ner utan att det ens ifrågasätts vilka ingredienser som finns med. 

Kring middagsbordet då är det liksom full storm av allehanda diskussioner. Högt som lågt. Skulle man träda in en frukost och sedan en middag, skulle man inte kunna tro att det var samma hem man besökte. Frukosten det är verkligen en tyst och stillsam historia hos oss, till skillnad från middagen. Det kanske är meningen att allt skall jämna ut sig i slutändan? (Varför har jag inte tänkt på det tidigare?)

Men den här tetigheten, att verkligen rätt svar kommer fram i våra diskussioner, det kräver rikliga besök i bokhyllornas uppslagsböcker, för att söka reda på de rätta svaren. Det är så illa ställt att det är inte alltid man kan finna de rätta svaren i ett uppslagsverk, utan ibland har man hunnit bläddra sig igenom flera, eller så har det fått googlas friskt. Ibland uppdagas inte lösningen förrän ett bra tag efteråt. Men förr eller senare kommer den. 

Just nu har vi ett ännu olöst problem, som vi brottats med i flera år, utan att ha kommit sanningen närmare: hur kommer det sig att ärtsoppan tjocknar, när man rör i lite senap i tallriken?

Kom nu bara inte dragandes med några vilda fantasier till svar, vi kommer att genomskåda varje form av försök till bluff direkt!

Men lämna något åt slumpen, det har det aldrig gjorts i det här hemmet.

Åter till den tappade tåten med "pennprovet": Ett år på den tiden Göteborgs-Posten inte var en tabloidtidning, utan en rekorderlig sak, som täckte halva köksbordet och tidningen hade en underbar och intressant upplaga i tre ex. dvs. ännu bedrevs av en intressant och blandad journalistik, fanns ibland fyra bilagor den dagen sporten var en egen bilaga, liksom då TV-bilagan också fanns med. Då rann åter denna diskussion om "pennprovet" upp. Ni har väl förstått att det är en evighetsdiskussion? Det blev då vadslagning om kapaciteten på det "omvända pennprovet". 

För hur var det nu? Skulle jag klara av Göteborgs-Posten med tre bilagor? Det fick den skrattande "församlingen", att komma med det ena förslaget efter det andra. Kunde jag inte bli extraknäckande tidningsbud? Jag kunde hålla fyra tidningar på en och samma gång! Ja, var det inte så, att jag rent av kunde klämma in en tidning mellan de begynnande dubbelhakorna också och för det fall att prenumeranterna inte hade något emot, att ha en blöt tidning med "bett i", kunde jag säkert klara av sex tidningar på en och samma gång?

De påstod att jag var ett givet kort att satsa på, när det gällde tidningsutdelning. Men så kom något ljushuvud på, att det inte längre skulle bli fråga om någon morgontidning, utan folk skulle nog få läsa morgontidningen framemot eftermiddagen, när jag äntligen hade slirat ut nattsärken. Var det däremot så att tidningsupplagan kunde vara färdig innan midnatt, skulle saken se helt annorlunda ut. Då skulle man kunna räkna den som en nattidning istället för en morgontidning.

Visserligen fanns några korn av sanning, som ven runt om i luften, det insåg jag rätt snart. Det är trots allt inte bara jag som känner mina löss på bettet. Men snabbt hade jag mobiliserat motattack: Var det trots allt inte så, att de skulle passa som politiker? Rikspolitiker! Det är en konst att säga mycket, utan att egentligen säga något vettigt. Jag var noga med att poängtera att det gällde rikspolitik. Kommunalpolitik däremot var en helt annan sak. Där gäller det bara att kunna riva hus. Råkar de nu bo folk i husen får de allt skylla sig själva.

Hela den här evighetsdiskussionen har dock fått mig att ta denna diskussion till ytterligare en dimension:  

Undra just om det finns något världsrekord i "det omvända pennprovet"?